Skip to content

Race Report TEC 100 miles

april 20, 2015

Det sägs att ensam är stark… Jag har börjat ett annat inlägg med precis de orden, ett tack efter ett annat lopp. Jag tror ensam är svag.

I fredags var jag svag, ynklig och nervös. I lördags när jag vaknade mådde jag illa av nervositet, fick knappt i mig mat och kunde inte fatta att det var dags att leverera, det kändes som jag inte alls förberett mig så bra som jag önskat. Fast så känns det väl alltid, det går ju alltid träna lite mer, lite hårdare, öva teknik och optimera utrustning och energiintag lite mer.

När startskottet går börjar en oerhört rolig dag och natt. Jag visste inte då hur mycket jag skulle njuta. Jag trodde det skulle bli groteskt jobbigt, plågsamt och smärtsamt. Det enda jag visst var att jag hade mååååånga timmar kvar och många mil att avverka.tec 40

Jag har sällskap av nya fina vänner de första varven, pratar om ditt och datt och skrattade mycket. Fullt med folk ute som springer, promenerar och picknickar i parken. Alla hejar och bidrar med massa extra energi. Jag suger i mig och sparar den djupt inne i mig för att ta fram senare, jag vet ju att det kommer komma jobbiga stunder.tec41

Vid första varvning firar jag en delseger. Ett varv är ett varv och en fjortondel är klar. Sedan firar jag när vi sprungit 16 km. Då är en tiondel avklarad. Jag har fått tips att inte stanna i depån (varvning) för länge. Det är ett bra tips. Varvet börjar med en uppförsbacke så jag tar med mig mat, äter i uppförsbacken och smälter den i nerförsbacken som kommer strax efteråt:-)TEC 17

Varje varvning ler jag så ansiktet nästan spricker. Massa vänner och familjen står där, barnen springer med mig och hejar. Wilfred säger att jag får gå när jag är trött men om det kommer någon bakifrån får jag öka lite;-) Bästa Nina fyller mina flaskor med blåbärssoppa och jag får med mig banan och sushi ut. Äter en sushibit i taget och dricker blåbärssoppa kontinuerligt. När jag är törstig. Efter några varv förstår jag att jag borde dricka mer – har lite ont i huvudet och inser att coca cola och vatten blir bra inför nästa varv. Tar en salttablett varje timma också. På klocka för att jag inte ska glömma det. Att komma in till depån är väldigt roligt, massa energi av vänner, publik och funktionärer. Jag tar lite tid varje gång att prata men försöker att inte stanna för länge. Där är så mysigt att jag vet att om jag stannar för länge blir det svårt att lämna och ge mig ut på ett varv igen.tec 39TEC 15

Många gånger har jag fått frågan om det inte blir oerhört trist med varvbana – ”Vore det inte roligare att springa från A till B?”. Inte för mig. Jag älskade att komma in till varvning och tanken på att snart få komma tillbaka dit gav drivkraft att springa vidare. Efter en kilometer på varje nytt varv kom den del av banan jag tyckte var tyngst, fram till och utmed Rönningesjön och upp på Löttingelundsvägen. Där blåste kall motvind och det var enformigt. Sedan en liten väg – Havrevägen – där en affärsbekant till mig bor och han satte upp världens finaste skylt till mig. Det var dagens bästa överraskning. Jag är lyckligt lottad med så många som tänker på mig. Många var avundsjuka på den där Sussi;-) Längre in på Havrevägen hade några boende satt upp en egen liten depå där de gräddade våfflor och bjöd på godis och dricka. Så härligt, snällt och uppiggande.tec 36 tec 35

Resten av banan är omväxlande och rolig, skimrande mossa i skogen, fågelkvitter och solens ljuvliga strålar som får träden att glittra. Små stigar upptrampade av många fötter, lite lera, ett par fallna trädstockar att hoppa över de första varven och sedan släpa sig över. Jag skrattar högt flera gånger och inser hur galen jag är. Men jag njuter. Verkligen! Och inser att jag kan klara det bara därför. Solen skiner och temperaturen är behaglig. Stigarna är torra och fina och jag klarar mig från väta och fryser aldrig.

Varv tre är tungt. Jag vet inte ens varför men jag springer helt ensam. Det är jag ju van vid men jag hade så trevligt sällskap på första och andra och tänker nu att jag inte kommer ha någon mer att prata bort några kilometer med förrän efter 20.00 ikväll. Och det är länge till dess! Men så kommer jag upp på Havrevägen och ser min skylt. Och bredvid den står Robin. Stannar och pratar en stund och sedan kommer en ny vän, Thomas, och springer förbi. Tar sällskap med honom och pratar bort lite tid i skogen.

Vid varvning är han för snabb och jag lämnar depån ensam. Många fina vänner står där och hejar på och delar med sig av sin energi. Jag bara skrattar och blir lycklig över all support. Jag njuter fortfarande. Äter mina sushibitar, dricker blåbärssoppa och bara låter benen avverka meter efter meter. Klockan piper vid varje kilometer men jag tittar aldrig på tiden. Den är ointressant! Det är alldeles för många kilometrar kvar att springa.

Varv fyra, fem, sex och sju – halvtid. Skogen är så där ljuvligt härlig, mustigt grön och skimrande. Solen strålar och värmer, en hackspett hackar sitt bo och fåglarna kvittrar. Efter fem mil sparkar jag foten rakt i en rot och tror att en tå går av. Gråter en skvätt och tror på allvar att jag kommer få bryta. Det gör för gruvligt ont. Men jag stannar och trycker lite på den och försöker böja och vicka. Det går. Den är inte av. Kanske blöder den där inne i skon men det tänker jag inte ta reda på. Min kropp är på topp så jag tänker inte låta mig hindras av en söndersparkad tå. Några mil senare sparkar jag in även andra foten i samma rot och tror att även tårna på den foten går av. Gråter en skvätt igen men smärtan försvinner ganska snart. Inget brutet. Bara sådan där akutsmärta som vi alla har känt när vi sparkar tån i en möbel och tror att alla ben i foten är brutna. tec 37 TEC 10

Jag funderar lite över vad andra ultralöpare berättat om hur fötterna sett ut efter ultralånga lopp. Mina fötter känns ok men jag känner också att jag har små blåsor som inte stör så mycket. De kommer säkert bli värre men jag tänker att det kommer kännas som att föda barn. Resten av kroppen kommer göra så ont att jag inte kommer märka dem. Så blir det. Jag blir väldigt förvånad när jag tar av min ena strumpa efter målgång och skådar den största blodblåsa jag sett, runt om en hel tå. Så ont gjorde det verkligen inte!tec 31

Jag märker att jag springer om många och sällan blir omsprungen. Jag delar med mig av min energi, pratar lite med alla och får energi tillbaka. Jag känner mig oförskämt pigg hela tiden. Jag klarar att halvspringa även i uppförsbackarna. Ända tills mörkret kommer. Då blir definitionen på vad som är en backe annorlunda. Då kan en hög sten vara en backe som ursäktar gång istället för löpning.

Varv sju är ett segervarv. På flera sätt. Dels passerar jag min tidigare maxdistans på 74 kilometer, dels är hälften avklarat, dels ligger jag ett helt varv före min planerade tid. Jag har planerat att få ta med mig min medlöpare från varv åtta men då är klockan för lite så bästa Torkel får sitta kvar i tältet. Men det känns riktigt bra. Jag är sämre i mörker så alla mil som klaras i dagsljus är bra mil.TEC 24 TEC 23

På varv nio är det dags för pannlampa och medlöpare. Fina vännen Torkel hörde av sig så sent som i torsdags och frågade om jag ville ha min väg upplyst av hans pannlampa. Självklart, tänkte jag och planerade om litegranna i pacerschemat. Han var pigg och fräsch i benen, skuttade sjungande före in i skogen. Jag påminde många gånger om vad som är en uppförsbacke vid den här tiden på dygnet men jag fick också skratta mycket åt alla hans roliga upptåg. Det var nästan lite sorgligt att skiljas åt efter bara 11,5 kilometer.TEC 16TEC 22

Varv tio är det dags för grannflickan Ingrid att kliva in. Detta kom att bli mitt tyngsta varv och det berodde inte det minsta lilla på Ingrid. Utan henne hade jag nog lagt mig där i skogen och väntat på att någon ska hitta mig. Hon peppade, sa konstant fina saker och påminde mig om att dricka och äta. Jag hade gräsligt ont i magen och var väldigt yr i huvudet. Flera gånger argumenterade jag med Ingrid om vilket varv det är vi springer. Jag var helt säker på att vi var på varv 13 eller åtminstone 12 och kunde inte förstå varför Ingrid envisades med att påstå att det var det tionde varvet. Mitt i skogen snubblandes över alla rötter, stockar och stenar i mörkret var det lätt att misströsta. Jag var så yr i huvudet och hade synstörningar, tänkte att om detta inte går över får jag bryta. Kroppen håller på att lägga av, somna helt enkelt.

Men det går över. När Ingrids pappa Urban kliver på för att springa två varv med mig är yrseln borta och magen kurrar av hunger. Jag äter en halv banan och tackar Ingrid för fint stöd och härliga samtal. Urban är maratonlöpare med långa ben som gjord för ultralopp. Han roar mig med att springa på lätta fötter genom tekniska partier med många rötter och stenar för att snubbla så fort vi kommer ut på platt mark. Jag får mig ett gott skratt varje gång. Urban springer starkt två varv mitt i natten. Det går ju inte så fort så det är ingen match för honom. Han glömmer att jag går i uppförsbackarna och kommer långt före men stannar, springer på plats och väntar in mig. Jag matar på. Vid varvning fyller vi flaskor men sticker vidare snabbt. Fina vännen Jimmy är åter på plats för att heja lite. Han har slutat jobba och kommer förbi på vägen hem för att ge lite energi. Det får mig att klara de sista varven. Mörkret är kompakt och det är verkligen mitt i natten nu så i tältet råder nattstämning, knappt någon publik och tomt i tältet. Underbara funktionärer frågar om jag vill ha våfflor, hamburgare, gel, bananer, godis eller köttbullar. Jag håller mig till blåbärssoppa.

Två varv kvar. Jonas kliver på. Han är pigg och glad men berättar att han är glad att jag sprungit så fort. Han skulle springa tre eller fyra varv men nu sprang jag fortare än planerat så det blir bara två. Jonas har sprungit Åda Wild Boar 26 kilometer tidigare på lördagen och är  tröttare än han räknat med. Men – inte i närheten av lika trött som jag.

Jag fick några nya vänner där ute i skogen. En kille springer om mig på varje varv. I hög fart. Jag blir lika förvånad varje gång tills jag inser att han stannat i depån mycket längre än jag. Varje gång han springer förbi pratar vi lite och jag får ny styrka att fortsätta. Han är ett varv före mig så på hans sista varv önskar jag honom lycka till och tackar för sällskapet. Det är ett härligt gäng människor som springer. Det är en tävling men det finns ingen konkurrens, ingen hets, stämningen är god och alla hjälper varandra. På mitt sista varv kommer vi ikapp en kille som vinglar fram på vägen. Vi ser honom på långt håll och han ser ut att må dåligt. Jag ger genast pacer-Jonas en av mina flaskor blåbärssoppa och ber honom ta hand om honom. Jag klarar mig! Killen är ok, han har bara ätit för mycket så han har ont i magen;-) Men när vi springer vidare tittar Jonas finurligt på mig, säger inget på en lång stund utan bara ler. Efter en lång stund påpekar han att den där killen gjorde underverk för min löpning, jag började springa fortare och sprang även i uppförsbackarna. Jag fick något annat att tänka på en stund och insåg att det är jobbigt för alla och det finns de som har många varv kvar.

Trettonde varvet är ett gå-varv. Benen fixar bara inte mer. Jonas tjatar hela tiden – ”Nu vill jag att du springer igen, Sussi!” Jag ler och lurar kroppen. Går, stapplar, försöker springa. Det gör ont överallt. Tassar fram så snabbt jag kan, stomp stomp stomp, det går inte fort. Kikar på klockan och inser att så här sakta går det inte springa. Jonas går bredvid mig. Jag är inte direkt ett under av löpteknik. Jonas föreslår flera gånger att vi ska göra utfallssteg och titta lite på min löpteknik. Det roar mig. Dricker blåbärssoppa, äter en gel och matar på. Varje steg fram är ett steg fram. Inte stanna. Mata på. Jag är ofantligt trött och fuskar så fort Jonas vänder ryggen till. Går även där det är platt. Jonas tjatar om att jag ska springa så jag inte blir stel, då blir det värre att komma igång. Jag får gå till ett träd, en sten, en snitsel han pekar på, sen är det bara att sätta igång igen. Motlut blir som höga berg. Nerförsbackarna har varit underbara hela dagen. Jag försöker tänka på löpteknik där och bara falla framåt, låta det gå snabbt och få återhämtning genom att slappna av i fotleden. Tappa balansen och hitta den igen. Men efter 10-11 mil är ju inte nedförsbackarna heller roliga. Knäna värker och jag tappar kontrollen när jag lutar framåt. Det går för fort! Och gör ofantligt ont överallt.

Skogen är mörk men så börjar trädtopparna synas igen. Klockan är fyra på morgonen och det kompakta nattmörkret skingrar sig. Himlen går från kolsvart till djupblå till rosaorange. Gryning. Jag älskar tidiga morgnar. Att stiga upp före alla andra, ta en kopp kaffe och sitta i soffan med tidningen är något av det bästa jag vet. Att se världen vakna till liv och ljusna, fåglarna börjar kvittra och träden sträcker på sig. Denna morgon dricker jag inte kaffe i soffan. Men jag har den bästa morgonen. Att tassa fram på mjuka fina stigar i en daggvåt skog där mossan blir glimmande grön och solens första försiktiga morgonstrålar får vårblommorna att öppna sig – det tar bort alla tankar på att kroppen värker och blåsorna på tårna snart kommer spricka.TEC sista varvet

Innan vi kommer in för sista varvningen är det dagsljus. Pannlampan åker ner i lådan och jag fyller flaskorna för sista gången. ETT ENDA VARV KVAR!!! Jag tänker på hur det var när jag sprungit ett varv, hur pigga benen var då. Nu är det en varv kvar. 11,5 kilometer. Det är en kort runda. Benen är inte pigga men hjärtat är fullt av kärlek och glädje. Jag kommer klara det!

Min man och finaste vännen Malin är redan på plats för att ta emot mig i målgång. Kärlek! Men först ett varv till.TEC 19

Sista varvet ler jag hela tiden. Det går inte så fort som jag tror men vi kapar tio minuter jämfört med förra varvet. Jag tar ut det sista och springer i uppförsbackarna på slutet. När vi har sju kilometer kvar är klockan 5.50 på morgonen. Om sjuttio minuter har det gått 21 timmar. Jag vill under 21 timmar men Jonas hävdar att vi springer i tiominuterstempo. Jag måste öka. ÖKA???? Jag ökar men det går i alla fall i tiominuterstempo. Då tar sju kilometer sjuttio minuter..! Det låter helt orimligt och jag funderar över om jag verkligen kan räkna. 7×10? Kan det verkligen bli 70? Minuter..? Och är sjuttio minuter en timma och tio minuter? Ökar.

Sista gången jag springer på asfalten, förbi Rönningensjön, förbi Havrevägen där musiken fortfarande pumpar ut från en bergsprängare på garageuppfarten, fast de boende gått och lagt sig för länge sen, sista gången förbi Gullsjön, över stocken jag så lätt skuttade över första varvet, förbi grillplatsen och under kraftledningarna, sista gången genom Leriga Rötterna och ut på motionsspåret, in i skogen igen och sista gången uppför klippan.

På ren vilja trycker jag på. I den branta nerförsbacken under kraftledningarna skriker jag högt av smärta men springer. Sekunder jag tar in där kan vara avgörande. Stappla uppför, mata på. Jag ler mot Jonas som springer baklänges framför mig. Pigg, fräsch och peppande. Kilometer efter kilometer på sista varvet. Jonas försöker lura mig att jag måste öka om jag ska klara 21 timmar. Jag är lättlurad och mosig i huvudet. Ökar. Eller nåja… Försöker öka. När vi passerar skylten som det står 11 kilometer på kommer tårarna. Glädjetårarna. Jag ser målet! Ner för backen, runt skogsdungen och in på målrakan.

100 miles och jag är i MÅL!!!!!TEC 28 TEC 27 TEC 26 TEC 25

Klockan stannar på 20:49 och bronset är mitt.

Efteråt massage, åka hem, duscha, svimma, kräkas, sova!

Min kropp var på topp denna dag. Nu har det gått några dagar och idag råkade jag sätta mig ner på huk. Det var gränslöst smärtsamt och jag kunde knappt resa mig igen. Men det är bara muskelvärk. Jag har några blåsor på fötterna och skavsår lite överallt men inte skadeont någonstans. Nu är jag extremt tacksam för min kropp, den höll i 16 mil. Jag har kommit extremt lindrigt undan. Jag ville testa mina gränser men jag nådde inte min gräns denna gång. Det var inte så att jag ville/kunde springa längre när jag väl var i mål men jag klarade 16 mil. Så frågan kvarstår – var går gränsen?

Ensam är inte stark. TACK alla ni som stöttade, gav tips och råd innan, hejade, satte upp skyltar, hjälpte mig i tältet hela dagen, fotade, fixade varma kläder, skickade sms, passade mina barn, serverade sushi, sprang med mig och bara var allmänt underbara härliga kärleksfulla människor och alla funktionärer! (Vill ni läsa mer om funktionärernas jobb klicka här.) Jag kanske, kanske kan springa 161 kilometer ensam. Men med er blev det 161 kilometer fyllda med glädje, skratt, tillfredsställelse och kärlek. Jag säger som jag sagt förut – det är en förmån att få springa roliga lopp men det är ren lycka att ha människor omkring mig som gör det ni gör för mig! Tillsammans är vi starka!

KRAM

Annonser
2 kommentarer
  1. Reblogga detta på Riotrun och kommenterade:
    Kul att peppa och inspirerar Sussi till denna utmaning. Vilken löpglädje i så många timmar. Gött!!!

Trackbacks & Pingbacks

  1. Time to play..? | Pannben, Dårskap och groteskt massa träning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: