Hoppa till innehåll

Race Report Loch gu Loch

oktober 5, 2015

Jag har precis varit på en föreläsning med äventyraren Annelie Pompe. Otroligt inspirerande och intressant. Annelie är fridykare och bergsklättrare – hon har varit djupast i havet och på högsta berget i världen. När hon förberedde sig inför att bestiga Mount Everest övade hon på att frysa. Jag önskar jag hört denna föreläsning ett halvår innan min senaste tävling och kunnat öva på att frysa.Loch gu Loch 5

Vi anländer till Skottland några dagar innan tävlingen och när vi passerar Urquhart Castle där starten ska gå stannar vi för att kolla in sjön och framförallt temperaturen. Damen i kassan säger att det är fem grader i vattnet, det är det året runt. Jag blir rädd!Loch gu Loch 42

Vi mäter själva, termometern visar 12°. Jämfört med fem är det nästan tropisk värme.Loch gu Loch 48

Spenderar några underbara dagar med att vandra, dricka öl (Erik), kasta stenar i sjön (barnen), köra bil i vänstertrafik (jag), undra om skottarna har kalsonger under kilten, spana efter sjöodjuret och titta på den storslagna naturen. Det regnar och är solsken – om vartannat. Vädret är verkligen omväxlande. Tittar man åt ena hållet är himlen knallblå med tussmoln, åt andra hållet vräker regnet ner och himlen är svart. Strax därefter ramar en stor regnbåge in utsikten.Loch gu Loch 30Loch gu Loch 50 Loch gu Loch 41Loch gu Loch regnbågen

På lördag morgon vaknar vi långt innan soluppgången. Johan o jag tar båten till starten. Den lämnar hotellet redan klockan 5.30. Det kommer bli en lång dag.Loch gu Loch 18

Vemodiga toner från en säckpipa fyller luften när vi angör Urquhart Castle. Stämningen är spänt uppsluppen. Ingen har gjort detta race förut och alla verkar förväntansfulla, jag och Johan också. Jag är nervös men ändå mindre än vanligt. I år har jag tävlat väldigt mycket för att lära mig hantera min nervositet. Det lönade sig.Loch gu Loch 17 Loch gu Loch 16 Loch gu Loch 15

I samlad trupp går vi ner till starten på stranden. Jag är bokstavligt talat sist i vattnet. Vi börjar med en två kilometer lång simning och vattnet är… inte tolv grader – snarare fem som damen i kassan sa.

Loch gu Loch 3

Simmar. Simmar. Simmar. Johan före, jag efter i linan. Simmar in i Johans fötter. Jag vet att jag spräcker hans simbubbla varje gång så jag försöker bredda armarna för att inte slå till hans fötter vartenda simtag. Det funkar inte så jag försöker simma bredvid. Det funkar också ganska dåligt. Jag trasslar in mig i linan. Fryser. Tänker på Nessie. Om hon finns borde hon ju komma fram idag. Hela sjön är full av simmare att äta eller leka med. Jag fantiserar om diverse andra sjömonster jag sett på film och simmar lite fortare. Träden på andra sidan går inte urskilja och det känns som vi står stilla i vattnet. Kallt. Kallt. Kallare än jag kan beskriva. Jag börjar skaka. Johan stannar för att fråga om jag är ok. Jag bara fräser ”SIMMA!!!”. Efteråt berättar han att jag var ganska otrevligt i vattnet. Han trodde jag var arg på honom flera gånger. Varenda gång han stannade för att navigera eller kolla att jag är ok bara skrek jag ”SIMMA!”. Men jag bara frös så vidunderligt mycket att jag inte kunde hantera något annat än att bara röra oss framåt. Navigera eller prata gick inte för sig. Jag höll på att få panik av kylan.Loch gu Loch 13

Till slut är vi på andra sidan. Det är inte många simmare bakom oss men vi är inte sist i alla fall. Och framför oss har vi 9 km skön löpning. Det kommer gå uppför men det gör inget. Nio km räcker för att få mig varm. Mina fingrar är så kalla att flera naglar är blå. Det är tur att jag övat på att fästa paddlarna i linan runt midjan utan att använda fingrarna. Löpningen är underbar, vi är starka och springer om många. Förbi små gårdar omgärdade med vackra stenmurar och ulliga får innanför.

Vi springer med linan mellan oss. Johan drar litegranna uppför men jag känner mig stark på löpningen. Det känns som det kan bli en bra dag. Den första simningen kändes som Mount Everest innan vi började. Tar vi oss förbi den så är vi i mål. Det var den värsta etappen men det var dumt att börja tänka så redan innan. Då är hjärnan inställd på att det kommer bli lätt och det blev det inte.Loch gu Loch 10

Vi kommer fram till andra simningen i Loch Duntelchaig som är 1250 meter. Jag blir återigen chockad av kylan. Trodde det skulle vara en gnutta varmare i de mindre sjöarna men det är lika isande kallt. Vi simmar hundsim i början och vill absolut inte stoppa ner ansiktet under ytan. Dessutom känns det som om vattnet är strömt emot oss. Fryser och fräser åt stackars Johan – ”SIMMA!!”.

Många par simmar förbi oss. Vi är så toklångsamma i vattnet att det känns som vi har ett ankare som draggar efter oss. När vi kommer till andra sidan känns det återigen som en delseger, varje simning vi faktiskt tar oss förbi betyder värmande löpning.Loch gu Loch 23

Nästan alla Loch gu Lochs etapper är ganska långa så det lönar sig att ta lite extra tid vid växlingarna för att underlätta både simning och löpning. Men jag fryser så förfärligt hela tiden att jag har bråttom med allt. Tänker på badkaret på Highland Club som jag ska fylla med kokhett vatten när vi är i mål. Och sen alla varma torra kläder jag ska ta på mig – mössa, yllestrumpor och underställ från Icebreaker.

Simmar, springer, simmar, springer. Erik, Lotta och alla barnen står vid en vätskekontroll efter fem timmar och väntar. Jag får massa energi och värme av deras pussar och support. De har fått salta kringlor av funktionärerna och frågar nu ivrigt om de får ta fler. Jag äter gel och salttabletter så de får en näve salta kringlor från burken. Deras lycka är gjord. För barnen är vi starkast och snabbast i världen och de har liksom inte en tanke på att det kan vara jobbigt för deras ”supermamma”. Eller att hennes fingrar möjligen är så genomkalla att hon inte kan få upp kringlor från burken;-) Deras fokus ligger (helt rätt) på kringlorna.Loch gu Loch 9 Loch gu Loch 8

Nästa gång vi ser familjerna är efter en 800 meter lång simning. Vi fryser så vi skakar och hackar tänder. Jag kan inte ens hålla i muggen med coca cola jag får av en snäll funktionär – mina händer skakar våldsamt. Jag säger att jag aldrig mer ska göra en swimrun. Och menar det! Lotta försöker ge Johan sin jacka men vi ska ju just springa 16 kilometer så han tackar nej till varma kläder och drar ner våtdräkten efter bara några minuters löpning. Barnen springer med oss en liten bit. Kärlek!Loch gu Loch 33

Simningen i Loch Tarff är min favoritsimning (om jag alls har en favvosimning;-)). Först springer vi en lång brant nerförsbacke med en vidunderligt vacker utsikt över hela sjön och dess öar. Simningen är 1300 meter lång men vi får kliva upp på öarna och springa tvärs över dem så det blir inte så mycket simning. Sjön har 5 öar och vi ska upp på alla. Det är bra simning – när den innebär hälften löpning;-)Loch gu Loch 7

Och därefter är det bara en löpsträcka kvar på 6 km. Den är min favoritlöpning. Och sådana har jag många. I själva verket är alla löpningar favoriter. Den går upp och den går ner. Just när vi tror att alla uppförsbackar är slut och det är en lång nerförsbacke till Loch Ness kommer vi till en brant kulle. Där står en man som ropar ”Last uphill!” Och det är en Uphill med stort U. Vi får klättra och behöver nästan hålla i oss med händerna – så brant är det. Men det betyder också nerför på andra sidan. Nerför över en ljunghed med knähöga ljungbuskar. Snubblar men återfår balansen och lyckas hålla oss på benen. Detta är vår starka sida. Vi är utan rädsla och rusar nerför. Om vi ramlar så ramlar vi! Johan är snabbare och drar – flera gånger får jag ropa stopp då jag inte hänger med! Stark som en oxe är han min tävlingspartner!

Så skymtar vi till slut den sista simningen genom träden. Då kommer tårarna. Vi kommer klara det. 1000 meter rakt över Loch Ness – kanske har Nessie fattat nu och visar sig. Vi ser en röd flagga och slottet vi bor på, tar sikte och börjar simma. Panik över kylan men jag inser också att det handlar om max 30 minuter innan vi är i mål. 30 minuter av mitt liv! Jag kommer inte frysa ihjäl.

Vi sprang just om ett annat mixteam och ett killteam som båda simmar betydligt snabbare än oss. Jag vet att om vi bara hinner halvvägs över så är det lugnt. Vänder mig några gånger och ser ett par kliva i vattnet. De simmar som om de hade en motor på fötterna och är ikapp oss långt innan vi ens ser uppstigningsplatsen. De fräser förbi men då ser jag att det är killarna. Skönt!Loch gu Loch 21

Långt innan stranden ser jag Eriks orange jacka och inser att vi är nära mål. När vi är 100-150 meter ut ser vi botten, ställer oss upp och vadar iland. Ler mot Erik och låter barnen leda oss i mål!

Vi har blivit omsimmade hela dagen och inte alls sprungit om så många som vi hoppats på. Det känns som om vi ligger – inte sist men ganska nära sist. När resultaten kommer upp dagen efter ser vi att vi är på plats 24 av 60 startande lag.Loch gu Loch 20

Vi hade en tuff dag som kan sammanfattas med isande kallt vatten, vidunderligt vackra vidder och vyer, många långa sega uppförsbackar, branta nerförsbackar, ljuvliga ljunghedar med rosa-gula-orange blommor, hästar med stora hovar som galopperar iväg, fantastiskt snälla funktionärer, seg mil på asfalt, supersupport från familjerna och övrig publik, ont i magen (Johan), mer isande kyla på simningen, frusna fingrar och bortdomnade tår, ännu mer storslagna vidder, ormbunkar, ulliga gulliga får som tittar konstigt på oss, sötsliskig gel och längtan efter värme.

Jag gillar verkligen idén med swimrun. Att inte låta sig hindras i naturen av lite vatten – ”tja, då simmar jag väl över till nästa ö/strand” känns så befriande, lite vilt och galet men så härligt! Men jag får nog lära mig simma betydligt snabbare om jag ska köra några fler swimrun-tävlingar. Det tog mig flera timmar att ens sluta skaka efter denna tävling. Varmvattnet tog slut när jag fyllde badkar efter badkar. Det slutade med att jag beordrade Erik – ”KLÄ AV DIG OCH VÄRM MIG!” skrek jag åt honom, panikslagen över att inte kunna få upp någon värme i kroppen. Nu har det snart gått en vecka och jag är fortfarande känslig för kyla. Jobbar med en filt runt benen och dricker mycket hett te.

Jag är glad att vi gjorde detta lopp, att vi klarade det. Att vi fick med familjerna och fick en härlig vecka med vandring, god mat, öl och umgänge på skotska höglandet. Men än så länge står jag fast vid att swimrun när vattnet är kallt inte är min grej. Men man ska ju aldrig säga aldrig;-)

Tack världens starkaste Johan för en härlig dag, tack till familjerna för bästa supporten i världen och stödet efteråt när varken Johan eller jag var särskilt sociala;-)

Loch gu Loch 31

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: