Skip to content

Spartathlon 2017 – ett övningslopp inför 2018

Starten på loppet går klockan 7.00 på historiska Akropolis i centrala Aten, gryning och himlen är så där hoppfullt djupblå inför en ny härlig dag. Det blåser en del. Jag springer tillsammans med alla 370 löparna ner för backen från Akropolis, kullersten, ojämnt, trångt och uppstickande trafikhinder ur vägen gör att tempot hålls ner rejält. Har sällskap med Nina, Tommy och Ivan. Alla har pratat om sällskap till Korinth, 8 mil bort och den tuffaste cut offen. Trafiken är grotesk och bilarna tutar. Jag spexar och vinkar till långa rader av arga bilister och motorcyklister. Ingen vinkar tillbaka. Förstår dem, vad är det för dum avstängning en fredag morgon när de ska till jobbet? Efter ett tag kommer vi ut på en stor väg där vi trängs med bilar, motorcyklar och långtradare, alla släpper ut sina avgaser rakt i ansiktet på oss och jag försöker låta bli att andas. Det är ju inte så bra när man ska springa 25 mil…! Men luften är åtminstone sval och avgaserna känns därmed mindre hemska. Efter ett par timmar kommer de första solstrålarna i ryggen och världen blir gulskimrande vacker.IMG_5558

IMG_5561Vi har sällskap av en hund. I 20 kilometer springer en gathund bredvid oss, hundar bakom stängsel bredvid banan skäller och viftar på svansen åt honom. Som om de hejade på:)

Vid 21 kilometer passerar vi en stor arkeologisk utgrävningsplats med gamla ruiner. Då börjar jag förstå att jag är i Grekland och springer mitt livs lopp. Och samtidigt får jag gräsligt ont i magen. Måste gå på toa. Men ruinerna är avspärrade och därefter kommer vi in i en stad med byggnader överallt. Magen kniper och trycker. Letar febrilt efter ett träd eller en buske eller åtminstone något jag kan gömma mig bakom. Hittar inget men efter en lång stund hittar jag en skräphög. När jag försöker gömma mig bakom den kommer en tjej till och sätter sig bredvid mig. (När jag pratar med svenska Sandra ett par dagar efter loppet visar det sig att samma tjej satte sig många mil senare på loppet bredvid henne också;))

I en liten by utanför en skola står hela skolans elever och hejar. Deras skrik är öronbedövande glädjande. Jag ler från hjärtat och high fivar alla jag kommer åt:) Känner mig som en superlöpare!

Springer på. Magen gör ont och benen börjar göra ont. Foten känns och oroar mig lite. Men den kändes efter sju kilometer och det har inte blivit värre alls. Bara känts. Måste gå på toa bakom många skräphögar, buskar, träd och små skjul. Magen krånglar mycket och jag börjar få svårt att äta men har bestämt mig för att hålla mig till min energiplan. Inget ska stoppa mig. Jag äter en clif bloks varje halvtimma i 4 timmar. No matter what! Får behålla dem men är ju fruktansvärt trött. Kämpar med varje steg. Borde inte vara så här trött redan. Tappar Nina, Tommy och Ivan. Sandra, Jonas och Andreas kommer också och springer förbi. Jag är sist av svenskarna. Men i gott sällskap av en japan jag pratar lite med. Han är väldigt söt men pratar inte så mycket engelska, svårt att ha ett samtal då. Möter greken Marios som sprungit 25 gånger redan efter några kilometer och jag bestämde mig då för att hålla mig i närheten av honom hela loppet. Han har startat 25 gånger och har gått i mål 17 tror jag han sa. Han kan det här och är dessutom grek.IMG_5560

Ser Tommy och Nina några hundra meter framför mig och kommer ikapp dem då och då. Pratar med lite olika människor varav alla verkar så väldigt erfarna, alla har startat Spartathlon åtminstone en gång förut och många flera gånger. Jag känner mig som en nybörjare på alla sätt. Marios säger att vi har de bästa förhållandena någonsin på loppet, det är runt 20 grader och kommer inte bli varmare. Vinden svalkar en del också. Men han säger att skandinaver ofta har problem med värmen ändå, även när det inte är tokvarmt är det för varmt för kalla svenskar. Jag har det jobbigt på alla sätt. Till check point 11 där Nina och Jeanette står och får hjälpa till. Jag gnäller och piper för dem och säger högt hur trött jag faktiskt är. Piper om att foten gör ont och benen värker, magen krånglar och tempot är långsammare än jag hoppats på i början. ”Min” japan kommer och fast jag vill stanna med Nina och Jeanette sticker jag med honom. Ropar tack bakåt till finaste support crew i världen och springer vidare. Känner sakta men säkert att kroppen är på gång trots allt. Får en kaka av min japanska vän och vi tar det sakta men ihärdigt framåt på gatorna. Efter några kilometer vill han gå och jag fortsätter ”ensam”. Ropar att vi ses vid Kung Leonidas. Ser inte honom mer. Marios kommer ikapp och frågar hur magen mår. När jag säger att det är dåligt ger han mig några neutraliserande tabletter att suga på och vid 5 mil börjar jag må bra. Tänker att fem mil är ju trots allt en femtedel och det är väldigt mycket. Väldigt mycket! Vi har ju trots allt bara precis börjat.support crew 2

Ser fram emot Korinth. Där ska Nina och Jeanette stå igen och denna gång i sällskap med min man också:) Det går upp och ner mer än jag förväntat mig men jag försöker småspringa även när det lutar uppför. Vill ha god marginal i Korinth. Då kan jag vila en längre stund där. Vid en station bjuds det på gurka, det smakar gott och även om jag vet att det inte innehåller de kalorier jag behöver så äter jag glatt med salt på. Dricker cola till och smsar Nina att jag vill ha tomater. Och behöver mer toapapper. Magen krånglar fortfarande lite men jag känner mig stark. Korinth är inte långt bort och då är en tredjedel gjord. EN TREDJEDEL!!! Shit det är ju jättemycket!IMG_5522

Springer utmed kusten på en lite mindre väg bredvid motorvägen. Ser ett gigantiskt oljeraffinaderi och inser hur absurt det här är. Det är inget vackert lopp men herregud, Feidippides kunde ju inte veta hur det skulle se ut idag när han sprang för 2500 år sedan. Var tredje kilometer är det en check point och jag dricker cola på alla. Tänker hela tiden att jag ska försöka äta något större i Korinth. Marios kommer ikapp igen eller om jag kommer ikapp honom. Han säger att jag inte får stanna i Korinth. Jag måste skapa marginal. Halvvägs mellan 42 och Korinth står Nina och Jeanette och fotar och hejar. Kärlek och glädje. Gråter en skvätt. Finare vänner kan man inta ha. Klockan piper men jag tittar inte. Vet ju att det är långt kvar.spartathlon sinshine

big smile spartathlonMen så är jag slutligen i Korinth vid stora stationen där Nina och Jeanette är. Får massage av två massörer, en på varje ben. Äter tomater med salt på. Fryser. Svensk-grekiska Alexander är där. Jag vill ha ris men det är slut i depån. Alexander fixar från det japanska support crewet. Tack! Det räddade några mil till för mig. Till nästa stora check point är det endast 9 kilometer och där är Erik. Springer fort så jag hinner prata lite med honom. Springer förbi Marios som har sällskap med Georgia. Pratar några ord med dem men så går det utför och jag ökar. Nerför backen in i Gamla Korinth springer jag med ett stort leende i ansiktet men ser inte mitt support crew någonstans. Frågar efter dem och då står Erik där plötsligt. De trodde jag skulle komma om en kvart!!!tomatoes

Sitter ner en stund och äter lite tomater med salt på. Mår fortfarande lite illa och får inte ner så mycket. Någonstans långt inne vet jag hur dumt detta är. Jag MÅSTE få i mig matmat men det går bara inte. Man kan inte springa 25 mil på tomater, salt och cola. Jag har satsat så hårt på det här och så sabbar jag allt genom att låta illamåendet tar överhand. Jag skulle ha tryckt ner mat, kräkts upp den och behövt gå på toa tusen gånger till då men att tro att jag kan fortsätta över ett berg och sedan 9 mil till en hel natt och en hel dag till utan mat är ju höjden av dumhet. Jag kan inte begripa hur dum jag var. På några stationer äter jag några skedar yoghurt, mår bättre en stund av det men det räcker ju ingenstans.

Nästa sträcka går genom vingårdar och på grusväg. Skön kontrast till oljeraffinaderiet:) Stora rosablommande buskar gör mig lycklig en stund. 13 kilometer ska avverkas innan bästa gänget får ge mig ny energi. Det är det de gör. Jag piggnade ju till så enormt mycket av att träffa Nina och Jeanette första gången och sedan har det bara gått bättre och bättre. Jag har hopp. Jag ska ta mig i mål är min enda tanke. Men först till Zevgolatio där de väntar mitt på stora torget.support crew 1

Innan jag kommer fram till Zevgolatio står det massa barn med block i händerna på gatorna. ”Autograph?” säger de och sträcker fram blocken. Jag skriver glatt hälsningar och ritar hjärtan. Tills jag inser att de är för många. Har inte tid med det här, vill ha tid att vila lite.

Jag får sitta med en filt runt mig. Fryser så jag skakar. Nina masserar mina ben. Skymningen börjar komma och jag får min pannlampa. Dricker några klunkar alkoholfri öl. Det är gudomligt gott efter all cola. Tomater med salt och öl – världens delikatesser!

Sticker iväg för elva kilometer till nästa station. Jag tar det i etapper så behöver jag inte tänka på hur långt det är kvar. Det enda jag tänker är hur långt det är till mitt gäng. Att tänka på hur långt det är kvar är farligt, då är jag förlorad. Det är inte greppbart för hjärnan och bara tanken svindlar. Går det ens springa 25 mil?

Springer bakom några andra löpare när mörkret faller. Tryggare så. Aldrig ensam. Då och då passerar jag någon, byter några uppmuntrande ord och fortsätter framåt. Cikadorna sjunger högt och några får bräker. Det börjar bli ofantligt tungt igen och illamåendet kommer krypande. På nästa station får jag ligga ner under en filt i tio minuter. Sen kräks jag upp allt jag fått i mig den senaste timmen. Jeanette ger mig en honungsförpackning som jag ska trycka i mig om några minuter. Sticker iväg men går jättemycket fast det inte ens går uppför. Magen hoppar upp och ner när jag springer och illamåendet trycker på. Stannar efter 5-6 km och kräks. En funktionärsbil stannar, väntar tills jag kräkts klart och frågar sedan om jag är ok. Jaja, svarar jag bara. Livrädd för att bli avplockad av dem. En medlöpare stannar och försöker ge mig en förpackning med kex men jag tackar nej och önskar honom lycka till. (Och jag ser honom gå i mål 20 timmar senare:))

Min enda tanke är att jag ska ta mig till Gamla Nemea så kan jag vila en lång stund där. Men min lilla marginal äts upp av att jag går så sakta. Försöker springa. Ger mig själv tillåtelse att gå om jag springer 200 meter. Men efter 150 meter kräks jag. Mitt i språnget. Till slut kommer jag fram till Ancient Nemea och rasar ner på en madrass på marken. Upp igen och får massage. Fryser så jag skakar och säger att jag ska kliva av. Massagestunden tar slut. Stationen ska stänga strax och funktionärerna håller på att plocka ihop alla saker. Jag ligger under en filt och sover. Bästa support crewet försöker få mig att ta mig samman och plocka fram det Sussiska pannbenet. ”Det är nu det ska fram!” säger Jeanette utan minsta medlidande. Jag orkar inte svara. Gömmer mig under filten och ber om tio minuter sömn. Sen ska jag sticka. Jag lovar. När tiden är ute inser jag att det inte kommer gå. Illamåendet tilltar igen och Erik sliter en sopsäck från en funktionär, jag kräks i den och somnar sedan om. Det kommer inte gå. Jag säger allvarligt att jag inte kan fortsätta. Jag har lovat mig själv och mina närmsta att aldrig mer sätta min hälsa på spel. Det är över! Jag gråter!natt spartathlon 1

Under tiden kommer en grekisk tjej som också ska bryta. Hon ser att jag kräks, ger mig några piller (primperan) mot orolig mage som jag sköljer ner med lite te. Nina och Jeanette har gått för att hämta bilen när jag känner att illamåendet är borta och trots att det bara är 20 minuter till nästa station ska stänga ber jag Erik om min pannlampa och bara drar. Springer de sista fyra kilometrarna på 18 minuter. Kommer till en stängd station. Funkisarna där säger att jag inte får fortsätta. ”Thank you!” säger jag, tacksam att de fattar beslut åt mig och sjunker ner på en stol. Bilen med mitt gäng är några hundra meter bort och de kommer för att plocka upp mig.

Jag får skriva på ett papper (en autograf till;)) att jag bryter och lämna ifrån mig nummerlappen. Jag sitter på stolen och kniper hårt i min nummerlapp.

Till slut lämnar jag den, ger upp, sätter mig i bilen och gråter. Och jag gråter än vid bara tanken.

Vid stängningen av målet är jag där och ser de sista löparna gå i mål. Jag gråter och gråter. Är så vidunderligt besviken på mig själv. Jag skäms och svarar inte på några uppmuntrande sms från fina vänner och bekanta. Jag vill bara vrida tillbaka klockan och göra något annorlunda. Jag vill känna det där som de känner, de som går i mål för första gången på detta gräsligt tuffa lopp. Jag vill upp för det där berget och få den härliga (nåja…) utförslöpningen på andra sidan. Jag vill vara igång mer än 16 timmar (som jag var nu), jag vill få hallucinationerna, jag vill ta mig genom natten och se Grekland, underbara Grekland, vakna till liv. Jag vill höra tupparna gala och kyrkklockorna ringa. Kanske ta en morgonkaffe med de grekiska gubbarna i någon liten by i bergen. Jag vill vara på gränsen till vad jag förmår, utan att må illa. Jag vill ha den där glasartade blicken och fåniga leendet när jag vinglar och stapplar utmed den publiktäta gatan fram till Kung Leonidas fötter. Jag skulle ge dem den ömmaste kyss de någonsin fått.IMG_5614

Stort tack till många, för att ni hejade, supportade och trodde på mig! Hörde att Spartathlon är beroendeframkallande så nu har jag en plan inför nästa år, ska ju ta mig i mål på detta groteska lopp!

KramIMG_5495IMG_5488

Annonser

Maxi Race Annecy

Ett lärlopp att lägga till handlingarna och bakom mig. Inget blev som jag förväntat mig. Jag trodde det skulle vara hemskt att springa i mörkret och bli lättare och lättare när dagen grydde. Det blev tvärtom. Jag startar längst fram – med proffsen. Känner mig lite malplacerad men väldigt priviligierad:) Hinner ta en ordentlig titt på proffsen runt omkring, kollar in deras utrustning och klädval. Nästan alla har stavar, inte jag. I övrigt är det inte så stor skillnad på oss. Salomon-utrustning dominerar – inte så konstigt med tanke på att vi befinner oss i Salomons födelsestad och högborg. Jag har min s-lab sense 5 på mig, skorna jag älskar för att de ger så bra markkontakt och löpkänsla men efter många timmar kanske en gnutta för lite stöd. Ska dock inte tänka på efter många timmar nu. Ska bara starta och mata på. Till mållinjen.maxi race annecy 25

Starten är väldigt odramatisk. Jag håller mig på kanten och blir omsprungen av en lång seg orm av löpare. Noterar några tjejer och hopas att jag kan ta dem i någon nerförsbacke längre fram. Detta lopp är inte viktigt alls men det är kul att springa om folk:) Oavsett är mitt mål för dagen att ta njuta av utsikt och härlig löpning och ta mig just till målet. Inga krav på mig själv, jag är bara väldigt nyfiken på vad jag kan prestera. Är i bättre form än någonsin och benen svarar bra. Känner inget alls av den där geléartade känslan jag brukar ha alldeles när startskottet gått och några kilometer in i varje lopp.

Efter 3-4 kilometer börjar stigningen. Svag lutning uppåt i några kilometer. Jag vet att det kommer bli brutalt men springer lite sakta ändå. Bara för att ingen annan går så vill inte jag ta initiativet till det. Genom Annecys utkanter innan vi kommer in i skog på riktigt. Terrängen blir omväxlande brantare och mer svårsprungen. Jag går när det går uppför. Dricker lite blåbärssoppa. Tänker att jag ska hålla mig till min energiplan. Idag är jag stark. Inget kan gå fel, känns det som. Trots min oro över branta backar, start mitt i natten och svår terräng.

Efter 8 kilometer kommer första tidskontrollen. Jag vet att cut off-tiden där är två timmar. Jag passerar efter en timma. Glad. Fortsätter uppåt. Mörkt men snart blir det ljust och då kommer det bli ännu lättare. För det känns verkligen lätt men jag tillåter inte mig själv att pressa för hårt ändå. Jag matar på hårt och är andfådd men på ett bra sätt. Första toppen är efter 18 kilometer med en vätskekontroll. Jag är hungrig och tar en liten skål tomatsoppa och en apelsinklyfta. Smakar gott och gör underverk för mina energidepåer.maxi race annecy 21

Och nu ska det gå nerför hur länge som helst. Ser på klockan att jag ligger i 3-någontingtempo. Härlig oteknisk flygtur nerför. Helt helt underbart. Efter ett par kilometer in i skogen och serpentinväg. Brant och tekniskt. Saktar ner väsentligt men springer ändå bara om folk. Har roligt, peppar de andra och tjoar glatt.

Nere alldeles för snabbt men en bra bit är redan avklarad. Jag tänker aldrig någonsin på hur långt jag har kvar, bara på vad jag gjort. En femtedel är ganska mycket och det känns som att vi precis började. Småpratar med andra löpare men de flesta är tysta och ler bara smått plågade när jag skuttar förbi.

Fåglarna har börjat sjunga sina morgonsånger. Hela skogen ljuder av tusentals fåglar. Då och då hör jag en koskälla men annars bara trampet av löpande fötter.

Tittar upp mot och ser konturen av bergen. Det betyder dagsljus snart. Jag har lite ont i magen och tänker att jag ska gå på toa på nästa kontroll. I nästa ögonblick kräks jag. Helt oväntat. Bara lite men illamåendet tilltar och jag vill bara kräkas igen.maxi race annecy 20

Dagen gryr så där fantastiskt vackert, rosalilaorange himmel och grönskimrande fält. När solen väl kommer över horisonten glittrar hela skogen som var den av guld. Helt fantastiskt och jag vet precis varför jag är här. Ska bara kräkas lite och sen starta om min mage. Försöker lugna ner magen med en salttablett, det har alltid funkar förr. Når en liten topp och hinner precis börja springa utför när jag tömmer hela magen i den guldglittrande skogen. Hör några löpare frågar Sava? Jag svarar att allt är bra. Vet ju att när jag kräkts en gång så kommer det kännas bra en liten stund. Då kan jag starta om, äta bra saker och få ny energi. Och springa hela vägen in i mål. Är ju stark idag!maxi race annecy 17

Teknisk väldig rolig nerförlöpning på nykräkt mage var precis vad jag behövde. Känner mig lätt och glad. Fötterna bara funkar och jag skuttar fram över stock och sten. Snubblar inte ens en endaste gång fast jag flyger nerför. Andra löpare flyttar på sig när de hör mig komma. Står leende bredvid den smala stigen och väntar på sin tur. Lycklig igen!

Vattenstation nedanför berget och jag fyller alla flaskor, tar en salttablett och fortsätter. Ingen tid att spilla vid kontrollerna. Bara jag rör mig framåt hela tiden blir det bra! Uppåt igen. Men det dröjer inte länge förrän jag behöver sätta mig och vila och blir passerad av alla jag skuttade förbi tidigare. Sava bien? Är den ständiga frågan. Bara bra! Är mitt ständiga svar! Vägrar erkänna att det inte alls är bra, bara ler!

Landskapet är ofantligt vackert och jag njuter verkligen av utsikten. Skogen glittrar, himlen är djupblå och bergen majestätiska. Några fallfärdiga hyddor fulländar den franska landsbygden. Små blommor, gula, vita, rosa, blå mitt i allt det gröna gör hela landskapet lite snällare.maxi race annecy 12maxi race annecy 10maxi race annecy 9maxi race annecy 5

Matar på. Magen krånglar ännu mer och det är jobbigt att ens dricka vatten. Jag försöker analyser vad det är som gått snett – åt jag någon konstigt igår? Har jag tagit för många salttabletter? För få? Tomatsoppan? Höjden? Det är inte alls så varmt som det kommer bli så värmen är det enda jag kan utesluta. Fortsätter kräkas. Pratar med några andra medtävlande som verkar ha samma problem. Ser en tjej komma ut ur skogen och torka sig runt munnen innan hon fortsätter springa. Möter svenska Fredrik som också kräks och inte får i sig energi.

Efter 50 kilometer ringer jag hem och gnäller för maken. Jag ligger bra till tidsmässigt och vill verkligen veta vad jag kan göra. Men jag måste få i mig energi. Mitt i en backe står en funktionär och säger att detta är ”Den Stora Stigningen”! En smal stenväg intill en bergvägg och stålvajerstaket på utsidan. Jag går nära bergväggen. Inte rädd egentligen men väldigt omtöcknad och vinglig. Efter några minuter sätter jag mig på en sten. Då kommer en kille jag pratade med tidigare ikapp och peppar. Han berättar att han också kräktes förut men sov 15 minuter i förra depån. Efter det är han som en ny människa. Jag hittar således en fin liten plats bakom ett träd mitt i branten, plockar fram min jacka och kurar ihop mig med ryggan som kudde. Ställer klockan på 15 minuter men vaknar efter 10, inte pigg som en lärka men det känns som en omstart. Vacklar ut från mitt läger, några andra löpare tittar konstigt på mig när jag förklarar att jag sovit. Upp, upp, upp! Bara en liten stund senare än jag uppe och det planar ut till springbar mark. Så skönt! Tack för tipset om tupplur, hoppas du tog dig i mål!!maxi race annecy tupplur 2

Sen går det svagt uppåt igen. Jag springer och går om folk, peppar och pratar med alla. Glad att det vänt. Nu är det bara en liten bit kvar upp och sen blir det en lång härlig utförslöpa. Går förbi en snöhög och svalkar mig med en näve snö i nacken. Solen värmer obönhörligt nu men jag tycker ändå temperaturen är helt ok. Väl uppe på krönet kastar jag mig ut med ett tjut, funktionärerna på toppen sa att det är fem kilometer utför, lättlöpt och fint. Sen en stor energidepå.maxi race annecy snö

Hinner två kilometer innan jag får kramp och knip från helvetet i magen. Plötsligt känns det som om någon stuckit en kniv i min mage och jag står framåtböjd över knäna och låter alla passera. Några stannar och frågar om jag är ok. Jag gråter av smärta och erkänner att det gör förfärligt ont i min mage. Får medlidsamma blickar och uppmuntrande ord. ”Bon courage!” Det här är en av de fina grejerna med ultra. Man springer aldrig någonsin förbi någon i nöd utan att kolla om det finns något man kan göra. Tacksam för det men när jag erkänner högt hur ont det gör blir det verkligt på ett helt nytt sätt.maxi race annecy tupplur1

Tar mig hur som helst på något sätt ner till vätskedepån, sjunker ihop på en matta och somnar. Vaknar av att jag måste kräkas. Tjejen som kom ut ur skogen och torkade sig runt munnen kommer fram och frågar hur jag mår. Hon mår också dåligt och vill kliva av. Jag peppar henne att fortsätta och vi tar oss vidare tillsammans. Skönt med sällskap! Men jag kommer bara några hundra meter innan jag ser en liten glänta med så skön mossa att jag för evigt vill göra just den gläntan till mitt sovrum. Önskar henne all lycka till och somnar igen. Vaknar av en geting som surrar runt mitt huvud efter tio minuter. Fortsätter uppåt. Sex kilometer till kommer jag utan att stanna. Svetten forsar, jag går i skuggan uppåt uppåt uppåt. Bara dåliga tankar i huvudet. Försöker tänka på hur härligt det kommer vara att gå i mål. Glory is forever! Är ju mer än halvvägs så nu går ju inte bryta. Om man ska bryta får man ju göra det tidigt så man inte sliter ut sig i onödan.

Men så kommer jag till en vändpunkt. En kille har skadat sig och blodet forsar ur hans knä. Han sitter i en ihopfällbar stol och får såret ihopsytt av en läkare. Jag önskar honom snabb återhämtning och går vidare. Stigen är väldigt smal och det finns ingenstans att stanna. Brant ner på ena sidan och upp på den andra. Jag hittar en stubbe att sitta på. Den är murken och jag faller ner på marken bredvid. Ligger kvar när flera personer passerar och undrar om jag skadat mig. Ringer en vän som inte vill ge råd att kliva av eller fortsätta. Men när han hör hur illa det är – att jag kan ha tio timmar kvar och inte får behålla någon mat eller ens vatten säger han att det vore idioti att fortsätta. Egentligen ringde jag ju inte för att få råd utan för att få höra att det är helt ok att kliva av. Eller tvärtom – ta dig till nästa station och bestäm dig då. Jag vill att någon annan ska fatta beslutet åt mig.maxi race annecy 2maxi race annecy 1

Men jag går den smala stigen ner till den skadade killen igen. Om bilen står kvar och jag får åka med så gör jag det. Annars fortsätter jag. De syr fortfarande och jag sätter mig bakom bilen. När de är klara ska jag bestämma mig. Vilar och hoppas på mirakel. Men de är klara alldeles för snabbt, funktionären meddelar att om jag sätter mig i bilen är jag ute ur tävlingen. Det låter så hårt men jag sätter mig i bilen och gråter. Flera andra löpare har samlats, en efter en efter kliver in i bilen. Ingen annan skadad, bara ruskigt medtagna, någon kräks.

Jag skäms och drar ner kepsen över ansiktet så ingen ska se mig. Jag var ju så kaxig tidigare och tjoade mig nerför bergen.

Tillbaka i Annecy försöker jag springa tillbaka till hotellet. Det går inte, illamåendet bara sköljer över mig och även efter flera timmars sömn i min säng har jag svårt att äta. Det var helt rätt beslut att kliva av. Men det känns så snopet att inte få veta. Veta vad jag hade kunnat göra för tid på ett sånt här lopp. Jag hade räknat med 20 timmar men allt under 24 skulle vara bra! Passerade halvvägs med god marginal för 20 timmar. Jag är i mitt livs form och starkare än jag någonsin varit, skadefri och stark. Och så ska magen balla ur värre än den gjort på något annat lopp. Nu måste jag ju komma tillbaka nästa år för revansch;)

Tack Salomon och Maxi Race för en fantastisk upplevelse i underbara berg och skogar, för ett fint arrangemang och en rolig omväxlande bana. Och extra tack till Salomon för att ni tror på mig och låter mig testa om det går. Jag hoppas att jag lyckades peppa någon lidande löpare att fortsätta, att det faktiskt är så mycket roligare att springa i bergen än att sitta på kontoret även om det är groteskt jobbigt emellanåt! Om jag lyckades med det var det värt allt att vara där:) Och tack till alla er som hört av er med pepp innan och tröstande ord efteråt! Jag kan säkert springa ett ultra ensam men med stöd från min omgivning blir det så mycket roligare både att fortsätta hela vägen in i mål och att bryta!

Min övergripande känsla just nu är enorm besvikelse. Men jag är ju inte långsint. Inte med några känslor. Besvikelsen börjar redan ersättas av revanschlust. Jag vet att jag är en bra löpare, jag är som starkast när det blir riktigt tufft. Då brukar jag vara den som bara ler och fortsätter, peppar de som är omkring mig och springer om, om, om! Jag brukar avancera från en halvdålig placering till helt ok placeringar ju längre lopp det är och ju längre in i loppet jag kommer. På slutet brukar jag passera många många löpare som går även nerför och på platten. Det är min styrka, att bara fortsätta. Erik Ahlström sa en gång efter ett lopp att jag är en maskin. I vissa avseenden kan jag bara hålla med. Jag kan uthärda vilka svåra förhållanden som helst och bara mata på hur länge som helst, bara jag inte får den där D.Å.L.I.G.A känslan som jag hade på min första DNF (Kullamannen) och även denna gång. En gång har jag utsatt mig för livsfara genom att fortsätta fast jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag visste inte då men en läkare talade om för mig efteråt att jag ska vara glad att jag överlevde. Det har jag lovat mig själv och mina nära och kära att aldrig göra om igen. Och det är ett löfte som måste hållas ovillkorligt! Ibland vet man inte och frågan efteråt kommer ju vara ”Vad hade hänt om jag fortsatt, hade jag verkligen inte kunnat ta mig en liten bit till, ett varv till, fem mil till (!!)?” Och det svaret går ju aldrig att få. Jag bryter ju inte av svag vilja eller dålig karaktär – just där och då finns inga alternativ och jag både vill och måste sätta hälsan först. Jag kanske hade kunnat ta mig i mål. Men till vilket pris? Det får jag aldrig veta!

Nu ska jag blicka framåt och försöka reda ut mina magproblem. Det var första gången jag kräks på ett lopp och verkligen inte fick behålla något alls men inte första gången jag hade problem med magen. Det är ju mer regel än undantag och nu ska jag verkligen försöka ta reda på vad som är fel och vad som skulle kunna funka.

Krammaxi race annecy 27

Race Report Sandsjöbacka Trippel 2017

Denna gång imponerade jag till och med på mig själv och det händer inte så ofta. När jag anmälde mig till Sandsjöbacka Trippel tänkte jag mest att det skulle bli ett bra träningspass inför årets stora lopp, Triple Arctic Ultra i Lofoten, tre dagar med många höjdmeter, många kilometer och ganska lite återhämtning mellan dagarna. Jag skulle inte ens tävla, jag skulle se det som nummerlappsträning.

Fredagen var den dag jag var mest nervös för. Jag kan lätt dras med av ett för högt tempo på korta lopp och sedan få träningsvärk som inte är av denna värld. 25 kilometer i nattmörker i ett helt okänt område skrämde också en hel del.

Och det höll på att börja illa för jag hittar inte ens till bussen där jag stämt träff med fina ultravännen Lina. Missar den bussen men ser några killar i misstänkta ultrakläder och ryggsäckar. Hoppar på dem helt panikslagen. De tar hand om mig, lotsar mig till starten och köper mig en bussbiljett:) Tack Niklas och Stefan!

Starten går klockan 18.00 från Lindåsskolan. Pannlampa på och ut i mörkret. Försöker ta rygg på Lina men hon försvinner ganska snart på snabba lätta ben. Jag vågar inte öka, ska ju ha krafter till de andra två dagarnas långa lopp. Lina kör också trippel men bara sprint (25+30+22). Efter ett tag kommer vi in på en stig, det är trångt, löpare överallt. Springer förbi där det går men är ganska glad att tempot hålls ner av trängsel. Lera, uppför, nerför, halkar på stenar, snubblar på rötter men känner ändå att jag har en ruskigt bra kväll. Skrattar lite men är mest i min löpbubbla. Klockan piper för varje kilometer men jag tittar inte. Långt kvar. När denna kväll är över är det två dagar kvar. Och många mil!sandsjöbacka trail start fredag.jpg

Mörkret är kompakt i skogen och det finns ingen tid att se mig omkring ändå. Jag behöver titta var fötterna ska sättas hela tiden, annars snubblar jag. Halvvägs kommer vi till Oxsjön (eller om det är Sisjön, förlåt en vilsen Stockholmare;)). Himlen är stjärnklar och fullmånen speglas i sjöns blanka yta. Det är så vackert!! Om jag bara kunde beskriva den synen för folk som undrar varför jag springer så mycket så skulle de förstå;) Och det är ju bara en av alla gånger det är så där vackert att man tappar andan!sandsjobacka-trail-fullmane

Vi är ett litet gäng som håller ihop nästan hela tiden. Pratar inte alls men känner tryggheten att ha andra löpare omkring mig. Vi springer fel på ett ställe, hela gänget. Men det gör inget. Vi hittar rätt efter 500 meter.

Sen ska vi in i RAVINEN. Jag är lite oroad för den men vi springer på botten av den. Den är teknisk men det kommer aldrig några branta backar varken upp eller ner. Till slut får jag lova att fråga en medtävlare om vi varit i ravinen. Det har vi! Tack o lov att jag hann oroa mig lite för den, då känns allt mycket bättre.

Kommer till Botaniska Trädgården och minns från en titt på kartan att den var alldeles i slutet av banan. Tänker att när jag är här på söndag kommer jag vara väldigt lycklig! Ökar då jag känner lukten av mål. Över ett litet berg, hamnar fel och halkar. Ramlar och glider flera meter tillbaka ner på stigen. Rusar nerför leran och nerför Superstar-nerförsbacken (Ja, även i Göteborg har de fattat hur kul det är med en nerförsbacke in i mål, då kan man ju verkligen känna sig snabb även efter 15 mil;)) in på Slottskogsvallen och i mål. Jag vet inte då men jag förlorar spurtstriden med en sekund mot Miss E som också tävlar i Ultra Trippeln. Vi är första och andra dam av de som kör alla tre dagarna. Då börjar mina horn växa ut helt okontrollerat och tävlingsinstinkten och vinnarskallen vaknar!

Tillbaka till hotellet och ladda med varm dusch, mat och sömn inför starten om bara några timmar. På lördag morgon blir jag hämtad av kompisen Ola och hans fru Anette redan innan klockan 6. Starten går 7.00 från Kungsbacka. Ola o jag håller ihop. Pratar om ditt o datt och glömmer att vi springer. 8-9k lättsprunget på asfalt och bred grusväg. Mörkt och kallt men varma samtal. Jag håller ögonen på Miss E som leder med en sekund. Bara jag tar henne med en sekund eller mer idag så slipper jag starta i uppförsbacke imorgon. Hon är i samma segment som jag hela dagen, ibland före och ibland efter.

Efter ett par timmar går solen upp och världen blir så där vacker den bara kan vara när mörkret jagas på flykten och solens första försiktiga strålar glider över den frostnupna marken. Jag släcker min pannlampa och ler åt hur härligt det här är. Springer upp på ett berg där vi halkar omkring på isen. Natten har varit kall och vattnet från igår har frusit. I leran i skogen är det ju bra, jag är knappt blöt om fötterna utan lyckas hålla mig ovanpå leran hela dagen. Men på berget är det halt. Försiktigt tar vi oss fram. Många ramlar men mina Salomon XA Alpine står emot både lera och is. Tacksam!

Efter 21-22 kilometer passerar jag Miss E för sista gången och sen lyckas jag hålla henne bakom mig. Jag är bättre jagad så jag får energi av att bara veta att jag ligger först. Ökar lite och tappar Ola. Vid 25k säger han att jag får springa på själv och vi ses vid mål. Jag fortsätter ensam, passerar några löpare, peppar och småpratar lite. Efter 5-6k kommer en ny vän, Marcus, ikapp mig och vi har sedan sällskap hela vägen in i mål. Skönt att prata bort några kilometer. Jag känner mig oerhört stark men vågar ändå inte öka för mycket. Har ju 82k att tänka på imorgon också!sandsjobacka-trail-ola-2

Sedan kommer vi till de vackra sjöarna, Oxsjön och Sisjön. Vattnet är spegelblankt och vinterns bleka gyllene solljus gör hela världen glittrande vacker. Olas fru Anette står och hejar när det är en mil kvar. Massa energi! Genom ravinen och uppför Änggårdsbergen med utsikt över Göteborg. Nerför långa härliga backar och in i Botaniska, uppför det lilla berget och nerför Superstar-nerförsbacken igen. Skutt in i mål! En minut och 20 sekunder före Miss E! Jag leder! Men på 82k kan mycket hända. Är glad att jag har övertaget men 80 sekunder är vääääldigt lite.sandsjobacka-trail-malhopp-lordag

Ladda om, äta massa mat, vila och gå på fest. Sover redan klockan 21.30 dock. Alarmet ljuder klockan 3.00 och i receptionen på hotellet tittar de konstigt på mig när jag ber om min förbeställda frukost medan andra är på väg hem från krogen. Orkar inte förklara!

Starten från Tjolöholms Slott går klockan 6.00. Benen är förvånansvärt opåverkade av de två tidigare dagarna vilket gör mig glad. Däremot är min mage inte riktigt med på noterna. Känner redan efter några kilometer att det kan bli en jobbig dag. Magen knorrar och gör uppror. Jag tänker på Swedish Alpine Ultra, 107k, då jag knappt åt eller drack något alls på 14 timmar. Det gick bra ändå. Det kommer gå bra idag också! Dricker lite blåbärssoppa och tar en salttablett, de är bra för magen.sandsjobacka-trail-start-sondag-2

Ligger på ett långt led över stock och sten. Det går inte springa om och jag vill inte heller. Miss E ligger bakom men passerar mig efter 3-4k. Tappar henne och blir modfälld. Struntar i hur det går ett tag. Fokuserar på min dåliga mage och negativa tankar fyller huvudet. Långt kvar, obeskrivbart långt, och redan nu känns det fruktansvärt jobbigt! Hur ska detta gå????

Jag har förbjudit mig själv att titta på klockan innan det blir ljust men nu kan jag inte låta bli. Tror att vi sprungit minst 8k men då är det 5…!!! Blir passerad av den ena löparen efter den andra och känner mig hopplöst trött och långsam. Tittar i marken och bara matar på. Jag ger ju aldrig upp och kommer inte göra det idag heller, frågan är bara hur jobbigt det kommer bli. Ensam i mörkret är det lätt att låta demonerna ta över. Och demonerna tar över!

Men så piper klockan och jag tillåter mig att titta. Ser att det ändå går i ett helt ok tempo. Tittar upp mot den djupblå himlen, så där den är innan ljuset tar över. Ser trädens toppar avteckna sig svarta. Kommer ut på en asfaltsväg och ser pannlampor röra sig långt framför mig. Kanske kan jag komma ikapp dem och få lite sällskap, prata bort några kilometer och slippa tänka på min dåliga mage.

Men de är långt bort och jag måste stanna för att gå på toa. Sen känner jag mig ensammast i hela världen. Springer uppe på Fjärås. Då kommer modet tillbaka. På min högra sida ligger en sjö och himlen är alldeles rosa. När jag tittar åt andra hållet tronar fullmånen över Fjärås Kyrka och den sömniga Kyrkbyn. Så vackert!!! Och ljuset kommer! Allt känns lite lättare i dagsljus. Eller mycket lättare.sandsjobacka-trail-marcus-lordag

Vidare, vidare, vidare. Följer gulsvarta snitslar men tappar bort mig flera gånger. Ensam och dåligt markerat. Och jag kan inte ens klaga för jag vet ju att man har eget ansvar att läsa kartan och följa leden. Men jag vill inte ta fram kartan, jag vill bara springa. Chansar! Fel en gång men blir tillbakaropad av en kille jag just passerat, tack!!

Kommer till den första vätskestationen och där står ett helt gäng löpare. Jag blir så glad över lite sällskap men fyller bara på varmt vatten och sticker vidare. Skickar en tanke till fina vännen Jonas som lärt mig det där med att inte stanna vid vätskestationerna fast där är så himla mysigt. Det kan ju ta många minuter att stå en minut vid varje station. Det har jag inte tid med. Miss E är också där men jag kommer förbi. Vi springer sedan tillsammans i flera mil. Jag ser henne lite lite bakom mig länge, länge.

Småpratar med tre killar som springer tillsammans. Härlig löpning igen! Men magen krånglar!sandsjobacka-trail-nya-vanner

På vätskestationen vid 42k måste jag gå på toa och får låna toan på ett gym. Klampar in med mina leriga skor när jag får se Miss E genom fönstret. Toaletten är upptagen och jag får panik. Kan ju inte stå still här. Struntar i toan men får en annan toalett utpekad för mig, snubblar in i städförrådet men hittar till slut rätt. När jag kommer ut sitter de tränande på sina cyklar och roddmaskiner och hejar ”go go go” och Miss E står kvar ute vid vätskan. Mina nyfunna vänner Peter, Ola och Arvid väntar på mig, tack!sandsjobacka-trail-sondagsandsjobacka-trail-hopp-sondagsandsjobacka-trail-hopp-sondag-2

Ola säger att vi snart ska igenom ett litet träsk med vatten till knäna. Ångest! Men det är ok, bara lite vatten och jag trampar bara ner med en fot, lyckas hålla mig på tuvorna. Vidare på löpspår, stigar och grusvägar, över klippor och genom fårhagar. I solens värme sitter folk och fikar och många är ute och promenerar. Många undrar vad vi gör:)

Tappar Peter och Ola men har fortsatt sällskap med Arvid. Fem mil springer vi tillsammans. Pratar ganska lite men det är oerhört skönt att ha sällskap. Ser inte Miss E fler gånger och hoppas att hon inte är en sån där som kan lägga i en högre växel och köra sista milen på 40 minuter. Inget är klart förrän mållinjen är passerad. På morgonen när jag trodde hon var flera kilometer bort var hon ju i själva verket bara några hundra meter före. På samma sätt kan hon ju vara några hundra meter efter nu. Matar på.

På en vätskestation står kompisen Malin, hon säger att jag inte behöver oroa mig över några konkurrenter. De är långt bakom. Men det är flera mil kvar. Jag vill vidare. Fyller på med cola och vatten och drar i Arvid. Vill ha sällskap!

På nästa vätskestation mitt i den vackraste skog säger en tjej att jag ligger tvåa. Jag fattar först inte vad hon snackar om men det visar sig att jag leder trippeln och är tvåa av alla tjejer som springer 82k. Tror inte riktigt på det men på sista vätskestationen innan mål bekräftar funktionärerna det. Då bryter jag ihop, tårarna bara sprutar. Det är jobbigt att gråta så jag försöker tänka på saker som inte berör mig för att spara den sista energin till benen som faktiskt behöver den.sandsjobacka-trail-vatskestation

Arvid är stark och vi har båda målvittring. På ren vilja springer vi tysta den sista milen genom ravinen, upp på berget, genom Botaniska, över motorvägen, upp på det lilla berget och nerför Superstar-nerförsbacken och in i mål! Försöker mig på ett målhopp men faller sedan ihop! Jag vann Ultra Trippeln Dam. Det känns som att det är min största bedrift i löpning hittills:)sandsjobacka-trail-malgang-sondag

Tack till många! Tack för glada hejarop, för sällskap ute på banan, för alla sms och meddelanden på andra sätt, för lån av toaletter, för att jag fick lera ner golvet på Nordic Wellness i Lindome, för att ni som står på vätskestationerna fyller mina flaskor med varmt vatten och blåbärssoppa och frågar tio gånger om jag inte vill ha en kaka eller åtminstone en liten chokladbit, för härligt väder i Göteborg (det regnar väl alltid annars i Göteborg???), för en fin bana – blandat lättsprunget och tekniskt, för fullmånen på fredagskvällen, för härlig tävling Miss E, för fina priser och för ett fantastiskt arrangemang. Och tack till Erik, min man, som tog emot mig i mål och stod ut med mig hela vägen hem – segerrusig, adrenalinstinn, lycklig, dödstrött, stel, illamående! Tack till mina barn som stöttar, hejar och berättar för alla att deras mamma är snabbast i världen;) Tack till Salomon för att ni tror på mig och ser till att jag alltid kan springa i de bästa skor och kläder som finns. Säger bara XA Alpine: Jag sprang förbi ganska många på fredagen och lördagen som försökte hitta den bästa vägen utanför lerpölarna. Jag sprang rakt igenom och var torr om fötterna!

Tack återigen och hoppas vi ses på ett lopp snart igen:)

Motgångar och nytt upplägg

Detta år har varit fyllt av framgång och jag har verkligen kunnat springa så mycket eller mer och så fort eller fortare än jag hoppats. Men så kom det några motgångar. Blev superförkyld, trodde jag hade blivit frisk men så var det nog inte. Kunde inte andas på Kullamannen och bröt. Det var ett hårt slag mot min självkänsla. Vänner och bekanta kommer än och säger att de är imponerade och glada att jag lyssnade på kroppen och bröt. Jag visste att jag skulle börja tvivla på om det verkligen var rätt och nu känner jag ju verkligen att jag behöver åka tillbaka till Kullamannen och klara hela. Vi har en oavslutad tvist, jag och Kullamannen!

Har just haft en liten motgång till. Jag skulle ut på ett långpass inför Blåfrusen, hela Blå Leden från Vaxholm tillbaka till Domarudden, det man gör när man har 34k i benen och skymningen börjar komma. Inte för att jag egentligen tror på så långa långpass utan mer för min mentala förberedelse. Hur känns det att springa -kanske ensam – i mörkret efter 3, 4, 5 mil?

Skogen var helt magiskt vacker och min känsla var också magisk. Kände mig extremt stark och fast det började bli mörkt kände jag bara glädje över att få vara ute. Tills jag utan att förstå vad som hände ligger på marken med en fruktansvärd smärta i ena knät och massa blod. Ringer gråtande till mannen som rycker ut akut, hämtar mig i skogen, lindar knät och bär in mig till soffan.

Mina tankar går till en fin vän, Anna, som ramlade och slog båda knäna. Vi som var med då bagatelliserade det hela och trodde att det bara var lite blod och smärta… Att slå i knäna gör ju ont! Det visade sig på röntgen att knäskålarna var krossade. Pulvriserade typ. Det gör ont bara att tänka på!!!

Jag hade inte lika mycket otur som Anna. Mitt knä repar sig snabbt och efter 3 dagar har svullnaden gått ner så mycket att jag vågar fundera på en löprunda. Testar och det känns fantastiskt! Så jag kör en runda till. Och en till och en till!

Är väldigt tacksam för min kropp. Jag har alltid läkt snabbt, vad det än är, och det är jag väldigt glad för!

Har hunnit fundera mycket på hur det är bäst att träna inför långa lopp. Om jag ska springa ett 16-milslopp kan jag ju inte träna på 11-12 mil varje gång. Då blir återhämtningen enormt lång och slitaget stort! När jag kört ultraintervaller har jag känt trötthet i benen på femte, sjätte milen lik den jag känt på långa ultralopp men jag har inte varit i närheten av att vara lika sliten efteråt. Jag har kunnat springa dagen efter. Bestämmer mig för att testa ett upplägg där jag kör rundor på 11-12 kilometer, flera gånger om dagen. Så många jag har tid med helt enkelt!

Och så söker jag lite på nätet efter bekräftelse om det kan funka. Hittar till Sugrörsmannens hemsida. Det han skriver om träning känns så rätt. Hellre många korta pass än ett långt slitigt, mer mängd än fart, det ska vara roligt – är det inte roligt har du kört för hårt, gör saker och ting okomplicerade – spring utan schema eller upplägg, ska du tävla i terräng så träna i terräng. Till saken hör att Sugrörsmannen, Johan Steene, är en väldigt duktig ultralöpare som sprungit massa coola lopp som Spartathlon och Leadville 100.lopning-30

Blåfrusen är om två veckor och om detta upplägg funkar eller inte kommer knappt gå se då. Men det går kanske se på Spartathlon som finns på min önskelista över lopp nästa år:)

Race Report Kullamannen – en DNF (Did Not Finish)

Anländer Mölle redan fredag lunch för att filma och fota med Salomon – denna gång framför kameran! Så kul och nyttigt att få känna på banans värsta partier och samtidigt vara filmstjärna;) Jag känner mig extremt stark och nya skorna sitter som gjutna på mina fötter, halkar endast där det känns som att inget hjälper.kullamannen-xa-alpine

Laddar, packar utrustning, äter bra ladd-mat, kollar väderprognoser till förbannelse men känner mig ganska trygg. Jag ska ju inte prestera även om jag vet att tävlingsdjävulen alltid far i mig. Jag älskar ju tävlingar! 66k är inte så långt men banan är enormt tuff med många väldigt branta backar och teknisk terräng, och så höstens alla löv och lervälling ovanpå alltihop. Jag har ändå tillit! Min kropp vet hur man gör och den har aldrig inte levererat. Även om jag haft en dålig dag har jag ändå på något sätt lyckats samla ihop mig och levererat.

Lördagen börjar redan vid fyrasnåret med kaffe och yoghurt. Sov som en baby men med några ofrånkomliga inslag av mardrömmar om att missa starten, borttappad utrustning och sura gubbar som jagar mig med kniv mitt i loppet. Men jag är skitnervös – så där så jag skakar! Vet inte ens varför – det är så bara! Jag försöker tänka klara tankar och reda ut vad jag är nervös för men det förblir en gåta.

Åker till starten, träffar bästa Thom från SAU (Swedish Alpine Ultra) och andra ultravänner jag inte sett sen förra loppet. Trevligt försnack och nerverna lugnar ner sig. Startskottet går klockan sju. Thom och jag hamnar längst bak men jag bryr mig inte så mycket. Jag tar dem på slutet;)salomon swedish alpine ultra10

Genom Mölle och sedan uppför uppför uppför. Kroppen känns bra, benen starka och det är kul att uppdatera mig med Thom. Det är tyst runt oss, vi babblar desto mer! Efter några kilometer kommer första nerförbacken och vi springer om. Ropar ”vi ses i uppförsbacken” till alla som flyttar sig. Där kommer de ikapp! Det är kul med Thom för vi springer väldigt jämnt idag också. Vi kan ha sällskap hela vägen som vi hade på SAU. Det känns skönt!

Nerför, uppför, genom snår, lera och stora lövhögar. Första riktigt jobbiga partiet är utmed vattnet efter 6-7k, på hala klipporna. Långsamt sten för sten. Tror aldrig de ska ta slut. Ser ingen ände. Tappar kontrollen flera gånger men faller aldrig illa. Ett steg bakom Thom som är kvickfotad på stenarna. Sen halkar han och trampar snett. Svär, foten gör ont! Han hamnar lite efter men säger ändå att foten är ok.klipstranden-kullamannen-salomon

Jag tror att han ska komma ikapp i uppförsbacken efter Lars Wilks konstverk i Nimis så jag tar det lugnt upp (som om jag skulle kunna göra nåt annat;)) Vi klättrar 160 höjdmeter på 500 meter! När jag kommer upp ropar jag på Thom, han är ju inte långt bakom så i nerförsbacken strax kommer han ju flyga om mig. Tror jag. Men det händer inte. Jag frågar några andra löpare vart han tog vägen men vill ju fortsätta röra mig framåt. Springer om och njuter av utför!

Sen kommer B.R.A.N.T.E.N! Jag har ju sett på banprofilen att det ska vara en till – ännu värre. Och gissa om den är hemsk! Får klättra på alla fyra. Fötterna halkar ner vartannat steg och jag vågar inte titta, varken ner eller upp, bara rakt ner i marken framför mig. Nedanför och ovanför ett tåg av sammanbitna löpare. Brant brant brantast! Paniken är nära men jag tänker på TNT-Martin som tog mig över en annan brant på tvären ”Bara titta i mina ögon och andas ut, Sussi!” Jag andades tydligen bara inåt…;)

Det finns rep att dra sig upp i men jag hamnar på något sätt helt fel med de där repen när alla andra drar i dem. Repen är fästa i träd och jag hamnar alltid mitt under trädet och kan knappt komma förbi. Och det känns som att det är en helt lodrät vägg. Någon skriker ”STEN!!!” och en stor sten rullar ner bredvid tåget av löpare. Läskigt!! Till slut planar det ändå ut lite så vi kan börja gå och springa. Skönt! Bara två gånger till nu då. Kullamannen Ultra är tre varv på en 22k-bana.

Ingen Thom syns till. Pratar med en sjukvårdare på toppen som går honom till mötes. Om nu foten inte var så bra som han sa.

Fortsätter ner, upp och ner. Kommer till fyren med massa publik, massa jubel, massa energi! Men inte tillräckligt! Får frågan hur det känns från Per, en av arrangörerna. Det är först då jag säger det högt och tillåter mig att känna efter. Det är tungt!! Benen känns pigga men jag kan inte andas ordentligt. Att bryta finns inte men jag kommer helt säkert få ta med mig pannlampan ut på sista varvet. Men det är länge dit! Min plan var ju att springa hela dagen så det gör inget. Bryta är inte ens en tanke jag tänker. Andningen är tung men jag tar en salttablett och sköljer ner med blåbärssoppa. Det är kanske höjdmetrarna som gör sig påminda, jag har ju slarvat med backträningen. Men jag kan ju inte ens springa på utför…!

Nerför klipporna och sedan utmed vattnet tillbaka till Mölle. Vid varvning står Trailpappa Erik Ahlström och tar emot mig med en kram. Jag säger att det är tungt, får en kram till och ger mig sen iväg på varv två. Påbörjat varv räknas som ett klart varv så plötsligt har jag ju kommit jättelångt! Och det är bara förmiddag än.erik-ahlstrom-runspire-salomon

Ensam på andra varvet, pratar lite med olika löpare jag passerar eller som passerar mig. Försöker uppbåda energi och glädje – jag älskar ju det här!! Det är lerigt och en riktigt tuff bana, regnet hänger i luften och vinden är iskall när vi kommer ut ur de orangegulbruna skimrande bokskogarna. Men sååå vackert. Jag borde njuta av varje steg, det är ju precis det här jag tränat för. Men när jag tänker på klippstranden, branten uppför och leriga stigar känner jag inte alls det jag brukar känna – utmanande och lockande – jag känner bara rädsla. Det blir svårare och svårare att andas och för varje kilometer jag trots allt rör mig framåt blir jag mer och mer beslutsam att göra min första DNF. Tårarna bränner bakom ögonlocken, jag pratar högt med mig själv, försöker peppa mig själv genom att peppa andra och reda ut för mig själv om jag ska bryta eller fortsätta.

Nerför backen till klippstranden kommer beslutet. Jag kan ju inte ens springa utför. Jag brukar flyga utför och visserligen är terrängen svår med leriga stenar dolda under löven och hala stockar att hoppa över, men jag brukar inte låta mig hindras av trixiga nerförsbackar, jag brukar njuta. Denna dag njuter jag ytterst lite och det går låååångsamt även utför. Jag kommer bryta! Gråter, halkar på strandklipporna i en kilometer och påbörjar klättringen upp från Nimis. Pratar med en kille som säger att vi slipper B.R.A.N.T.E.N på varv två och tre. Lättnad! Den var för läskig! Men jag tror det när jag ser det. Han hade rätt, vi springer en bra bit utför men vänder uppåt så vi slipper den brantaste biten med repen. Skönt!

Två mil har aldrig känts så långt! Jag tror aldrig jag ska komma tillbaka till varvningen. Passerar en kille som haltar i den vackraste av bokskogar. Han har vridit sitt knä ur led, stackarn. Jag funderar över mitt beslut – jag har ju pigga ben och inte ont någonstans… Kommer till fyren och hoppar över en ko (i kartong) för att få en Kullaman-t-shirt. Benen känns starka men det känns som att jag andas genom ett sugrör – så lite syre i luften. Och jag är 30 meter över havet!

4-5k kvar till varvning och jag klarar knappt att springa på platt mark eller nerför ens. Har sällskap med Christian som har löparknä. Vi pratade tidigare under dagen om att aldrig någonsin bryta. Jag skäms när jag säger att jag ska stanna vid varvning. Det blir inget varv tre för mig. Han försöker övertala mig att hänga på men jag står fast vid mitt beslut. (Han kommer in i mål efter att jag duschat, ätit och vilat.)

Till slut kommer jag till varvning, Salomongänget hejar och kramas. Jag bryter ihop när jag meddelar att jag inte kan fortsätta. Tårar och snor överallt. Det känns hemskt, jag är rädd. Varför får jag ingen luft? En lång stund efter att jag stannat känns det fortfarande som att jag andas genom ett sugrör…

Bästa Thom står också i depån, han bröt efter ett varv. Jag skäms också över att jag lämnade honom på klipporna… Vi hade ju inte sagt att vi skulle springa ihop men det kändes som vi hade en tyst överenskommelse även denna gång. Det hade ju varit så roligt! Om inte…!

Men om finns inte i min värld. Verkligheten denna dag var ju att kroppen inte alls ville vara med. Trail-pappa Erik säger till mig dagen efter att jag hade tagit hem det hela eller åtmionstone stått på pallen om kroppen varit på topp. Det kanske kanske är möjligt men jag vet ju inte hur de andra tjejerna mådde, de kanske inte heller var på topp. Om finns inte!

Det har gått några dagar och nu undrar jag ju om det verkligen var så svårt att andas??? Hade jag inte kunnat fortsätta? Ett sista fjösigt litet varv. Beslutet att bryta var enkelt och fruktansvärt svårt på samma gång. Det fanns inga alternativ, jag gör ju det här för att det är kul. I lördags var det inte kul alls, inte ens de underbara härliga utförslöporna som jag brukar älska och njuta maximalt av. Banan är oerhört tuff, men också så häftig, rolig och vacker med inslag av allt man kan önska sig – hav, bokskogar, klippor, byar, fyren, kor, får och hästar, lera, lövhögar, utsikt och vidunderliga vyer, uppför, utför, klättring, hagar, skogsvägar, stigar och en gnutta asfalt (ja, jag gillar att få en liten bit asfalt vid varvningen så man kan höja blicken och öka farten en stund.) Men jag njöt ändå inte ett dugg, då är det något som är fel!

Kullamannen och jag har en oavslutad fight nu – gissa om jag kommer tillbaka för revansch nästa år! skarmavbild-2016-11-07-kl-12-36-17

Tack till Salomon-gänget för att ni tror på mig! Och tack för de fantastiska skorna S-lab XA Alpine. Jag sprang 44k i lera men var torr om fötterna när jag tog av skorna – det var en fantastisk känsla att kunna springa genom alla pölar och veta att fötterna är torra ändå. För mig som är galet frusen och har en frostskadad tå är det oerhört viktigt att hålla mig torr om fötterna så länge det bara går. Och det gick! Och tack till Kalle Flodin för bilderna:)salomon-xa-alpine

Väder!!!

Alltså vädret var ju helt fantastiskt tills precis nu. Och nu blev det helt ofantastiskt. Eller helt fantastiskt uselt. På lördag är det dags för ett lopp – Kullamannen – som skulle vara tufft i solsken. Och så varnar metereologerna för den värsta storm man kan tänka sig.

Jag har kommit igång bra efter min lilla förkylning, hade ju hellre varit frisk men är ju i alla fall pigg i benen och har en gigantisk lust på att springa långt, länge och fort:) Testpass med stora sonen på cykel för att få lite sällskap, långpass med Jonas, Nina och Emelie på Blå Leden och transportlöpning hem från Kista där jag lämnat min bil på service. Vindstilla, spegelblanka vatten, solsken, ljuvliga höstfärger och bonusvärme – egentligen ska det ju inte vara så här fint i slutet av oktober men denna höst har verkligen varit vidunderligt vacker.

myspass-vindstilla

vindstillaOch så idag – vinden river och sliter i träden, regnet sprutar åt alla håll, bilarna stänker från små sjöar mitt på vägen och dagsljuset lyckades aldrig riktigt komma igenom molntäcket. Jag bävar och har massa ursäkter för mig innan jag faktiskt byter om och ger mig ut i regnrusket. Iskallt om fingrarna och vattnet piskar mig i ansiktet. Motvinden vid stranden är så hård att det går mycket långsammare där. Springer 6-7k och redan efter 500 meter kommer jag på mig själv med att njuta. Ler mot en dam med hundar, hon måste ut på ett sätt jag inte måste. Jag valde ju själv och jag tycker ju om när det är tuffa förhållanden. Den här bilden är dagen innan ett annat lopp då det sen blev helt vindstilla, perfekt temperatur och idel solsken:) Jag har hopp!ligurien-salomon-team-nordic-trail-trail-de-marchesato

Så bring it on – jag kan nog hantera en storm på Kullaberg:) Det gäller bara att ha rätt utrustning. Ska testspringa ett par nya skor från Salomon – de kommer passa bra på flera lopp med lera:salomon-xa-alpine

Tjocka ylleknästrumpor från Smartwool kommer hålla fötterna varma, regnjacka från Salomon och merinounderkläder från Haglöfs, torra tröjor att byta till vid varvning och kanske till och med termomameluckerna från Houdini får följa med ner i varvlådan. Och varm blåbärssoppa. Jag ska ju bara springa, behöver inte ha med mig kameran och blir jag blöt och lerig ja, då blir jag blöt och lerig – jag får ju duscha efteråt:)

Att bli löpare på riktigt

När alla andra ligger däckade i höstförkylningar och vinterkräksjukan brukar jag alltid klara mig undan. Inte i år. Efter mina ultraintervaller för nästan två veckor sedan har jag varit helt nere för räkning i en förkylning from hell. Hostar och snörvlar och får puls av att resa mig från soffan. Benen längtar ut, löpskorna står uppradade vid dörren och försöker locka ut mig i lera och regn, nya vinterlöpjackan som jag inte ens hunnit prova ännu då hösten varit ”för fin” pockar på min uppmärksamhet varje gång jag går förbi hallen. Men bara den lilla promenaden till skolan med Benjamin gör mig helt slut så jag funderar inte ens på det.haglofs-gram-cromp-skaljackaskor-salomon-lopning-ultra

Förra året och inte minst för två år sedan fick jag panik av förkylningar och därav utebliven träning. Om jag inte tränar tappar jag ALLT och kommer inte kunna springa ALLS, tänkte jag! Musklerna förtvinar i filtens mjukhet och benen glömmer totalt bort hur man springer. Ett missat pass kändes ok men om jag missade flera dagars löpning på grund av en förkylning planerade jag för att ta igen det med råge när jag väl hostat ut den sista baskilusken. Och jag hade bråttom att hosta ut dem och komma igång, började nog alltid lite för tidigt!

Idag hade jag tänkt försöka komma igång igen efter att inte sprungit en meter på nästan två veckor. Men jag vaknar med huvudvärk och snorig näsa. Förkylningen som var på väg att ge upp sitt grepp om min kropp kom tillbaka. Beslutet är lätt – jag vilar en dag till. Jag ska ju springa hela mitt liv – då kan jag vänta en dag till. Och jag känner bara tillit till min kropp – när jag väl är igång igen kommer benen vara så springsugna och pigga att jag kommer flyga fram. Var i mitt livs bästa form när jag blev förkyld och inte går det tappa allt det på ett par veckor. Kanske är det till och med bra med en oplanerad vila. Kroppen får massa återhämtning och suget efter att springa växer enormt. uppladdning 6

Förut har jag hela tiden tränat inför en tävling. Den stora skillnaden är att jag nu gjort väldigt många tävlingar och det har gått väldigt bra på de flesta. Min självbild har förändrats av det, från att med stora skälvan nåla fast nummerlappar medan jag undrar om jag verkligen kommer ta mig i mål till att jag nu knappt känner mig nervös utan mest ser fram emot att få en hel dag att springa väldigt långt. Lite pirrigt är det alltid men förut var jag inte pratbar flera dagar innan tävlingar. Det känns som att jag blivit en löpare på riktigt! Löpningen har blivit en väldigt stor del av min personlighet och mitt liv.Salomon 17

Jag har några lopp kvar att springa i år. Nästa helg Kullamannen Ultra. Bara en kul grej som jag råkade anmäla mig till när jag var lite sugen på en tävling. Hörde just att det är en väldigt tuff bana…! För ett par år sedan hade 65k givit mig stora skälvan, nu känns det som en nummerlappsträning. Inte så att det kommer bli enkelt men ibland är det jobbigt att träna;) 6 mil kuperad stig (3000 höjdmeter) känns som ett bra komma-igång-pass;)  Banprofilen ser ut som en upp-och-ner-vänd glasstrut – det här blir perfekt träning inför vad som komma skall – Triple Arctic Ultra Lofoten🙂

 

Mental träning

Nästa år har jag ett par utmaningar som kommer kräva mycket pannben och viljestyrka. Mitt första A-lopp är Arctic Triple Lofoten Ultra Trail, det är långt, innehåller många höjdmeter och har väldigt teknisk terräng. Jag tränar i alla backar jag kan hitta och tar gärna den svåraste vägen i skogen. Och jag försöker få så många mil jag kan i benen, om en runda blir längre än jag tänkt är det bara bra. lopning-22

För några dagar sen fick jag lite tid över mellan en fotografering och en nätverksträff. Åkte till TEC-banan i Täby för att ta ett varv på den. (Väskan med löpgrejer står alltid i bilen;)) Jag hade lite mer än en timma på mig så ett varv blir perfekt, då kan jag springa lite fortare än jag brukar. Springer iväg och njuter av Täbyskogen, utmed Rönningesjön och in på Havrevägen. Här börjar det. Stigen ser inte ut som jag minns och jag kommer alldeles fel. Springer tillbaka och springer rätt. Jag borde ju verkligen känna till varenda träd, sten och stubbe på den här rundan. Men nej, efter några kilometer är jag återigen helt fel. Bestämmer mig för att ta milsrundan tillbaka till Ensta Krog, följer de gröna markeringarna och en skylt där det står ”Ensta 5 km”. Lätt tänker jag. Då blir det 12 km, en perfekt runda. Springer på. Efter några km kommer en skylt där det står ”Ensta 6 km”. Konstigt, jag hade för mig att skyltarna räknade ner men jag kan ju minnas fel…

Men så kommer jag fram till Gullsjön och där var jag ju nyss!!! Någonstans blev det helt fel! Men jag ser en bit av TEC-banan som jag känner igen och tar den för att gena tillbaka till Ensta, jag börjar få tidsbrist.

Men jag kommer aldrig tillbaka till Ensta… Det är som om skogen var magisk och ville att jag skulle få ordentlig pannbensträning. Jag är helt vilse men hör motorvägen en bit bort. Springer dit för att orientera mig. Om jag kan titta på skyltarna kan jag åtminstone utröna vilket håll jag ska åt. Innanför ett staket vid motorvägen står en man som jag frågar om vägen till Ensta. Han tittar konstigt på mig och undrar om jag ska springa dit. ”Det är rätt långt!!” säger han. Jag är ju van vid långt och vill bara veta vilket håll jag ska åt. Han pekar och jag börjar springa.

Efter 2:30 kommer jag tillbaka till Ensta. Har missat träffen och sprungit mer än dubbelt så långt som jag tänkt. Men den sista biten är ändå så skön! Jag orkar trycka på fast jag inte hade med någon energi eller ens vatten. Kroppen känns otroligt stark:)

Ett par dagar senare bestämmer jag mig för att springa ultra-intervaller, en mil var tredje timma i ett dygn. Börjar klockan 12 på dagen. Det går fortare än jag tänkt. Benen är med och det känns som att jag kan springa i evigheter. Äter lite mat, jobbar lite och springer en runda till. Och en till och en till. När jag springer iväg klockan 21 på kvällen börjar det gå långsammare. Kroppen börjar bli lite trött och det är mörkt ute. Mil 4 går ändå i långt under skam-gräns-tempo. Känslan är väldigt bra!

Sover lite på soffan och lämnar huset vid midnatt för mil 5. Känner mig konstig, benen vobblar lite, de ville gärna ligga kvar under filten i soffan. Men Känslan är ändå bra med tanke på att det är mitt i natten! Möter ett gäng på väg till eller från krogen. De tittar konstigt på mig o undrar varför jag springer mitt i natten. Jag bara ler och tänker att även om jag orkade förklara så skulle de nog inte förstå. Inte ens min man fattar ju;)

En mil är ganska kort och fast början på varje mil känns oändligt jobbig är rundorna över väldigt snabbt. Sover på soffan mellan nattrundorna, på med kläderna utan att tänka, tar en klunk vatten och bara sticker iväg. Har bestämt mig! Då är det bara att göra utan att tänka. Kroppen är trött, benen börjar stelt men efter några minuter får jag upp värme och rörlighet och det är bara lite läskigt att tänka att det är mitt i natten och ingen annan är ute, annars är det precis som vilken annan runda som helst. Nästan!

Mil 6 som börjar klockan 3 på natten får jag kämpa hårt för att hålla mig under mitt måltempo. Jag gör det här för att träna pannben men också för att vänja kroppen att fortsätta fast den är trött trött trött!!! Jag klarar skamgränsen med ytterst liten marginal. Lägger mig på soffan men kan inte sova. Mina underarmar värker och domnar. Som om jag tränat dem stenhårt, det svider av mjölksyra. Och jag har bara sprungit, inte tränat armarna alls. Konstigt! Slocknar till slut men så ringer klockan för mil 7.

Armarna svider fortfarande hela rundan och jag kortar av den lite. Tempot var för lågt och armarna domnar. Somnar trots allt och vaknar av att Benjamin klättrar på mig och säger att det knackade på dörren. Nina är här för att springa sista milen med mig. Men jag kan inte lyfta mina armar så jag bestämmer mig för att låta bli den sista milen. 7 mil är bra och endast den sista gick lite för långsamt.

När jag googlar hittar jag lite olika svar men det som verkar mest troligt är mjölksyraförgiftning. Då blir man tydligen trött i underarmarna även om man inte använt dem. Och tröttheten jag kände i armarna var liksom inte någon vanlig trötthet -kan inte förklara den men den var underlig! En kort tupplur på dagen för att ta igen förlorad nattsömn och kroppen känns fit for fight igen. Och jag har lust att springa en mil till!

Väldigt bra pannbensträning med ultraintervaller. Att sticka iväg klockan tre på eftermiddagen eller 9 på morgonen känns ju rätt trevlig och fullkomligt normalt. Det är de där passen mitt i natten som härdar. De får mig att inse att det går. Hur trött jag än är och hur läskigt mörkt och kallt det än verkar där ute är det ju bara att dra på kläderna och sticka iväg. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig!lopning-30

 

Race with a smile – race report Kalmar Ironman 2016

Dagen börjar tidigt, innan solen hunnit över horisonten. Mörkret ligger tjockt över Kalmar när jag blandar min energismoothie och njuter av varmt kaffe medan jag klär på mig racekläderna, spänner fast chipet runt vänster vrist och packar de sista grejerna i white bag, dvs den påsen jag ska ha vid målgång. Målgången känns som ljusår bort. Först ska jag simma i ishavet.

I växlingsområdet träffar jag massa fina vänner, lyckönskningar och kramar. Sen mot simstarten. Står ensam och är i mina tankar. Bestämmer mig för att njuta och inte alls bry mig om tider och placeringar.

Nationalsången och sedan Kent med ”idag är jag stark”. Jag har hört den så många gånger nu och tänkt på just det här att mina ögon tåras vid tanken på tidigare målgångar, inte bara i Kalmar utan alla lopp. Startskottet går och den långa ormen av våtdräktsklädda förväntansfulla nervösa Ironman to be börjar röra sig framåt. Jag känner hetsen redan i kön och tänker att jag borde vara längre bak, det kommer bli för tufft. Hamnade precis i skarven 1:10- och 1:20-grupperna. Ner i vattnet, crawlar direkt med ansiktet under ytan, det är kallare än jag trodde och jag får lite ångest. Fryser och försöker simma fortare men vill ju inte ta ut mig på simningen – det går ju inte fortare för det.

Kalmarsund ligger spegelblankt och med dimma över vattnet. Vi ser endast till nästa boj. Vackrare för åskådarna än oss – vi ser bara grötigt vatten. Jag märker att jag simmar snett och korrigerar. Armtag efter armtag. Jag har gjort det förut, jag kan! Kallt kallt kallt!!! Jag börjar skaka av köld tidigt men om jag bara fortsätter mata på får jag snart komma upp. Då blir jag varm…Kalmar Ironman simningkalmar Ironman simning 2

Simningen är brutal, jag får så mycket stryk. Spark i huvudet, slag i nacken, spark i höften, slag i ansiktet, andra simmare tar tag i mig för att trycka sig själva framåt eller klättrar över mig – gång på gång. Men jag fortsätter bara simma. Vill bara upp ur vattnet. Skakar av köld men om jag stannar i vattnet blir jag ju inte varmare. Framåt framåt framåt. Hinner aldrig fundera över hur långt det är kvar eller hur långt jag simmat. Det är ett enda långt slagsmål så jag har fullt upp att värja mig. Så fort jag råkar nudda vid fötterna framför börjar den personen sparka vilt med benen. Så trots att jag egentligen hittar fötter med bra fart tröttnar jag på att följa fötter. Vid ett tillfälle är jag så långt från fältet att en funktionär i kanot petar på mig med paddeln och pekar in mot fältet. Det är enda gången jag över huvudtaget slutar simma. Många tankar på att aldrig mer simma dyker upp i huvudet. Kanske ska jag lägga ner allt som har med triathlon att göra och bara springa. Varför gör jag detta????

Till slut är jag inne i kanalen. Då får jag svaret – 200 meter kvar. Gråter en skvätt. Detta var den brutalaste simning jag varit med om. Sånt slagsmål och så trångt. Jag är glad att jag överlevde;)

Mina händer är helt vita av köld. De går inte använda. Drar och sliter i våtdräkten och till slut får jag av den. Armvärmare, strumpor, glasögon, hjälm och handskar. Fatta hur svårt det är att få på det utan händer! Längsta växlingstiden i världshistorien. T2 kan jag tycka är ok att den tar lite tid, då har jag igen det på löpningen. Men T1 vill jag ska gå fort då benen ännu är fräscha, ingen anledning att slösa tid där. Men det går bara inte!

Slutligen ute på cykeln. Calle står vid cykel-ut och skriker åt mig att jag ser pigg och glad ut. Jag är glad! Äntligen! Börjar trampa med fötterna ovanpå skorna. Jag vill få en raksträcka så jag kan sluta trampa och få i fötterna i skorna. Men fötterna är så nerkylda att jag inte känner hur jag stoppar ner dem. Krånglar och strular med fötterna ovanpå skorna. Fryser! Det tar ända tills Ölandsbron innan jag får ner dem ordentligt.

Underbar cykling över bron. Jag kör om – är stark och vill få upp värme så jag ger mig själv fri fart. Det får vara lite jobbigt nu, bara jag får värme i kroppen. Himlen är grå, glad att jag tog armvärmarna också fast jag tvekade in i det sista. Dimman ligger tät över Kalmarsund och glasögonen immar igen. Vita blodlösa fingrar är ju ok på cykeln, de behövs liksom inte då, men det är lite jobbigt att inte känna fötterna.

Trampar om och ler hela tiden. Jag älskar Öland. Det står folk och hejar överallt. Folk sitter i sina trädgårdar och hejar och viftar med flaggor och koskällor. Det känns som om hela Ölands befolkning har kommit ut på vägarna för att heja på oss. Publiken där är fantastisk! Vilken fest! Och jag ler mot alla och envar, jag har den bästa dagen (när simningen väl var över). Vinden är stilla och det går fort. Jag njuter verkligen av att kunna cykla utan att hindras av motvinden. Funderar en stund över vilket håll det skulle blåsa ifrån och inser att om det blir vind kommer vi ha medvind på andra sidan Öland. Hoppas det börjar blåsa lite då!

Cyklar om och blir omcyklad. Samma segment cyklister hela vägen. Jag märker framför allt en indisk kille, Nagaraj, han cyklar om mig, jag cyklar om honom, han cyklar om mig, jag cyklar om honom. Så där håller vi på i 18 mil.

Det går inte så fort som jag skulle vilja men jag älskar cyklingen. Förhållandena är näst intill perfekta och efter den brutala simningen bestämmer jag mig för att njuta, strunta i tider och placeringar. Jag kommer göra ett bra lopp ändå. Men det kommer många andra också göra och jag vill hellre ha en bra dag än pressa mig för hårt, hamna i dropptältet och bara jaga minuter. Jag pratar med alla jag cyklar om, hejar och peppar. Franska Philippe cyklar om och ropar på mig, plockar upp en kamera ur fickan och tar en bild med vackra Öland i bakgrunden.

Sippar gel blandat med vatten från min styrflaska och fyller på med nytt vatten vid vätskestationerna. Har en energiplan för dagen, japansk gel, vatten, salttabletter och nötcreme. Tar en bar på ett ställe när jag börjar dippa lite men kan skippa ganska många stationer och bara cykla igenom, har tillräckligt med energi ändå. Vet ju inte om min plan kommer funka, magen är ju alltid ett kapitel för sig. Men det är skönt att cykla förbi massa folk i energistationerna, många stannar och plockar åt sig från borden men jag drar förbi:) Lite tävlingsdjävul kom nog smygande även om det inte är huvudmålet för dagen.

Det tar mig fyra mil innan jag slutar frysa. Och fingrarna är knappt användbara förrän efter sju mil. Tur att jag övat på att öppna nötcreme utan fullt fungerande händer.

Jag brukar dela in cyklingen i etapper – Öland söderut, Öland norrut och fastlandet. Öland norrut börjar i Degerhamn med den enda egentliga uppförsbacken. Fastlandet är tråkigast och på båda mina tidigare Ironman här har jag cyklat ganska ensam under hela den delen. Vägen är dålig och trixig, jag är trött och känner mig ensam. Inget händer! Inte så denna gång. Jag är i en stor grupp cyklister som omväxlande ligger framför eller bakom mig, vi kör om varandra enligt Ironman-konstens alla regler. 25 sekunder har man på sig att komma upp framför den man kör om, annars kallas det drafting och domarna kan dela ut straff. Ironman är en individ-tävling! Jag vill verkligen inte drafta, vill göra mitt race. Men det är svårt, för många cyklister. Jag är glad att jag inte får straff men hela segmentet jag cyklar i ligger för nära ganska många gånger.

Nagaraj och jag kör om varandra säkert hundra gånger denna dag. Varje gång skrattar vi lite och säger något peppande. Efter 15 mil lägger han sig bredvid mig en stund och pratar. Indisk härlig engelska men jag hör inte riktigt vad han säger, bara ler och svarar god dag yxskaft! Vi kan prata på löpningen tänker jag.

Kör om och möter flera kompisar från NSE och andra vänner. Ropar heja heja till alla! Till slut vänder jag och börjar köra sista biten tillbaka till Kalmar och löpning. Är glad! Kan knappt fatta att trots bristen på långa cykelpass är jag nästan klar med cyklingen. Och tiden kommer bli densamma som förra gången då jag cyklat många hundra mil mer än i år!

Vinkar till vänner och tittar på löparna som redan springer när jag närmar mig T2. Tar det lugnt, fötterna upp ur skorna och vicka på vrister och tår för att få tillbaka blod och känsel i fötterna, saktar ner, stannar, kliver försiktigt av cykeln. Vet att det är inte här jag spar tid – jag blir alltid så förfärligt yr i huvudet vid växlingarna.

Lämnar cykeln och gåspringer mot tältet. Jublar och peppar de andra tjejerna där inne. Nu ska vi äntligen få springa!! Äntligen! Av med cykelbyxorna och strumpor, på med Salomon-kjolen, nya strumpor och skor. Stapplar ut, hoppar lite för att få igång benen. Ler mot världen. Jag är så lycklig! Tänker maraton en (1) gång och sen aldrig mer! Det går inte tänka maraton nu. Då är jag förlorad. Jag ska bara springa till första vätskekontrollen, ta en gel där och sedan fortsäta till nästa. Och nästa och nästa. Benen känns tröttare än jag trott. Men trötthet är inget jag bryr mig om. Första kilometern går snabbt, genom stan, med jublande publik, ut i parken, in på kullerstenen, förbi barer och restauranger fulla med folk. Hör mitt namn då och då! Ler mot alla! Så glad! ”Min” indier kommer strax. Jag har ju bytt kläder så han ser först inte att det är jag.

-Pink wheels, säger jag och ler. Då vet han;) Vi växlar några ord om den fantastiska cyklingen men springer mestadels tysta bredvid varandra. Eller rättare sagt, han ligger en halvmeter snett bakom mig. Det känns tryggt. Ibland känner jag endorfinerna rusa och får fart, tror att jag tappat honom. Men nej då, han är där. Hela löpningen.

Ut genom hamnen och upp mot norra Kalmar och bostadsområdet där. Roland från SAU skriker högt när jag passerar hans trädgård.

En stund senare ett välbekant ansikte som skriker på mig – Calle som betyder så mycket och som hjälpt mig enormt mycket med min träning. Han säger att jag ser så glad ut. Det kanske är då jag inser hur glad jag faktiskt är och hur mycket roligare detta är än jag kunnat hoppas på;)

Matar på. Tillbaka mot stan. Får mitt första varvarmband, blått. Första armbandet har en så mycket större betydelse än att bara 14 k är avklarade på löpningen. Jag bär det med en stolthet man bara kan förstå om man varit där;) In på kullerstenarna. Hör kommentarer från publiken ”Titta så glad hon är!”, ”Kolla hon har kjol! Kan man springa med det?” Jag bara ler! I 42k ler jag så ansiktet nästan spricker.kalmar ironman löpning

Nagaraj en halvmeter bakom, även genom stan. Vi behöver inte prata, vi bara matar på, byter ett uppmuntrande ord då och då. Längs hela banan vänner som hejar på, Anna och Martin från SPIF, Louise och Odd från NSE, vännerna Tiina och Kenna från Oskarshamn (förlåt för den svettiga kramen ni fick på varje varv;)), Anna, Emelie och Anders från NSE, Linda som jag fotade när hon gifte sig och vars man Joppe också är någonstans ute på banan, Simmar-Lotta (förlåt för den svettiga kramen du också fick;)), triathlonkompisen Lars, Ann från NSE, Felikss fina lilla familj Sara och Hedvid, swimrun-Lotta, Coach Calle, SAU-Roland och många andra:)

Springer, springer, springer. Ler och skrattar. Peppar medtävlande som ser ut att ha det jobbigt. Springer springer springer. Ett maraton är långt. Men jag har sprungit mycket längre än så. Matar på. Får mitt andra armband, det röda. Stolt och glad! Ut på sista varvet. Tackar funktionärerna i varje vätskekontroll för dagen som varit. Ni är fantastiska och vet precis vad jag vill ha på varje varv. Ni tilltalar mig med namn och ger så mycket energi! Tack!

Springer mitt sista varv med mycket glädje och stolthet. Tänker att jag ska dricka champagne ikväll. Jag mår så bra! Idag kommer jag inte kollapsa, idag är jag stark! När vi har 15 k kvar säger Nagaraj att vi kan göra en fartökning de sista 10. Jag säger att vi kan försöka men jag tror inte jag kommer fixa det. Jag vet så väl vad min kropp klarar och inte är det ett snabbare tempo. Nagaraj börjar öka när vi har 7-8 k kvar. Jag ser hans rygg länge men sen släpper jag. Möter Jeanette som är på väg ut mot Kalmars norra villaområde. Hon ser pigg och glad ut:)

Sista gången genom parken med massa publik. Sista gången in på idrottsplatsen för mitt sista band, det gröna. Publikstödet är enormt. In i stan på kullerstenarna, publiken är helt vild. Ökar farten. Hoppas få se Nagarjas rygg igen men han är nog långt borta. Ut och genom self service-parken en sista gång, upp på bron, genom tunneln och in genom stan. Sista vändorna och så ser jag målet. Min lycka vet inga gränser. Jag spurtar in i mål! Får min medalj. Klockan stannade på 11.22. Inte den tid jag tänkt men jag släpper det. Jag har haft den bästa dagen. Jörgen med familj tar emot mig. Möter Nagaraj som gick i mål några minuter före mig. Målfoton och kramkalas.kalmar ironman målgång nagarajkalmar ironman målgång 2kalmar ironman målgång 1Kalmar ironman medalj

Jag finner det väldigt fascinerande att min kropp vet hur länge den måste hålla ihop. Jag har en fantastisk dag, mår så bra hela tiden (utom möjligen på simningen), mitt leende är äkta hela dagen. Och så tar det trettio sekunder efter att jag gått i mål innan jag börjar kräkas och har mig. Söta Tilde säger var jag kan kräkas ”Där kräktes en kille alldeles nyss så kräks där!” säger hon och pekar på en pöl på marken. Hur kan kroppen veta? Jag trodde verkligen att jag skulle få dricka champagne denna kväll men icke, det blir IV i dropptältet. Dagen innan skämtade Felix och jag om att vi ses i dropptältet, då har vi kört alldeles perfekt. Jag tyckte jag tog det ganska lugnt och brydde mig inte om att pressa. Visst – hade ju gärna gjort maran under fyra timmar istället för 4 timmar och 50 sekunder, men pressade mig aldrig särskilt hårt. Ändå ligger jag där sen, med dropp, tills de stänger. Missar snacket i athletes garden, Heroes´ Hour och Jeanettes hjulning in i mål. Missar allt!

Efter ett par påsar dropp piggnar jag till men då är allt över, målet är stängt, ölflaskorna i Athletes garden tomma och massagebänkarna ihopfällda. Jag får sällskap med Ann och Jeanette med familj för att hämta min cykel och åker sedan hem och sover. Glad att det är över och enormt nöjd med dagen fram till målgång!

Tack alla som hejade och supportade, på plats eller på avstånd, till medtävlande som körde snyggt på cykeln och log tillbaka på löpningen, tack till vänner som skickade heja-meddelanden, tack till funktionärer för ett enastående jobb utmed banan och tack till Salomon för de bästa kläder och skor man kan ha. And thanks to Nagaraj for the nice company all day long:) Och mitt största tack till familjen som alltid supportar, stöttar och hejar!

 

Time to play..?

Imorgon bitti klockan 7 går starten på Kalmar Ironman. Jag kommer nog vara i vattnet 7.08 ungefär. Vill ju inte säga något om min beräknade målgång men det jag kan säga är att jag verkligen verkligen vill göra ett riktigt bra lopp. Jag har hårt konkurrens i min åldersgrupp så placeringar eller chanser till Hawaii behöver jag inte fundera över. Men jag vill göra ett riktigt bra lopp, ha roligt och gå in på en tid som är bättre än min förra. Eller ja – min förra tid var ju inte mycket att hurra för, 13:42 på Kona i orkanvindar – den hoppas jag att jag slår! Men min förra Kalmartid också.

Har varit i Kalmar några dagar och registrerat mig, checkat all utrustning, planerat energi, simmat hela 270 meter mellan två gula bojar i ösregn, kollat väderappar, träffat på massa vänner som jag aldrig träffar, pratat Ironman med andra Ironmen, laddat med sushi, öl och kolhydrater som sig bör, varit på pre race meeting, checkat in cykeln, laddat lite till, förundrats över spegelblankt vatten i kanalen, kollat väderappar igen, ätit mer sushi och .

Nu är det dags. Tiden går obönhörligt framåt hur mycket jag än vill stoppa den, det är bara några timmar till start. Jag får sug i magen då och då av nervositet och förväntan. Jag känner mig inte alls så nervös som jag brukar göra, jag har ju gjort detta förut, jag har inte så höga krav på mig själv denna gång och jag har inte tänkt åka till Hawaii ändå. Jag har också gjort saker som känns som att de var mycket värre än en Ironman – Loch gu Loch Swimrun med 7,5k simning i 8-gradigt vatten, TEC då jag två gånger hållit på i 20 timmar och i nattmörker och självförsörjande på SAU i värsta tänkbara väder.

Men jag är ändå nervös – en Ironman är alltid en Ironman. Det är långt och det kommer vara jobbigt. Jag har lovat mig själv att jag ska njuta och ha kul där ute imorgon. Men jag vet ju att hornen kommer börja växa så fort jag ner i vattnet (eller förresten när jag kommer upp ur vattnet, då börjar ju min tävling, jag kan ju inte hävda mig på simningen på något sätt). Då kommer jag börja jaga ryggar, cykla om och borra ner huvudet mellan tempopinnarna.

Idag började morgonen med frukost med NSE. Vattnet spegelblankt och vackert, jag får förhoppningar att det ska få vara så även imorgon men vågar inte lita på prognoser.

Frukost följs av att packa påsar och checka in cykeln. Eftermiddagen är fylld av fika och sushi. Och en stunds vila i gräset då jag får en sekund att samla tankarna och inse att om bara några timmar är jag ute och cyklar på Öland. Känner att det trots allt kan bli lite kul!kalmar ironman incheckningkalmar IM incheckkalmar ironman glass

Om du vill följa finns jag på: http://www.ironman.com/sv-se/triathlon/coverage/athlete-tracker.aspx?race=kalmar&y=2016#axzz4HnWga7AY

Nu sova och ladda batterierna inför det som en gång var den största utmaningen jag utsatt mig för! See you at the finishline:)