Hoppa till innehåll

Mindfulness

november 25, 2014

För ett tag sedan vann jag en kurs i mindfulness. Jag har inte tid att gå tänkte jag och insåg innan tanken var färdigtänkt att jag kanske verkligen borde gå. Om jag tänker så…! Jag gick dit en gång, intressant och lärorikt. När vi la oss på golvet för att ”vara mindfulla” somnade jag. Först blundade jag lite med bara ett öga och kikade vad de andra gjorde och sen somnade jag. Jag är alldeles för rastlös för att ligga på golvet och tänka. Eller inte tänka.

Jag kanske inte alls har fattat vad mindfulness går ut på men det finns ett tillfälle då i alla fall jag är fullkomligt närvarande, medveten och inte kan tänka på något annat än det jag gör just nu. Jag hinner inte ens titta hur lång tid en kilometer tar. Varje gång jag gör det blir jag obalanserad, får en grankvist i ansiktet (och givetvis ett barr rakt i ögat;-)), snubblar på en sten eller halkar i leran. Och tiden känns dessutom helt ointressant. Det enda som är viktigt är att vara här och nu.mindfulness 8mindfulness 6

All träning på sistone har bestått av löpning. Terränglöpning. Uppför en lerig stig och nerför en annan. I en nedförsbacke är det så lerigt att det skulle gå snabbare att sätta sig på rumpan och glida ner. Då kanske jag också skulle ha tid att titta på tiden;-) Jag trippar försiktigt. Inte för att slippa bli lerig – det gav jag upp efter första lerpölen – utan för att det är jobbigt och lite läskigt när jag inte ser vad som finns under leran. För några rundor sedan trampade jag snett och har sedan haft konstigt ont på utsidan av hälen, något som fick mig att oroa mig lite och ställa in ett pass. Tills jag insåg att det var den snedtrampningen. Inför lördagens runda tejpar Snabba Johan min fot och jag får maken att lova att hämta mig om det gör ont. Hur det nu skulle gå till? Skottkärra ut från skogen kanske? Det gör inte ont som tur är.skormindfulness 1mindfulness 9

Om ett litet tag ska jag springa mitt första ultralopp,Blåfrusen, 70 km terräng. Det blev bestämt alldeles nyss så jag har inte mycket tid att förbereda mig. Nu springer jag tävlingsbanan på varje pass. Förra helgen åt ena hållet i mörker, denna helg åt andra hållet i dagsljus. Förra helgen tog vi taxi 32 kilometer bort och sprang hem. Taxichauffören är pratglad men lite förvirrad när han lämnar oss mitt i skogen. mindfulness 10Vi sticker iväg strax efter klockan två så det blir mörkt snart och vi irrar bort oss flera gånger. En gång för att vi inte fattar skyltarna och flera gånger för att vi missar en blå markering in i skogen. Det ger extra träning, både fler kilometrar och träning på att leta efter de blå markeringarna. Väldigt nyttigt att springa tävlingssträckan så vi åtminstone sett den en gång. Det är inte alltid helt lätt att hitta. När vi springer nerför en backe som är väldigt lång för att inse att vi sprang fel uppe på kullen blir jag lite trött – upp igen. Men slår snabbt bort den tanken och tänker att jag behöver träning i uppförsbackar mer än i nedförsbackar.mindfulness 5mindfulness 7

Jag är mycket bättre i dagsljus så jag får springa fort på tävlingen. Så jag hinner långt innan det blir mörkt. Både mörkret och sträckan skrämmer mig denna gång. 70 kilometer – 7 mil! Det längsta jag sprungit är 42 kilometer. På asfalt. Platt i dubbel bemärkelse. Nu är det terräng och många höjdmetrar. Fart och placering känns ointressant – det som är viktigt är att ta mig i mål. Jag vill egentligen inte. Samtidigt som jag verkligen vill. Jag vill veta hur det känns och om jag kan. Det är som med Ironman – känns galet omöjligt.

Ibland när det är lite jobbigt undrar jag varför jag utsätter mig för sådana här saker. När jag fick frågan om jag skulle springa Blåfrusen slår alla larm till, det lyser rött och hela mitt inre skriker ”NEEEEJ!!!!”. Samtidigt hör jag mig själv säga ”Ja, det vill jag göra! Var anmäler jag mig?”. Min man försökte hitta ett ord som kunde definiera mitt behov av att testa gränser. Så fort en utmaning är avklarad sätter jag upp ett nytt mål som känns omöjligt. Han pratar om komfortszons-sprängare, adrenalin junkie mm. Jag tycker inte något av dem passar bra. Det handlar inte om adrenalin – då skulle jag klättra i berg eller kasta mig ut från en flygplan. Eller försöka ta mig ombord på en rymdfärja och åka ut i rymden. Och komfortzonen får jag ju ta mig utanför redan på träning. Att springa mitt i skogen, i mörker och utan att veta var jag är är läskigt, jobbigt och väldigt lockande. Någon kväll ska jag testa ensam. Då kommer jag gå långt utanför min komfortzon.

Jag insåg för ett par år sedan att jag aldrig gjort något som testar mina gränser på riktigt. Något som är så jobbigt att jag ”vet” att jag kommer dö. Började leta efter en utmaning som jag trodde skulle vara omöjlig. Hittade Ironman och tänkte att det går inte. Men det gick! Och det gick ta sig till Hawaii och Ironman-VM på 18 månader. Vad kan jag göra då? 7 mil terränglöpning mitt i vintern och mörkret känns skrämmande, omöjligt – och lockande! Kan det gå? Det svaret kommer om några veckor. Till dess är det bara att njuta av leriga långpass i skogen.

Det är väldigt härligt att springa i skogen. Har du aldrig testat, är du nyfiken på mindfulness men som jag alldeles för rastlös, så är det ett hett tips. Det går inte vara annat än närvarande. Det är klart det kommer dåliga tankar också – jobbigt, blött, kallt, för brant uppför, för brant nerför, halt, snårskog, kalhygge, träsk – men jag hinner inte fundera över det. Det är jobbigt, läskigt, blött och kallt. Men det är mycket mera härligt, utvecklande, stärkande och roligt!

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: