Hoppa till innehåll

Njuta av löpningen

maj 6, 2015

Varje dag ser jag människor som springer förbi där jag bor. Jag längtar också ut. Våren är ljus och sprittande och sprittet överförs till mina ben. Men jag lovade mig själv att jag skulle låta bli löpningen i två veckor efter TEC, oavsett hur det kändes. Häromkvällen lyste solen så där underbart värmande och härligt som den gör på våren, de första humlorna surrar långsamt strax över gräsmattan och rabatten glittrar av alla möjliga färgglada blommor.vår 1

Jag bestämmer mig för att testa benen. Bara några kilometer och utan att titta på tiden. Jag är grymt sugen på att springa men vet också att jag kan vara det utan att egentligen vara särskilt pigg i benen. 100 miles är långt och återhämtningen gick väldigt mycket upp och ner i början. Första kilometern går tungt. Men jag kan ju inte utgå från de första fem minuterna… Andra kilometern går också tungt, långsamt. Benen vill inte riktigt. Gör ont så där som de gjorde efter 12 mil på TEC… Men jag ler. Solen skiner och jag är bara trött, inte skadeont någonstans. Efter 2 kilometer bestämmer jag mig för att jag springer skäms-långsamt, hoppas att ingen ser mig och ökar faktiskt farten radikalt. Det håller 500 meter.

Springer 6 kilometer och tog längre tid än vad 6 kilometer gjort någonsin. Men det gör inget! Det var inte dags ännu. Jag får simma en vecka till:-)

Efteråt gör benen ont som om jag sprungit åtminstone fem mil. Hela rundan hade jag en väldigt skön känsla i kroppen, som jag hade på TEC, framförallt i slutet på loppet då hela kroppen gjorde ont och det verkligen inte gick öka farten, men jag samtidigt var obeskrivligt lycklig. Konstigt vilket minne kroppen har. Jag kunde inte styra farten, inte öka med vilja och hålla den farten – benen bestämde själva och lydde inte order från hjärnan. Men jag kände samma eufori som jag gjorde på TEC.TEC 20

Jag tror det är min största framgångsfaktor – jag älskar att springa. För några månader sedan läste jag på Rune Larssons hemsida att om man inte är proffs utan har träning och tävlingar som en hobby är det viktigaste att det är roligt. Att man njuter. Det finns rundor jag lidit mig genom, rundor då kroppen inte alls velat eller då jag kört lite hårdare än jag egentligen kan. Jag har kräkts i en buske ganska många gånger – det är ju egentligen inte alls kul. Men samtidigt finns det ju en slags njutning i att ta ut sig så fullständigt att man kräks och det gör ont överallt. Och jag har aldrig tyckt att löpningen är långtråkig. Jag kan inte hävda att jag njuter av alla löprundor men trist är det aldrig.

Om knappt en månad är det dags för tävling igen. Denna gång blir det debut på swimrun för mig, Utö Swimrun den 31 maj. Jag är lite rädd! Eller ganska mycket rädd om jag ska vara ärlig. Våren kom och försvann, det är 3° ute och det behöver hända något radikalt med vädret för att vattentemperaturen ska bli ens i närheten av badbar… Simmar mycket men bara i bassäng. Och jag har aldrig tränat på swimrun-växlingar. Vet inte hur jag tänkte där..?

Men någon måste ju komma sist och jag ser denna tävling som en uppvärmning inför framtida tävlingar där ÖtillÖ står högt på önskelistan. Jag var funktionär på den förra året och blev väldigt sugen på att köra:Ötillö 1 Ötillö 2 Ötillö 5 Ötillö 9 Ötillö 12 Ötillö 15

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: