Hoppa till innehåll

Anything is possible

november 9, 2014

Senaste veckan har varit full av härliga och jobbiga löppass. Efter förra söndagens trailpass fick jag ta två dagars vila då benen kändes  väääldigt trötta.

Torsdagen är träningsdag för barnen och mitt sätt att få till egen träning är att skjutsa dem dit och springa intervaller medan de tränar. Då får jag en timma med riktig kvalitetsträning och i torsdags var det korta intervaller som stod på agendan. Efter några intervaller ser jag att jag ligger under 4 minuter/kilometer. Jag har aldrig legat under 4  så jag blir grymt peppad att springa lite hårdare. Håller mig på 3-nånting resten av passet. 3-nånting innebär 3:55-3:59 men det är ju 3-nånting! Jag börjar förstås fundera en massa på potential och inre styrka vi inte är medvetna om. Jag har alltid trott att jag inte kan springa så fort, hur jag än har försökt det senaste året på mina intervaller så ligger jag aldrig under 4. Och så plötsligt, när jag visserligen kör ett hårt pass men inte försöker komma under 4, så händer det.

Lördagskvällen spenderar jag i skogen med Terrängjohan. Pannlampa på och ut i mörkret. Det tar inte många minuter innan jag börjar fundera över vad jag egentligen pysslar med. Det duggregnar, temperaturen ligger på 4 grader och skogen är MÖRK! Vad gör jag här? Trött i benen är ju inte så konstigt men när jag till och med är trött i armar, mage, rygg, huvud och fötter (typ hela kroppen) efter bara några kilometer börjar jag ju undra om det här var en så bra idé. Vi har en runda på 16-17 kilometer framför oss och inte en aning om vad det är för terräng vi ska igenom. Vi tittade bara på en vanlig karta och prickade ut en väg genom skogen, runt några små sjöar. karta terräng

Vi kommer då och då ut på små vägar eller djurstigar att följa. Men vi har också långa passager som inte ens är springbara – genom snårskog, uppför en brant eller nerför en. Vadar på en stock över en bäck och klafsar i leran. Grankvistarna slår i ansiktet och jag fastnar med fötterna i snåret och trampar ner i stora gropar. Det går inte fort men min puls är ändå hög. Släcker lampan bara för att känna på mörkret. Det är verkligen kolsvart.skog 3

Att springa på asfalt i solsken och sommarvärme är en sak. Det här är något helt annat. Sämsta tänkbara väder och kolsvart. Men min upplevelse är total. Jag ser bara en ljustunnel av pannlampan och när vi kommer ut ur skogen silhuetten av träden. Ibland reflexerna på Johans byxor. Det är blött, mörkt, läskigt. Men också tyst, stilla, ljuvligt.  Jag har inte tid att tänka på några monster som lurar i mörkret, det enda som finns i mitt huvud är hur jag ska ta mig framåt. Jag skulle ju aldrig ge mig ut i skogen själv men efteråt är jag ändå fascinerad över att jag inte en enda gång varit rädd. (Jo, möjligen när vi kryper under ett stängsel som skulle kunna vara in till en hästhage, men vi ser inga hästar.)skog 2

Jag är så trött på denna runda att jag egentligen bara vill lägga mig ner på marken. Kanske skulle mått bra av en vilodag till. Men om jag lägger mig ner på marken så får Johan bära mig ut ur skogen. Eller så får vi ringa efter någon som kan hämta oss. För att jag är trött. Men riktigt så trött är jag inte. Jag springer vidare och fortsätter tänka på outnyttjad potential. Vad kan vi egentligen klara av? Det är så lätt att lägga ner när man blir lite trött, när hjärtat håller på att hoppa ur bröstkorgen, pulsen är på max och mjölksyran sprutar.

Att springa med Johan är bra för mig på många sätt. Han springer bara på. Undrar då och då hur det går för mig men stannar inte och väntar, oroar sig inte när jag saktar efter och tar inte för givet att jag behöver hjälp nerför bergen. Eller uppför. Jag uppskattar det mycket. Det gör att jag känner mig stark. Jag får klara mig själv. Jag ser Johans ljuskälla (nästan) hela tiden men jag får springa för mig själv. Detta är en galen utmaning för mig. Genom snårskog i mörker och kyla – inte min grej. Men verkligen min grej – jag älskar det! Jag känner mig så levande, modig och stark!

Det är tur att vi inte har några reflexer att följa för då måste vi stanna för att titta på kartan ibland. Då hinner jag hämta andan. En sekunds återhämtning innan vi trasslar oss vidare. Det räcker för att jag ska orka. Mjölksyran försvinner, andningen blir lite mindre ansträngd och pulsen går ner några slag.skog 4

Jag har flera gånger tränat så hårt att jag kräkts. Och lika många gånger har jag fått frågan hur jag klarar att pressa mig så hårt. För ett år sedan insåg jag hur mycket jag ”fuskar” på träningen. När det blir lite jobbigt saktar jag ner eller vilar, om så bara för en sekund. När jag slutade göra det började jag utvecklas, bli snabbare och starkare. Jag har hört att när man är så trött att det känns som man ska dö har man egentligen 80% av sin kraft kvar. Med det i huvudet klarade jag av att springa vidare igår. Och när jag tänker på hur jag tänkte om Ironman för mindre än två år sedan – ”Det är omöjligt!” – så förstår jag hur mycket outnyttjad potential vi har inom oss. Jag trodde ju då att alla som kör Ironman har något som inte jag har. Det var inte så. Jag tror att vem som helst kan klara en Ironman. Viljan måste finnas där, man måste bestämma sig för det. Men ALLA kan!

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: