Hoppa till innehåll

En helt ny känsla – min första DNS

oktober 29, 2015

Jag har varit väldigt framgångsrik och haft en del tur. Jag har också förberett mig rigoröst och tränat vansinnigt hårt. Min kropp har hållit och varit lojal trots att jag kanske inte alltid givit den vad den behöver i form av funktionell träning, mat, sömn och lugn. Jag försöker äta bra, sova lagom mycket och intre stressa. Det är svårt – lite för mycket att göra gör att jag hellre skippar måltider än stressar genom ett jobb. Jag är betydligt bättre på att hantera hunger än stress så det valet är enkelt.

I måndags skulle jag sprungit Dublin Marathon. Såg så mycket fram emot det då jag trots lite för lite träning kände mig i väldigt bra form. Bortsett från en liten liten detalj. En knä som inte riktigt ville vara med. Inte löparknä utan en helt annan konstig smärta som knappt ens min naprapat kunde rå på.

Flög till fina vännen Eva med familj i Dublin i söndags. Hämtade min nummerlapp (och den största goodie bag jag fått), förberedde mig mentalt, åt en perfekt middag, planerade var Eva skulle stå och heja med ny energi, ställde klockan, somnade tidigt och ville verkligen starta och göra ett bra lopp. Knät kändes ju ganska bra… Eller..? Ett maraton på asfalt, det är ju knappt ens långt… Jag har ju sprungit mycket (MYCKET) längre än så. Fast då utan ömmande knän…

Vaknar kallsvettig mitt i natten och inser vilken idiot jag är! Att springa ett maraton på asfalt med knäproblem jag inte ens vet vad de beror på är ju höjden av barnslighet och idioti. Bestämmer mig för att för en gångs skulle tänka med hjärnan och inte med hjärtat och låta bli! Beslut!

Känner mig extremt ledsen över det beslutet men det var rätt. Jag vill springa resten av mitt liv och då vill jag inte ta några risker med ett maraton som inte är ett A-lopp.

Att regnet öser ner och vinden blåser hårt gör sitt till för att få mig ännu mer nedstämd. Tänker tankar som ”Är jag bara lat som inte startar bara för att det regnar och är kallt? Så himla ont gör det ju inte…”

Sedan går veckan, jag reser tillbaka hem. Funderar på vad det är för fel på mitt knä. Jag har knappt sprungit sedan Loch gu Loch för en månad sedan men knäproblemet består. Det kommer och går visserligen men det försvinner aldrig helt. Naprapat Mimmi får besök av mig allt oftare. Hon sätter nålar och trycker hårt rakt ner i knävecket, knäcker benet hit och dit, gör menisktest, masserar och kliar sig i huvudet. Inte ens hon får bukt med mitt knä.

Jag är rädd. Rädd att det är något allvarligt – en tumör! Jag får amputera hela benet! Ledbandet är utslitet och jag kommer aldrig mer kunna springa. Höftledskulan är slut och måste bytas. Massa sådant. Jag är lite dramatisk i mina tankar men ett liv utan utan löpning… Shit vilket trist liv! Just när jag kommit igång så bra och känner mig så stark!

Idag var jag tillbaka till Mimmi. Berättar att jag inte sprang. Och känner mig stolt över det! Det var ett vuxet och moget beslut. Något sådant har jag aldrig fattat förut i såna här sammanhang. En helt ny känsla:) Jag har haft en enorm tur som fått en kropp som hållit sig hel så länge. Jag har också haft en enorm disciplin med alla små övningar och så fort jag haft ont har jag skaffat mig en ny övning. Men så började jag slarva med småövningarna för ett tag sedan. Prioriterade bort dem – jag blev ju ändå inte skadad… Tills nu!

Men idag verkar det som Mimmi ändå fått bukt med mitt knä, mitt lår, min höft och min ljumske. Allt hänger ihop och troligen sitter detta inte ens i knät utan i för svaga muskler i lår och rumpa. Så nu blir det styrketräning.

Jag älskar att springa i skogen. Det är härligt på sommaren men innerst inne gillar jag mest när förhållandena är ganska tuffa – lera, regn och vind – då känner jag mig så levande – ju mer lera desto bättre. Nu föreslår Mimmi att jag ska lyfta vikter på ett gym! ETT GYM!!!! Lerig skog mot sterilt gym. Men shit vad jag är motiverad. Jag blir så glad när Mimmi säger att det kan ta några veckor men jag kommer helt säkert kunna springa igen. Plötsligt känns inte några veckor alls länge, inte jämfört med aldrig någonsin igen!älskade kropp 4

One Comment
  1. Tiina permalink

    Underbart Sussie, snart ute i skog och mark igen💗👍

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: