Hoppa till innehåll

Post Race Depression och ny uppladdning

september 4, 2014

Det har gått några veckor efter Kalmar Ironman. Alla jag möter vet, är väldigt imponerade, gratulerar och frågar ”Ligger du i hårdträning igen nu?”sussi5

Den första veckan var det ju bara helvila som gällde, självklart. Sen tänkte jag börja simma lite, springa sköna skogsrundor och kanske ta en kort cykeltur för att solen skiner. Men så kommer vardagen emellan, jag har min mest hektiska period på hela året just nu, skulle lätt kunna jobba dygnet runt. Barnen blir sjuka och jag har åtagit mig (roliga) saker jag verkligen vill göra men egentligen inte har tid till. Så träningen får komma i andra hand.

Har kört ett pass, ett hårt pass. 13 kilometer terränglöpning i mörkret med Snabba Johan. Jag var så trött mitt i att jag fick lägga mig ner på marken en stund för att orka springa vidare. Jag var kaxig i början och skulle minsann springa hela rundan (15 km) i skogen men när Johan ser hur trött jag verkligen är bestämmer han helt sonika att vi tar cykelbanan tillbaka. Tack Johan, jag kan inte fatta sådana beslut själv;-)terräng1

När jag berättar för Calle hur trött jag var efter det passet får jag förslag på två pass jag kan köra under helgen:

”1) Vila ”snabbdistans” 5 min avslappning, 20 min slumra och runda av med 5 min sakta uppvakning

eller

2) intervaller i form av 4 x 5 min slumra under dagen.

Jag läser flera gånger innan jag fattar. Han vill att jag ska vila och strunta i de löppass jag tänkt göra. Jag hinner med båda föreslagna pass under helgen. Men ingen löpning. Eller simning eller cykling.

Jag har ju känt mig lite stressad över att jag snart ska göra en Ironman till. Det här var mitt mål, något jag verkligen verkligen ville, ett mål jag varit galet förälskad i under ett helt långt år. Och nu är det snart dags att leverera igen.

Vill jag göra en till nu? Jag nådde mitt mål men innan Kalmar såg jag aldrig bortom Kalmar. Jag såg inte konsekvenserna av att uppnå mitt mål. Konsekvenserna är ju roliga – Hawaii, glory is forever osv.  Men lite jobbiga också. Tänk om jag bara haft tur i Kalmar. Egentligen är detta inget jag klarar av… De dåliga tankarna har varit fullkomligt eniga och ensamma på sistone i mitt huvud. Jag har till och med tvivlat om det ens var rätt att tacka ja till platsen.

Idag kom vändningen. Jag berättade för en fin vän att jag inte har någon lust att åka till Hawaii och göra det jag tycker är bland det roligast av allt. Då hörde jag hur dumt det lät! Lät hela grejen gå några varv till i mitt huvud medan jag lagade middag och insåg att det är min dåliga självkänsla som spelar mig dåliga spratt. Jag tror inte att jag är värdig platsen – vad jar jag där att göra, bland alla superatleter?

Jag kanske inte är en superatlet. Men – jag har tjockare pannben än de flesta. Och efter många samtal med Calle om mitt kval är det dags att förstå att även om jag inte kom tvåa (eller etta – ”det var det många som inte gjorde”) så är jag värd platsen till Kona, till Ironman-VM. Smaka på det – Ironman-VM! Det är dags att tagga till och ladda om igen. Jag har varit sliten efter Kalmar men inte i närheten av vad jag trodde jag skulle vara. Förra året tränade jag ingenting (INGENTING) förrän efter två månader.

Idag sken solen så härligt att jag bestämde mig för att ta dagens inplanerade simpass i sjön. Och det var hur skönt som helst. Fast jag inte tagit ett simtag sen Kalmar kändes simningen fantastiskt bra och bara flöt (haha) på. Och att det känns roligt och inspirerande igen nu har helt säkert med det att göra. Jag har deppat ihop totalt, vilat, struntat i all träning, haft ursäkter för mig och hellre tagit en stund på rygg i soffan än gett mig ut och sprungit.redo 1

Och det är säkert det bästa jag kan göra. Jag har fokuserat på träning hårt under ett helt långt år, jag kanske tappar lite just nu men jag hinner inte tappa formen totalt på några veckor. Och jag tror det är bättre att vila tillräckligt nu än att börja träna för tidigt, då blir återhämtningen efter Kalmar otillräcklig och risken för svacka, skador, dipp och depression större.

Jag ska ju inte heller vinna på Hawaii. Jag ska ta mig i mål, jag vill ha den där medaljen. Men jag vill också ha roligt under loppet. Jag vet ju att när jag går i mål kommer jag vara så galet trött att jag inte kan ta ett steg till – och därmed kommer det vara mitt bästa lopp.

 

2 kommentarer
  1. Cia permalink

    Bra, så tänker en klok och smart triathlet. Njut av att bara vara på väg…

  2. En tanke jag fick efter att ha läst dina förra inlägg om racet och platsen till Hawaii var just det du själv landat i nu. Du kan ju släppa all press på dig själv att jaga placering. Passa på att njuta av tävlingen. Låt det gå som det går. Ta dig runt. Ta det lugnt. Peppa de omkring dig så som du fick pepp. Njut och ha roligt. Det är tillåtet. Lycka till. Ser fram emot att få följa din resa.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: