Hoppa till innehåll

Bara spring

februari 11, 2016

Hur förbereder man sig för att springa 16 mil? Den frågan får jag ofta. Om man ska springa ett halvmaraton kan det ju vara bra att komma upp i distanser som 14-16 km åtminstone, ska man springa maraton kan man ju träna ett par pass på 28-30 km. Och ska man springa 16 mil tränar man ju på 12 mil… Eller?

Nej absolut inte! Jag vet inte hur man gör egentligen men jag har hittat ett sätt som passar mig väldigt bra. Jag springer all tid jag kan. Jag springer kort, jag springer långt. jag springer på morgonen, på kvällen, ibland mitt i natten, på lunchen när lunchmötet blir flyttat. Jag springer när jag är pigg och glad och när jag är trött och stressad. På vägarna, i skogen, på stranden, i spåret, på löpbandet, i staden och på landet. Jag springer när jag är hungrig och har för lite energi i kroppen, jag springer när jag stoppat i mig den optimala träningsmåltiden. Jag springer med blåbärssoppa i flaskorna och helt utan energi. Jag springer långsamt och pratar med vänner, eller ensam och kippar efter andan av farten, intervaller med löpgruppen eller fartlek på långpasset. Jag springer när det regnar, är -15° eller solen skiner. Med pannlampa och reflexväst i mörkret och utan i dagsljuset.

Träning: Jag har ingen annan plan inför TEC än att få till så mycket löpning det bara går. Jag har inget schema jag följer slaviskt. Jag bara stoppar in löpning, så mycket det går, i varenda lucka. Jag tror att det bästa sättet att göra ett bra lopp på TEC 100 miles är att träna all slags löpning jag kan komma på i alla slags förhållanden och i alla slags dagsformer. TEC är så långt att jag kommer hinna igenom alla slags humör och dagsformer. Jag kommer förmodligen vara pigg i början, groteskt trött i slutet och däremellan några olika stadier av allt möjligt och då är det ju bra att ha testat dem på träning.

Energi: Jag gillar blåbärssoppa. Förra året drack jag 12,5 liter blåbärssoppa på TEC. Så nu dricker jag blåbärssoppa på alla långpass. Det ger energi och vätska. På loppet behöver jag nog äta någon slags fast föda (=sushi och bananer) också men jag kommer rätt långt på blåbärssoppa. Och salttabletter.

Utrustning: Jag tror det viktigaste när det kommer till kläder och skor är att de är sköna (och rosa förstås;)). Det går ju optimera kläder in i minsta lilla tråd och byta hit och dit. Förra året hade jag med mig en hel låda full med skor, 5 par olika. Och en annan låda full med kläder. Det enda jag gjorde var att ta på mig en mössa frampå småtimmarna. Skorna satt på fötterna och de satt så himla skönt att jag inte hade lust eller behov att byta. Jag kommer ta med mig fem par skor i år också. Och en hel låda full med kläder. Och hoppas att jag inte behöver byta. Jag har ett par favoritskor från Salomon (Sense Propulse) som jag springer med överallt och på alla underlag. Jag tränar i den utrustning jag kommer tävla i, då vet jag ju var skavsåren skulle kunna uppstå och kan göra något åt dem från början.

Inställning – den svåraste biten: Det kommer ju bli jobbigt. Fruktansvärt jobbigt. TEC är 16 mil delat på 14 varv på en bana utmed en sjö, en bit på asfalt och största delen i skogen. De första 7 varven kommer nog vara rätt ok. Så långt har jag sprungit några gånger och det är helt ok. Och jag hade fina vänner som var ute och hejade och bästa Nina i depån som försåg mig med energi och kollade att allt var ok. På natten får man ha medlöpare och då kommer det ju vara kul att ha någon att snacka med. Jag valde mina medlöpare med ganska stor omsorg. Folk som har sprungit en del själva eller som jag känner väl och vet att jag kan må hur som helst med. Medlöparna fick instruktioner innan loppet att springa före mig där man inte kan springa i bredd. Då kan jag bara följa, väldigt skönt! Och de fick instruktioner att prata – jag kommer inte orka. Och om jag skulle bli arg, sur, tvär eller otrevlig bad jag om ursäkt för det redan innan loppet. Jag hade de bästa medlöpare man kan tänka sig. Torkel sjöng och dansade, Ingrid peppade mig genom mitt tuffaste varv, Urban roade mig med att snubbla och ramla men sprang starkt två varv mitt i natten, Jonas babblade och fick mig att tänka på annat när det var som allra tyngst. Jag var rädd för att börja misströsta på natten, om jag hade varit ensam hade de dåliga tankarna kanske lyckats få övertaget. På natten sätts ens inställning ordentligt på prov men jag hade bestämt mig för att le hela tiden, alltid lurar jag någon liten del av kroppen att tro att det är kul. Men jag log från hjärtat hela tiden. Mina medlöpare var fantastiska och gjorde nattens löpning riktigt trevlig. När det var tungt och jag behövde gå fick de igång mig igen. De såg till att jag åt och drack och hade något annat i huvudet än hur trött jag är, hur långt det är kvar och hur fruktansvärt mörkt och läskigt det kan vara i skogen. När gryningen kom med glittrande vårblommor och solen som försiktigt började värma upp skogen igen var jag så evinnerligt tacksam och lycklig. På riktigt! De dåliga tankarna hade lyst med sin frånvaro hela natten.

Publiken och medtävlande: Alla mina vänner visste vad jag skulle göra så många var där och hejade. Det var så oerhört spännande att komma ner till depån och träffa någon som just kommit dit för att heja lite:) När jag springer om någon eller någon springer om mig på en tävling som är så där ganska liten som TEC är hejar jag alltid, byter några ord och säger ”Du ser stark ut, bara 5 mil kvar nu!!! Kom igen!” eller något sånt. Ibland ljuger jag och säger att någon ser stark ut fast jag inte menar det, för på ett sätt menar jag det ändå!  Bara kollar läget och småpratar lite. Det jag får tillbaka är värt mångdubbelt mer – deras hejarop och uppmuntran. Så oerhört värdefullt!

Så här gör jag! Jag tar TEC på oerhört stort allvar och förbereder mig minutiöst. Jag säger inte att det jag gör är det rätta sättet men jag tror att det passar mig. För vissa kan det passa att springa längre pass, för andra bara intervaller, en del vill äta massa mat, andra dricker bara. Någon byter säkert skor fem gånger. Jag bytte aldrig. Någon kanske springer i sin bubbla och mediterar i 16 mil och så kommer jag och ropar ”Heja heja, du ser stark ut!” och spräcker bubblan – förlåt!!!

Gör det inte så komplicerat utan bara spring!!!

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: