Hoppa till innehåll

Att sikta mot stjärnorna och nå dem

september 22, 2014

Jag har haft en dipp, depression och svacka sen Kalmar. Nu är jag tillbaka. Jag känner mig starkare än någonsin och ser faktiskt fram emot loppet på Hawaii med glädje och förväntan.

Jag trodde ju inte för ett ögonblick på att jag skulle ta mig till Hawaii när jag satte upp det målet. Det är bara superatleter som tar sig dit. Jag är en småbarnsmamma med mer-än-heltidsjobb (=eget företag), valkar runt midjan, halvslö träningbakgrund och dessutom över fyrtio år. VM-tävlingar är till för 25-åriga atleter med rutor på magen och inte ett uns fett på kroppen. Trodde jag…!

Jag har under hela detta långa år mot Kalmar haft hjälp av den bästa tränare som finns, Calle. I början blev jag ofta förvånad över det han sa. Han frågade aldrig hur fort det gått när jag cyklade, sprang eller simmade. När jag gnällde över min dåliga simning konstaterade han bara att den är en outvecklad potential. När jag pep över att det gick för långsamt när jag cyklade sa han bara att jag har ju åtminstone cyklat hela distansen många gånger och ska inte bry mig så mycket om farten. På tävling går det ofta väldigt mycket fortare, då är det ingen annan trafik. När jag klagat över trötthet eller orkeslöshet har han bara bett mig ta några extra vilodagar. Strunta i träningspass? Det känns ju konstigt – blir jag inte bara ännu svagare och långsammare då?calle 1

Vi har haft många långa samtal om känslan. Den positiva känslan. Jag har fått i uppgift att titta på bilder som ger en bra känsla, läsa bloggar som inspirerar (framför allt Calles egen, läs den så förstår ni, den inspirerar;-)) och fräscha upp minnet av vad jag gjorde för ett år sedan. Han har bett mig fundera över hur långt jag cyklat innan nyår 2012. Eller hur lång en lång löprunda var då (8 km, nu är en lång löprunda över 20 km.) Eller om jag ens kunde crawla för 18 månader sedan.

Jag satte upp mitt mål mot Hawaii med adrenalinet efter min första Ironman kvar i kroppen, i euforin över hur bra det gick då. Jag berättade det för alla och envar för att point of no return ska vara bakom mig. Då kan jag inte ändra mig…Målgång 2

Sedan tog vardagen vid med för mycket jobb, för lite sömn, vab, regn och rusk, förkylningar och annat som skulle kunna sättas topp för alla mål. De gånger jag kände mig stark och snabb under hösten, vintern, våren, sommaren kan jag räkna väldigt snabbt. Jag frågade mig i hemlighet vad för galet mål jag nu satt upp, det är omöjligt! Men bestämde mig också för att strunta i den känslan och bara träna. Inte tänka, bara göra.

Och det fanns någon som hela tiden hävdade att det är möjligt, en Ironman är väääldigt lång, då hinner det hända mycket. Någon som sa att jag har styrkan, tekniken och uthålligheten. Någon som plockade upp mig ur mitt tvivel och mina svackor. Just nu är jag väldigt glad över att jag för det mesta lyssnat på Calle och gjort som han sagt.

Igår sprang jag 21 kilometer. Jag njöt av varje steg och log mig igenom hela rundan. Jag sprang på lätta fötter. Min känsla var ”Jag är stark, snabb, snygg!” Flera gånger föreställde jag mig hur jag springer nerför Palani Road på Hawaii för att vika av in på målrakan inom några kilometer. Då kom tårarna, glädjetårarna. För första gången känner jag glädje, äkta glädje, över att jag nått mitt mål. Jag vet ju att det kommer bli helt galet jobbigt men jag vet också att det kan gå. Nu är det så nära att alla känslor är på ytan hela tiden. Så fort jag bara tänker Hawaii eller något som rör Hawaii det minsta lilla får jag ett sug i magen och tårar i ögonen.glädje 1

Jag tänker på hur jag kämpat hela detta år, fokuserat och kört ända in i kaklet så många gånger och prioriterat bort andra saker jag gillar till förmån för träning. Men jag har aldrig varit ensam. Det finns så många där ute som gör mig alldeles lycklig av ert stöd, pepp och uppmuntran. Och så finns Calle som talar om vad jag ska göra för att lyckas. Oavsett om det handlat om att träna, vila, äta, ordna utrustning eller förbereda mig mentalt så har han fått mig att lyfta till höjder jag inte trodde var möjliga. Och oavsett hur det går på Hawaii så tog jag mig dit:-) Och nu för första gången är jag väldigt lycklig över att jag satte upp detta mål.

Jag siktade mot stjärnorna och nådde dem. Anything is possible! Tillsammans!terrorbarriär 1

 

One Comment
  1. Cia permalink

    Du är värd att gå i mål och njuta av att ha gjort det!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: