Hoppa till innehåll

Vinterlöpning

december 30, 2014

Efter Blåfrusen har jag dragits med en förfärlig hosta och en förfrusen fot. Pulsen går upp till 200 bara jag reser mig ur den sköna soffan för att fylla godisskålen. Jag vill ut och springa men inser att det är bättre att låta hostan läka ut. Hinner läsa några bra böcker istället, några om löpning och några andra. Fyllde mitt bokförråd strax före jul när jag förstod att det inte kommer vara träning jag ägnar mig åt detta jullov. En bok som jag egentligen inte alls kan identifiera mig med men som ändå var en motivationshöjare och väldigt rolig är Martina Haags ”Heja heja!”. Om du har svårt att komma igång med träningen trots nyårslöften och för mycket julmat (eller kanske just därför) är den ett hett tips. Hon skriver humoristiskt, självutlämnande och träffsäkert om att ta sig utanför komfortzonen när det kommer till löpning.

Min stortå är oförändrat känslolös och kall. Fina väninnan Doktor Malin säger att det kan ta tre månader innan jag får tillbaka känseln, om jag får tillbaka den. Jag kan leva med en känslokall tå, om det inte blir värre är det helt ok. Var det värt det? Nej, självklart inte! Svårt att ändra på det nu bara…

Men – det funkar bra att springa med den även om jag inte känner den. Har testat både ben och lungor. 11 kilometer med Johan runt Rönningesjön där TEC går. Jag var trött, trött, trött. Hela tiden. Inte alls i form för en mil, eller ens en kilometer. Och det var -8°! Men med en förfrusen tå som inte får bli kall kan jag ju inte börja gå. Då blir den ju kall och det vill jag inte riskera. Så det är bara att sätta den ena foten framför den andra och upprepa rörelsen. Det går långsamt! Jag har frost i håret och börjar frysa direkt när vi stannar.vinterlöpning 1vinterlöpning 2vinterlöpning 3

Längtar in i värmen och undrar varför jag gör det här. Den frågan har jag ställt mig allt oftare på sistone. Och jag har väldigt svårt att förklara och sätta ord på mitt svar. Svaret är ganska tydligt i mitt inre men så svårt att förklara. När jag sprang i ösregn, blixtar och åska i skogen i Sydfrankrike i somras kände jag mig extremt levande. Sämsta väderförhållanden man kan tänka sig och vi ska springa 15 kilometer i lera. (På den tiden var jag fortfarande en asfaltslöpare;-)) Tvekade länge men kände till slut att det är lika bra att få det överstökat. Väl ute i leran och regnet njöt jag hela vägen. Så är det ju ofta, det är jobbigast att springa innan man påbörjat löprundan.Lozere 92

Det är så lätt att bli kvar under filten i soffan med godisskålen inom räckhåll på soffbordet. Men tänk så skön soffan är efter träningen. Den känslan vill jag åstadkomma. Den varma ljuvliga duschen efter en lång och lerig löprunda, den energigivande välsmakande maten efter ett pass fullt av mjölksyra, den mjuka omfamnande soffan efter en lång cykelrunda i motvind.

Känslan alldeles i slutet av en serie tuffa intervaller. Känslan efter ett simpass i sjön en mulen dag då jag inte alls ville simma. Känslan av att ha ork kvar att trycka på och klara Hakungebacken på en bättre tid än någonsin trots att jag cyklat 16 mil. Känslan när jag faller ihop i en blöt pöl på golvet efter Häxans hemska corepass. Känslan i slutet av ett lååååångt lopp, när jag inser att jag kommer klara det. Den känslan!sussi5 race report 16

Och jag tror jag börjar förstå varför jag springer långt, simmar fast jag egentligen inte gillar det, cyklar en hel dag i motvind eller regn och tränar tills jag kräks. För att jag kan! Jag vet ju inte ännu hur långt jag kan springa. Så jag tänker testa – om jag springer 16 mil så är det för att jag kan!

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: