Hoppa till innehåll

Rädsla, nervositet och svackor

juni 28, 2014

Det finns de som tycker att jag är cool, tuff som ger mig på att göra en Ironman och satsa så hårt som jag gör. Jag känner mig inte ett dugg cool eller tuff.  Jag är på botten av en svacka. Har ett långt pep talk med bästa coach Calle (återkommer till det) och åker sedan tillsamman med jiujitsukompis Magnus till Ljungsjön för att simma. Ser en lite holme några hundra meter från bryggan och ska simma runt den och tillbaka. Magnus som känner sjön säger åt mig att hålla ut en bit från den då det är grunt där och fullt med näckrosor. Jag tycker jag är långt från holmen och näckrosorna men plötsligt ser jag en stjälk mitt framför mig och sätter vattnet i halsen av skräck –  ”Vad är det där? En drunknad människa?” Lugnar ner mig och simmar vidare. Och så är jag igen lite för nära näckrosorna, lite sjögräs lindar sig runt mina fingrar och jag har nog aldrig simmat så fort i mitt liv som jag gjorde just då för att simma ifrån ogräset.

Hur cool och tuff är man då? Blir vettskrämd av lite sjögräs och en näckrosstjälk…!!!vkusten 8 vkusten 7

Pep talk med Calle genererar många känslor. Han säger att det är helt i sin ordning att jag är på botten just nu. Även om jag själv inte tycker att jag kört så hårt så kan min kropp tycka det. Jag har hållit på ganska länge nu, träna, träna, träna, vila för att träna mer, äta för att träna mer, planera mer träning, prata om träning. Calle säger att jag kan ta det lite lugnt några dagar och inte träna eller bara köra myspass. Han ber mig aldrig rycka upp mig utan säger istället att jag kan gott grotta ner mig ordentligt i min svacka, inte försöka köra på som om allt var perfekt. Och när jag får ”tillåtelse” att gräva ner mig så känns det helt ok. Jag läser min träningsdagbok från förra året då jag skrev precis denna dag att jag avbrutit ett löppass efter 500 meter, gått hem på tunga ben och hungrig mage. Allt var tråkigt, jag hade ingen energi eller lust, ingen aptit och kroppen gjorde ont överallt. Sen gick det en vecka och jag var på topp igen.

Calle pratar mycket om att mitt mål ska vara inspirerande. När träningen känns tung ska jag bara behöva tänka på Hawaii för att få ny energi. Så har det varit hittills. Det räcker med en tanke på det där ljuvliga turkosblå vattnet med färgglada fiskar och sköldpaddor för att ta ett varv till i min grumliga sjö. Det räcker med en tanke på att stå på prispallen i Kalmar för att trycka på lite hårdare i uppförsbackarna på cykeln. Det räcker med en tanke på att springa i mål som en vinnare  för att få det där suget i magen och längtan efter att springa kräkintervaller. Men de senaste dagarna har det ju inte varit tillräckligt. Jag har känt att jag struntar i Hawaii. Jag är galen som sätter upp sådana mål och vem är jag att tro att jag kan vinna??? Vinna!!!! Det betyder att jag måste slå alla – ALLA – i min åldersgrupp. Det är galenskap!

Och jag börjar fundera över vad det är med vinden som är så jobbigt. Jag upplever just nu all vind som motvind. Ibland ser jag ju att det egentligen är medvind men min känsla är ändå motvind. Jag är ingen van cyklist. Även om jag det senaste året cyklat några hundra mil så är jag nybörjare. Jag erkänner att jag måste tänka vilket håll jag ska dra växelspaken åt för att växla upp eller ner. Och jag kan inte svara på frågan vilket som är frambroms och bakbroms… För lite mer än ett år sedan bromsade jag mig ner för alla backar. Det spelade ingen roll vilket som var fram och bak eftersom båda låg på hårt. Nu gillar jag i och för sig att det går fort ner för backarna men jag erkänner att jag är rädd också. Förra året var det rädsla med inlag av förtjusning, nu är det mer förtjusning med inslag av skräck. Men jag är fortfarande rädd.

När det blåser blir det ju ännu värre. Då blir jag obalanserad och vinglig, tycker att alla bilar kör för nära. Jag spänner mig och håller krampaktigt i styret. Får ont i axlar, nacke och armar – då finns det mindre kraft kvar till benen.vkusten 5

Men jag bestämmer mig för att cykla ett myspass. Det blåser rätt hårt och egentligen är jag trött. Men jag ska bara cykla lite, kort och effektivt men utan press. Det spelar ingen roll hur fort eller hur långt det blir. Jag ska bara cykla lite för att jag kan.vkusten 9 vkusten 10

Och jag har ju lärt mig att gilla intervall-passen. De är galet jobbiga medan de pågår men går över fort. De är effektiva och ger resultat men återhämtningen går snabbt. Så jag kör fyra intervaller till Falkenberg och tillbaka. Vinden gör allt för att stoppa mig men jag kryper ihop och låter vinden göra sitt. Detta är vindens spelplan, inte min. Det skiljer 5 minuter på motvindsintervallen och medvindsintervallen. Men jag har en bra känsla hela tiden. Nu vet jag ju vad min olust beror på. Vinden kommer vara lika för alla i Kalmar och om jag tränar på den är jag väl förberedd.

Jag fick tillåtelse att gräva ner mig djupt i min svacka och bara det hjälpte mig en bit upp ur den. Mentalt. Kroppen kanske inte är med mig än men jag fick tillbaka inspirationen. Hawaii – nu är det du och jag igen!!

One Comment
  1. Marie permalink

    Hej Sussi!
    Vi läser din blogg med ett glas vitt vin och avundas dig icke….:) När ni är klara med Kalmar MÅSTE ni hälsa på oss i Hedemora. Vi längtar efter er! Kraaaam Marie och Johan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: