Hoppa till innehåll

Jag – en ultralöpare: Race Report Blåfrusen 2014

december 17, 2014

Jag tvekade in i det sista, starta eller inte starta. Jag bryter ju inte så startar jag får jag springa hela loppet. 74 kilometer är långt och med den uppladdning jag har haft kanske det vore farligt.

Bästa terrängkomipsen Johan knackar på dörren redan klockan 6 på morgonen. Han ska hjälpa mig att tejpa min fot och dricka kaffe med mig. Sen åker vi till starten. Jag fortsätter tveka. Johan också. I bilen är det varmt och skönt. Utanför nollgradigt, ishalt och snålblåst. Vi fäller sätena, höjer värmen och pratar om varför vi gör det här. Johan tycker det vore skönt att vara lite normal någon gång. Fast utanför bilen finns bara likasinnade – 50 andra ”onormala”. Och funktionärerna som verkar tycka detta är helt normalt.

Starten går klockan 8:02 och det är fortfarande mörkt. Men gryningen är nära och det går bra att bara följa tåget av löpare in i skogen. Trampar i leran, halkar på klippor och hoppar över fallna träd. Detta kommer bli en lång dag. När min klocka piper första gången har vi sprungit en kilometer. Jag skrattar till. En kilometer är så lite, så lite i detta sammanhang. Men varje kilometer är exakt just det – en kilometer. Lägger jag dem bara bakom mig tar jag mig till slut i mål. Jag ska bara inte tänka på hur många kilometer det är kvar, hur långt det är till målet. Om jag börjar tänka på målet redan nu är jag förlorad. Delmål ett är ok att tänka på, Rydbo, där är första servicestationen.

Jag springer med Jonas och berättar för honom att jag är arg på honom. Och jag kommer bli argare under dagen. Sen kommer jag vara väldigt tacksam mot honom. (Det var Jonas som frågade mig för en månad sedan om jag skulle springa Blåfrusen.) Jonas kontrar glatt med att jag ser ju glad ut så jag kan ju inte vara jättearg. Det här är ett perfekt lördagsnöje och jätteroligt. Nåja…

Försöker hålla koll på pulsen och känna efter om jag är trött-trött, sjuk-trött eller bara sjukt trött. Kommer fram till att jag är trött-trött, springer vidare. Kollar pulsen, börjar äta gel efter en timma. Växlar några ord med nya vänner men orkar inte prata så mycket.

Det går upp och ner i skogen. Jag går i alla uppförsbackar som jag planerat. Nerför är ok fast väldigt lerigt så det gäller att vara försiktig med var jag sätter fötterna. Halkar flera gånger men klarar mig faktiskt från att falla hela dagen utom en gång då jag snubblar på en gren. Solen skiner snart och det är så där vackert med solen som det bara kan vara en blöt dag i skogen. Träden glittrar, mossan lyser grön och solens strålar värmer försiktigt upp både min själ och marken. Mera lera.mindfulness 6

Fram till Rydbo har jag sällskap av Jonas, Magnus och Katrin. Dricker blåbärssoppa och fyller mina flaskor med vatten. Mår lite illa men får ändå i mig två muggar soppa. Min mage är allt annat än samarbetsvillig denna dag. Jag får inte i mig så mycket energi som jag skulle vilja och får kämpa hårt med att svälja det jag stoppar i munnen. Har med mig energi för 10 timmar och när jag räknar kalorier efteråt blir jag förvånad att jag överhuvudtaget tog mig i mål (600 kalorier + fem muggar blåbärssoppa har jag fått i mig). Jag har med nästan allt tillbaka och har inte tagit något från mina reservpåsar.blårfrusen

Löpgruppen Åkersberga Spring kommer ikapp mitt ute i skogen. De älgar snabbt förbi. Jag luras omedvetet in i deras tempo och drar på lite för hårt. Tills Jocke säger att de bara ska springa halva sträckan och inte är med i loppet. Släpper dem och fortsätter lufsa i mitt tempo. Om det är något jag är fast besluten denna dag är att jag ska göra mitt race, inte dras med i ett tempo jag inte kan hålla och som kanske skulle knäcka mig. Jag vet att jag är bäst så – då kan jag öka när det funkar och gå emellanåt när det känns tyngre. Det är mitt bästa sätt att få en bra snittid.

På asfalten precis innan Bogesund (25-26 kilometer) märker jag att mina fötter är väldigt känsliga undertill. Funderar över om jag ska byta skor och strumpor. Men jag glömmer bort det när jag kommer in i skogen, leran är mjuk och ”skön” och den konstiga känslan försvinner.Blåfrusen 11

Springer en bra bit med Katrin från Team Nordic Trail, en ny vän i skogen. När jag måste springa in bakom en buske släpper jag henne. Men så plötsligt kommer hon ikapp mig, hon sprang också in bland buskarna:-) Vi fortsätter tillsammans till andra servicestationen, vid Bogesunds Slott. Dricker mer soppa, fyller flaskor och funderar över hur långt det verkligen är. Blir lite skräckslagen och får ångest. Det är lååångt kvar och jag är redan väldigt trött. Tar sällskap med Katrin igen så jag slipper tänka så mycket. Men så krånglar min mage och jag får ta skydd bakom en stor sten. Precis när jag kommer tillbaka ut på stigen igen möter jag de snabbaste löparna som redan vänt och är på väg tillbaka. De hade nog inte brytt sig så mycket över att jag sitter där bakom en sten men jag hade brytt mig väldigt mycket;-)

Tappar Katrin och springer ensam, möter de som är före och vi hejar och peppar varandra. Några kilometer före vändpunkten möter jag Johan. Vi stannar och pratar och jag vill bara vända och springa tillbaka med honom. Han verkar pigg och glad. Mår bra och kommer ta sig i mål.Blåfrusen 13

Strax före vändpunkten står finaste vännen Malin med sonen Melwin. Aldrig har jag blivit så glad över att se henne. Vid ankaret i Vaxholm – dvs vändpunkten – står familjen och flera vänner. Stannar en stund, kramas, pratar och får massa ny energi. När Nina frågar om jag behöver något kan jag inte komma på något men när jag springer iväg inser jag att jag fick allt jag behövde av dem. Varma kramar, kärlek och uppmuntran. Det är ju det vi behöver mest av allt en sån här dag. I Vaxholm är det många som är ute på promenad och alla ler uppmuntrande och ropar glatt ”Heja heja” till mig, det värmer och ger styrka.Blåfrusen 16 Blåfrusen 12

En sak som förbryllar mig lite är att jag inte mött Katrin på väg tillbaka och jag vet att hon var före mig. Hon sprang fel efter Bogesund och jag ropade tillbaka henne. Hoppas verkligen att hon inte sprungit fel igen, det är tillräckligt långt ändå. (Hon hade sprungit fel.)

Efter en liten bit tillbaka kommer jag ikapp en kille som går, Michael. Han har kramp men hakar på mig. Vi springer tillsammans några kilometer. Genom ”bäverskogen” där vi får klättra över träd nyss fällda av bävrarna. Uppför går vi och pratar om ditten och datten. Skönt att ha sällskap en bit, så jag slipper tänka. De onda tankarna tar lätt över. Michael stönar till och jag frågar hur det går med krampen. Han svarar att det är jobbigt men det ska vara jobbigt att springa ultra. De där orden – att det ska vara jobbigt – får det att klicka till i mig. I den sekunden slutar jag lida. Det har varit 40 jobbiga kilometrar, jag har lidit av ont i magen, ont i benen, mjölksyra, ansträngd andning och ont i ryggen. Men i den sekunden inser jag att allt är som det ska vara på en ultra. Det är tungt, blött, kallt, halt, lerigt, läskigt. Men om det inte vore så vore det inte någon bedrift. Tack Michael!

Vi springer tillsammans en bit utmed vattnet. Spegelblankt, några gulnade vasstrån i kanten och två svanar som simmar lojt en bit ut. Och så vintersolens sista strålar som gör att det hela får ett romantiskt skimmer över sig. Och så halkar jag i leran:-)

När klockan piper på 43 kilometer firar jag en liten delseger. Jag har just sprungit längre än jag någonsin gjort förut. Mitt längsta innan Blåfrusen var marathon, 42,2 km. Jag kommer ta mig i mål men oavsett har jag nått ett mål denna långa dag.

Vi kommer fram till Bogesund och servicestationen. Klockan är 13 och jag tar min lilla pannlampa, bara utifall att det hinner bli mörkt innan jag kommer till Rydbo där jag har min stora lampa. Solen skiner fortfarande men när den går ner blir allt bara grått. Blåbärssoppa och fylla flaskor. Stöna lite och sedan är det bara att ge mig iväg igen. Tappar Michael bakom mig och trampar på i leran själv. Ensam hela vägen till Rydbo. Det är halt, kallt och börjar bli mörkt. Det finns tid för många tankar, låter de dåliga tankarna komma. Och försvinna. Tror vid ett tillfälle att jag sprungit helt fel, börjar gråta. Tittar ner och ser fotsteg, inser att jag är rätt och tänker hur skör jag känner mig, så ömtålig att bara tanken på att springa fel får mig att börja gråta. Jag tänder min lilla lampa bara för att upptäcka att den knappt lyser upp mer än ett stearinljus. Får leta blå markeringar många gånger men jag springer inte fel. Står still, backar några meter och letar rätt på en blå ring runt ett träd innan jag springer, vill inte springa fel. På grusvägen är det snö och frost och fotspår från de tidigare löparna, lätt att följa. Skönt att inte vara först, då fanns det ju inga spår att följa.

Jag har ju sprungit denna väg ett antal gånger och borde känna igen mig. Men det är konstigt att jag inte alls tycker jag springer samma väg som för bara några timmar sedan. Det finns några kännetecken som jag vet att jag ska passera. Lättnad och glädje när jag kommer till dem, då är jag rätt.

Fötterna känns konstiga, bortdomnade, blöta, kalla. Jag längtar till värmen. Tänker på Hawaii och värmen där. Men först genom några träsk, över några isiga hagar och plaska genom nybildade minisjöar i skogen.mindfulness 2

Sista biten till Rydbo på vägen tillbaka är svårsprungen. Jag har 58 kilometer bakom mig. Solen har gått ner och skymningen kommer snabbt, för snabbt. Min lampa lyser inte upp tillräckligt och jag velar många gånger. Hoppas jag ska komma ikapp någon eller bli omsprungen av någon så jag vet om jag ska hit eller dit. Men så hör jag hur funktionärerna börjar ropa, de har sett min lilla lampa. Jag är sååå glad att se dem. Får komma in i värmen en stund, byta miniatyrlampan till min riktiga lampa, dricka blåbärssoppa och fylla mina flaskor. Jag tror att golvet lutar då jag nästan faller. En funktionär fångar upp mig och säger att golvet är platt. Det oroar mig lite. Men jag har bara 16 kilometer kvar, får springa snabbt så jag hinner innan kroppen kapitulerar.

16 kilometer och jag vet att några partier är tunga. Lerigt, blött och brant. Och så helt mörkt nu. Kommer fram till Den Stora Pölen. Stannar till, tvekar och springer sedan rakt igenom. Jag vet att det är snårigt runt omkring då jag testat den vägen förut. Vattnet når mig till knäna, är iskallt och skvätter upp i ansiktet när jag springer. Efter det blir mina fötter inte varma igen. Jag försöker undvika att bli blöt mer men det är svårt. Jag är så trött och det är så kort bit kvar. Kan lika gärna bara springa rakt igenom allt.

När jag har 6-7 kilometer kvar står fina vännen Nina och hejar. Hon säger att första tjejen just just passerat. För bara några minuter sedan. 6-7 kilometer är inte långt. Kan jag hinna ikapp? Jag har varit ute i över 8 timmar och det är nu det gäller. Jag försöker plocka den sista biten totalt ur sitt sammanhang, försöker öka. Försöker låta bli att känna tröttheten, kylan, stelheten, stumheten och smärtan i fötterna. Tror ibland att jag springer fort men när jag tittar på mina kilometertider går det mycket långsammare än jag tror.

Vid Skånsta stall springer jag om en ryttare och pratar lite med henne. Hon frågar om jag vill ha skjuts. Det vill jag ju egentligen men då blir jag nog diskad. Och jag sprang ju ändå om henne. Hon frågar hur långt jag sprungit och när jag säger ”Nästan 7 mil” utbrister hon högt ”Sju mil???!” Jag hör ju själv hur galet det låter. Fullkomligt!

Försöker se om jag kan se någon löpare framför mig. Eller bakom mig. Men jag är ensam. Ser ingen annan. Förstatjejen måste haft energi kvar att öka. Jag kan inte öka och då jag inte heller kan se henne framåt tror jag att hon redan är i mål.

När jag svänger in i sista skogspartiet innan målgång står fina vännen Jörgen där. Han ropar att det bara är två kilometer kvar och att höra hans röst är som sammet i mina öron. Jag springer rakt in i hans famn och får en styrkekram som gör mina steg en gnutta lättare. En kilometer senare har funktionärsgänget från Bogesund kantat vägen med marshaller som lyser upp det kompakta mörkret i skogen. Ljuvligt. De gör vågen och hejar på. Tack, ni var fantastiska! Jag gråter lyckotårar hela vägen in i mål.

När jag är precis ovanför den sista leriga backen ner till Domarudden hör jag jublet från målområdet. Jag är säker på att de har sett min lampa komma genom skogen och blir glad, ökar farten litegranna. Det är ju ändå nerför:-) Men så tystnar jublet…? När jag kommer ner ser jag Erik och springer rakt in i famnen på honom, stannar klockan på 9:11. Sedan blir jag överöst av grattiskramar från höger och vänster. En tjej har stor bukett blommor i handen och är väldigt imponerad att jag sprungit ensam större delen av vägen. Då förstår jag att det är segrarinnan, Maria. Hon gick i mål en minut före mig. Jublet jag hörde nyss var för henne. När vi pratar inne i värmen senare visar det sig att hon har sprungit fel ett antal gånger och har 76 kilometer mot mina 74. Hon är en starkare löpare och segern är henne välförtjänt. Men vad jag hade verkligen gillat att springa om alldeles på slutet och vinna;-)

När jag tvättar bort leran från fötterna är min högra stortå och två tår till alldeles blå. Jag försöker tvätta bort det men det går inte. Värmer med vatten och sätter mig i bastun. Stortån är fortsatt blå men de andra två tinar upp, känseln kommer åter. Det gör ont att gå, ont att stå, ont att ligga. Och så börjar jag kräkas. Som vanligt.

Är det värt det?

Det är en svår fråga. Jag kan inte ge mig själv utrymme att tänka på att bryta innan eller under loppet. Det är groteskt jobbigt och om jag ger mig själv chansen att bryta kommer jag ha tusen anledningar att göra det och bara en att fortsätta – äran.

Om min blå tå visar sig bli en permanent skada så är svaret otvetydigt NEJ! Jag älskar att träna och med en stortå utan känsel och som kanske får amputeras om jag förfryser den igen är min ångest totalt. Varför? Jag valde ju själv. Jag hade kunnat byta skor och strumpor och värma upp mina fötter. Jag hade kunnat bryta när fötterna varit bortdomnade länge. Nej, det är inte värt det. Det är inte värt det för all ära i världen.

Men om jag bara kräks och sedan återhämtar sig kroppen och återgår sakta men säkert till en starkare kropp och numera en – ultralöparkropp så är svaret lika otvetydigt JA!

Det går ju inte säga innan ett lopp vad som kan gå snett. Jag visste att sannolikheten att jag fryser är större än att jag blir för varm. Om jag hade vetat att jag skulle kunna tappa en stortå om jag genomför det här loppet så hade jag aldrig aldrig startat.

Å andra sidan har det gått några dagar nu. Benen som i måndags var som stockar och inte alls ville ta ett enda snabbt steg går helt obehindrat uppför trappan, ryggen känns helt ok och fast det ösregnar ute kom jag på att det jag allra helst har lust att göra är att sticka ut och springa en runda i skogen. Med pannlampa och några runekakor i fickan:-)Blåfrusen 15Välförtjänt vila i soffan dagen efter:-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: