Hoppa till innehåll

Drivkraft & harmoni

januari 12, 2016

Helgen tillbringade vi i Åre, kick off med makens nya jobb. -22° och därmed en aning för kallt för uteträning för mig. Jag sprang intervaller på löpbandet och körde styrketräning istället. När vi var ute på ridtur på Islandshästar sprang jag bredvid en lång stund för att få upp värmen. Sen körde jag en tur på längdsskidor med för bra fäste i skogen, först fick jag ett par helt ovallade skidor så jag bara halkade bakåt – sen vallade de lite för mycket så jag satt fast i spåret, fick staka även i nedförsbackarna så det blev superbra träning.

En kväll hamnade jag i en diskussion med en av de andra fruarna om drivkraft, prestationer, kickar och segersötma, inre balans och harmoni. Vi pratade länge om hård träning och drivkraften att genomföra först träningen och sedan en tävling som kanske inte är så väldigt hälsosam för kroppen. Varför gör jag det? Hon pratade om yoga, harmoni och inre balans.

Jag förstår att det jag håller på med verkar väldigt långt bort från harmoniskt och balanserat. Jag springer inte alls balanserat lagomlånga pass – jag springer ultralångt, 4 mil på en lördag känns för mig mer lagom än långt. Jag kör intervaller tills jag kräks och mjölksyran sprutar ur låren. Och om jag någon gång inte har tid att springa långt på dagen ser jag till att jag hinner ett pass till samma dag. Jag vet att det låter helt galet och obalanserat – ”vad i all världen flyr hon ifrån?” Men jag älskar verkligen att springa och njuter nästan hela tiden (utom när jag börjar frysa;)) Jag mår ju så himla bra av att springa. Känslan när allt stämmer – när man är stark och kan trycka på i uppförsbackarna, när man kan ta en intervall till fast lungorna hotar att sprängas eller orkar köra hela långpasset utan att stanna fast det passet är längre än vad som är rimligt på en hel vecka.

Jag tränar ju inte bara för att tävla. Träningen är mycket viktigare än tävlingarna och jag skulle aldrig riskera att skada mig på en tävling för att vinna eller komma in på en viss tid om det skulle innebära att jag inte kan springa mer sen. Men – när man är mitt i en tävling är det inte helt lätt att avgöra vad man känner. Det är fruktansvärt jobbigt men alternativet ”bryta” har jag aldrig givit mig själv.  Om jag hade vetat att min tå skulle bli skadad för alltid när jag sprang mitt första ultra och förfrös den skulle jag nog tänkt annorlunda. Om jag vetat när jag sprang vidare på Kalmar Ironman  2014 för att kvala till Hawaii att jag hade en livsfarlig salt-obalans i kroppen hade jag nog brutit. Om jag vetat hur kallt (8°) det verkligen är i sjöarna på skotska höglandet hade jag nog inte anmält oss till Loch gu Loch Swimrun.

På tävlingarna kanske jag inte är i balans och har varken harmoni eller ro i kroppen. Då växer hornen och jag vill nå mina mål, vad de än är – bara ta mig runt, vinna eller gå under en viss tid. Då är prestationen viktig – jag vill ju veta vad som är möjligt, var går gränsen?

Mitt bästa lopp är TEC 100 miles och folk får ett stort frågetecken i ansiktet när jag säger det – att den dagen var den roligaste i mitt liv. Jag sprang i över 20 timmar – hur kan det ha varit roligt? Jag kan inte svara på exakt vad det var, men jag hade tränat precis lagom mycket, min kropp var på topp och levererade verkligen, massa fina vänner var där och hejade, solen sken och jag fick springa i skogen med nya vänner, jag nådde mitt mål med råge (ville gå under 24 timmar och klockan stannade på 20:49), allt stämde den där dagen – hur kan det varit något annat än den bästa dagen? Det är inte bara prestationen men visst är den en del i glädjen – jag klarade något jag trodde var omöjligt.

Och på träning, när allt stämmer och kroppen får jobba stenhårt är jag harmonin personifierad. Prestationen blir mindre viktig, känslan mer viktig. Att svettas floder, frusta, snora och kanske kräkas verkar väldigt oharmoniskt men det är ju då jag mår som bäst – när kroppen fått jobba stenhårt och ta ut den där sista gnuttan energi. Det är då jag är i balans. Men alla är ju olika, alla måste hitta sin grej. Jag är gjord för att springa långt, ultralångt. Då blir jag balanserad och harmonisk. När jag gör yoga väntar jag bara på att passet ska ta slut så jag får lägga mig ner och vila – jag är inte ett dugg harmonisk då. Jag vann en kurs i mindfulness för några år sedan, mindfulness tilltalar mig mycket men när vi la oss ner för att ”inte tänka” somnade jag. Några dagar senare sprang jag ett jättehärligt pass i skogen och insåg att det är mindfulness för mig. Det går inte vara annat än närvarande i löpningen när man springer i svår terräng. Om man inte tittar var man sätter fötterna ramlar man. Så fort jag lät tankarna sväva iväg snubblade jag. Det är så lätt att tro att alla ska hitta balans och harmoni genom samma sak men vi är ju alla olika. Det som funkar för mig funkar inte för alla så hitta din grej. Träna så att du mår bra, för din egen skull! Då kommer harmonin!

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: