Hoppa till innehåll

Nervositet kapitel 2

april 6, 2016

Häromdagen skrev Jessica Fremnell en artikel om mig på ultradistans.se. Där säger jag högt att jag vill vinna TEC i år. Fick ju stora skälvan när jag läste det. Det låter så oerhört kaxigt att säga det högt, eller att läsa om det i en artikel på ett ställe jag inte riktigt kan påverka själv. Om jag var nervös förut växte nervositeten ännu mer lavinartat i min mage efter det. Nu är ju mitt främsta mål inte att vinna utan att gå under en viss tid (o den kan jag ju inte skriva om nu eftersom jag har en pågående tävling där min sluttid är utslagsfråga.) Och det målet är nog svårare. Det kan jag ju bara påverka själv. Om någon annan är bättre och snabbare just den dagen är det ju egentligen inget jag kan göra något åt. jag ska göra mitt race och inte titta på hur de andra gör. I början kommer det ju vara toksvårt att hålla igen ändå, när benen är pigga och jag är omgiven av löpare som ”bara” springer 50 miles, 8 mil. Och sen kommer det vara svårt att få fart i benen, frampå småtimmarna när jag vill sova och benen är trötta.

Jag brukar få frågan vad man ska göra om man tycker det är trist att springa. Hur kan man göra det roligare? Jag har alltid svarat att det bästa är då att låta bli att springa och ägna sig åt någon träning man tycker är rolig. Men faktum är att det finns ju många sätt att göra löpningen roligare – ett av dem är att springa i skogen. Och då inte på en stig utan rakt ut i terrängen. Bort från stigar, spår och vägar – ut i det gröna! Då kommer du inte ha tid att tänka på att det skulle kunna vara trist!

Men ta gärna med en kompis! Igår sprang jag ett varv i Hackstaspåret i Åkersberga. Mitt i ringer en kompis som visste att jag var där och frågar om jag är ok. När jag stannar efteråt har det kommit ett meddelande från en annan kompis som också visste att jag var där ”Är du hemma än? En kvinna har blivit överfallen och knivskuren i Hackstaspåret.”

Jag hade förra hösten en väldigt obehaglig upplevelse i just där med en kille som betedde sig väldigt underligt mot mig. Det hände inget mer än att han försökte hindra mig från att springa och jag blev irriterad på honom för att han hindrade mig. Men efteråt fattade jag att han kanske inte bara ville snacka… Jag gillar det spåret för det är fullt med tunga backar, något som är svårt att hitta när man bor vid havet. Men det där var nog min sista runda där. Så snälla löparkompisar och andra – var försiktiga! Spring! Låt inte galningar begränsa er utan fortsätta springa men ta med en kompis eller två!!

 

2 kommentarer
  1. I hаve been browѕing online more than 3 hours today, yet I never found any interesting article like yours.

    Ιt is pretty worth enouցh ffor me. In my ߋpinion,
    if all web owners and bloggers mazde good content aѕ you did, the wеb will be a lot
    more usᥱful than evver befоre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: