Skip to content

Race Report TEC 2016

april 18, 2016

Min uppladdning blev inte som jag tänkt och ända in i det sista tvekar jag – starta eller strunta i det? På fredagen känns lungor, hals och luftvägar helt ok, dvs som vanligt, förkylning skrämd på flykten genom vila, piller och mycket skratt:) Magen är i uppror och huvudet värker istället. Precis som det ska vara. Så har jag mått inför alla stora viktiga tävlingar så jag känner mig trygg i att kroppen vet vad den ska göra och vill!

Lördag morgon, vaknar tiiidigt, tidigare än jag tänkt (kl 4). Ligger kvar, vilar inför det som komma skall men klockan 6 är jag för rastlös och kliver upp. Laddar med smoothie, kaffe och chiafrön.

Åker till starten med hela familjen. Lallar runt, träffar massa roliga ultravänner, kramas och pratar om hur galet det här är. Instruerar min depådrottning Nina hur jag vill ha saker och ting vid varvning. Blåbärssoppa, sushi och salttabletter.

Starten går prick 10.00. PANG!!! Inga startblock behövs här, vi har inte bråttom! Lullar iväg, vinkar till familjen och fina vännerna som kommit för att pusha iväg mig.

Jag är glad att vara igång, benen känns ok, andningen ok, försöker känna efter om jag verkligen mår bra eller om det bara är önsketänkande. Men jag kan inte känna något av förkylningen som höll mig i ett hårt grepp så länge. Glad!!

Varv ett är ju ett ställa-in-kroppen-varv. Skorna känns bra! Byxorna känns bra! Efter fem kilometer tar jag av mig jackan och knölar ner i väskan, det är varmare än jag trott. Sippar blåbärssoppa redan från start. När vi sprungit en mil blir jag glad. En mil är ganska långt. Det är bara 15 kvar;)

Har sällskap med Mattias som också var med på Kilian´s Classik förra sommaren. Vi pratar och pratar. Så jag nästan blir hes. Klockan piper då och då men jag tittar aldrig. Tycker att den piper ofta, kilometrarna bara försvinner bakom oss. Första varvet går på exakt min planerade tid, 1:10. Då inser jag att 18 timmar kan vara ett lite för högt uppsatt mål. Det kommer nog inte gå. Men jag känner aldrig någon press eller stress över det. Jag struntar i tider och placeringar just då, det är inte viktigt förrän jag sprungit minst halva. Jag gör mitt race!Tec 2016 25

Jag är trött hela tiden men att springa med Mattias och prata om massa annat gör det hela hanterbart och roligt. Varven försvinner bakom oss. Maraton-distans passeras efter några timmar. En fjärdedel klart! En fjärdedel är mycket!!

Pratar med andra medlöpare emellanåt också men det känns som Mattias och jag har en outtalad överenskommelse att ha sällskap. Det är väldigt skönt!! Tack Mattias! Utan dig hade jag fått börja gräva mycket tidigare. Nu kunde jag glömma vad jag gör åtminstone 6 varv.

Jag har svårt att fatta var jag är flera gånger. Frågar Mattias säkert 3 gånger på varje varv vilket varv vi är på… Kan inte räkna och kan inte minnas. Snurrig och förvirrad! Och det blir bara värre. På natten med bara pannlampans ljuskägel blir jag ännu mer vilsen. Vet inte om vi är i början eller slutet av varv, fast jag känner igen varenda stubbe och sten.

Vi springer med ungefär samma segment löpare hela tiden. Vi springer om folk som springer om oss strax därefter. Roligast är en engelsktalande kille i shorts och linne som springer jättefort en mil och sen går i 8 minuter. Honom ser jag hela loppet! En väldigt intressant strategi, jag skulle inte våga göra så men han har säkert tränat på det.

Passerar några av dem som springer 200 miles och försöker peppa så gott jag kan. De är ju de riktiga hjältarna. Hör i depån att fina vännen Roxen som springer 200 inte mår bra alls. På varv 4-5 nånstans kommer vi ikapp en haltande kille i skogen och får chansen att ge honom en kram. Han har sprungit över 20 mil och jag tror aldrig jag sett någon se så ledsen och trött ut. Det gör ont i hjärtat! Ändå uppbådar han energi någonstans ifrån att peppa mig att springa på och vinna! Tack Roxen!!

Många har det jobbigt i skogen. Jag försöker le, peppa och uppmuntra. Jublar emellanåt och vet inte om det stör några medlöpare mer än det peppar. Förlåt men jag var tvungen att fejka lite för att orka själv! Och att se att alla andra också har det jobbigt gör ju att jag fattar att det ska vara så. Det är inget fel på mig när jag är trött efter 4-5-6-7 mil, då är allt som det ska vara. Om jag inte varit trött vore det nog läge att börja oroa sig.

Det finns en 200-mileskille som jag passerar många gånger. Han ler och svarar alltid med pepp tillbaka. Jag är såå fascinerad över att han ens orkar le men det ger energi till mig. Tack, du med dödskallegaiters på fötterna!!tec 2016 3

Solen finns bakom molnen men visar sig inte en gång på hela dagen. Men stigarna är torra och fina. I Gullsjön blänker vattenytan som en spegel och två svanar simmar där. Jag önskar jag hade med min kamera så jag kunde visa er men tänk er – gulnade våriga vasstrån som vajar lojt i den ytterst svaga vinden, två kärlekskranka svanar formar med sina långa halsar ett hjärta som speglas i den blanka vattenytan. Stilla, grått, vemodigt. Obeskrivligt vackert!

På varv två i ett svagt utförslut kommer en toksnabb tjej och springer om oss. Jag tittar på klockan, ser att vi ligger i 4:50-tempo. Det är en norsk tjej som jag känt mig lite hotad av. Shit vilket tempo!! Men jag tänker att hon kommer inte kunna hålla det hela loppet. Fortsätter köra mitt race. I depån berättar Nina att jag ligger tvåa. Norskan är 7-8 minuter före. Är hon snabbare så är hon snabbare. Jag trodde jag skulle bli stressad men jag känner bara tillit. Min kropp är stark i längden. Uthållighet är min styrka, inte snabbhet.

Varvningarna går runt en stor lekplats. Mina barn och fina vänners barn hänger där hela dagen. Så fort de ser mig komma hoppar de av gungor och klätterställningar och springer med mig. De skriker hejaramsor och peppar mig vidunderligt mycket. Jag är så lyckligt lottad med en hel barnaskara som följer mig och bär mig fram genom depån och upp för backen ut på nya äventyr. Tack finaste barnen i världen! Jag är så stolt över att vara er mamma och att ha mina vänners barn som hejaklack!!

Jag känner att det gör lite ont på ”framtårna”, som om en blåsa håller på att bildas där. Mattias undrar om jag har baktår också. Skrattar lite åt det men förklarar att jag menar framsidan av tårna. Då säger han att jag ska testa att dra åt skorna lite mer. Han förklarar väldigt ingående varför jag ska göra det. Jag hummar och nickar. Fattar ingenting av vad han säger. Börjar förstå att mitt huvud är mosigare än jag trott. Det låter som rena rama grekiskan när han pratar. Men tack bästa Mattias – jag gjorde som du sa och har inte en endaste liten blåsa!Salomon 3

Mattias väljer att stanna i depån efter 6 varv. Jag ger mig iväg ensam. Några varv kvar innan jag får sällskap. Mattias sa att han kanske kommer ikapp mig. Om han får ordning på en bråkande höft. Jag har pratat så mycket att det är ganska skönt att vara tyst men efter ett tag kommer demonerna. Saknar mitt trevliga sällskap. Jag är verkligen ensam. Passerar knappt någon och blir inte passerad. Men i skogen finns ingen tid att tänka. Jag är trött och behöver koncentrera mig på hur jag springer. Och så vips, så är varv 7 avklarat. Jag snubblar tio meter framför depån, hinner tänka ”Inga knän eller händer i marken” och gör en jiujitsurullning som min man varit ruskigt stolt över. Upp, borstar av mig och fortsätter in i mål medan publiken ännu håller andan. Hela tältet jublar när jag kommer in och jag blir såå glad!

Jag vet inte varför de jublade så men tydligen har norskan klivit av och jag har tagit ledningen. Arrangör-David frågar om jag vill veta hur mycket tid det är till tvåan – självklart! Jag är bättre jagad än jagandes. Tio minuter på förra varvet. Det är inte mycket så jag drar iväg snabbt. Blåbärssoppa, salt, kramar, kärlek!tec 2016 24

Hälften klart och jag leder! Inte med mycket men jag är bättre ju längre in i ett lopp jag kommer. Inte jämfört med mig själv men jämfört med andra så tappar jag väldigt lite. Min kropp är inte på topp denna dag men den glädje jag känner över att veta att det kan gå är obeskrivligt. Jag skrattar, skuttar, peppar alla andra och är sååå lycklig på åttonde varvet.

Vid Rönningesjön har precis som förra året ett gäng fest. De är inte alls lika frikostiga med varken jubel eller öl i år men en kille skriker sig hes och jublar varje gång jag passerar. Ibland jublar de åt något annat, de spelar sällskapsspel. Men jag låtsas att de hejar på mig!

Och på Havrevägen kommer våffeldepån upp fram på eftermiddagen. Där hejar hela grannskapet och bjuder på våfflor, godis och kaffe. De jublar så det räcker för resten av varvet. Tack, ni är fantastiska!

I villaområdet precis innan sista skogspartiet finns det också en liten depå men saft, chips och godis. Och barnen som bor där skriker ”heja! heja! heja! heja! heja! heja!” hela vägen förbi. Varv efter varv. Tack, ni ger så mycket energi!

På ett varv när jag är ensam passerar jag en man med hund. Han frågar hur långt vi springer. Hans ansiktsuttryck när jag svarar 16 mil är obetalbart. Så underbart! Jag skrattar och fattar hur galet det här är. Underbart galet!

Under kraftledningar springer jag om två killar som verkar ha det jobbigt! Jag har det också jobbigt men väljer att peppa, jubla och bara se det hela som en nerförsbacke. Ropar bakåt ”Kom igen nu killar, det går nerför!” Inga svar. Förlåt om ni tyckte jag var dryg – jag ville bara försöka peppa!

Emellanåt var det så jobbigt att jag bara ville gråta. Demonerna var svarta och kom krypande från alla håll. Kroppen värker, magen är hungrig, skogen mörk och jag hittar mycket få anledningar att springa vidare. Men jag hittar ingen anledning att kliva av. Och jag har en strategi då. Jag ler och fejkar! Dipparna och svackorna är både långa och djupa detta lopp. Jag njuter oerhört lite. Jag vet att det var så. Men nu när jag tänker tillbaka på det så minns jag bara det härliga jublet från barnen, glädjen jag kände när jag fick veta att jag leder, den vackra härliga skogen och svanarna som simmade så vackert i Gullsjön.

Med några kilometer kvar på varv åtta plockar jag fram pannlampan. Den har lossnat från spännet och sladden är trasslig. Trasslar loss, pratar högt med både lampa och väska och fingrar som inte gör som jag säger. Inser att jag får hålla den i handen istället för ha den på huvudet. Det funkar så där… Tur att det bara är några få kilometer.

Hela min barnaskara väntar på mig vid varvning. Jag säger till Wilfred att springa till pappa och säga att jag måste ha en ny pannlampa. Får superduperlampan som lyser upp hela skogen!tec 2016 29.jpg

Jag ligger efter mitt schema. Ett helt varv. Men det gör inget. Jag leder. På varv nio kliver bästa depådrottning Nina på som pacer. Jag orkar inte prata så mycket men det är såå härligt att få med en pigg och glad vän ut. Hon pratar på och berättar om allt som hänt i depån. Så kul att höra! Tack bästa Nina! Du har gjort väldigt mycket för att detta skulle vara möjligt och jag är så glad att du ville springa med mig också!

Det är tungt! Jag får gräva djupare än jag någonsin behövt göra för att uppbåda energi, ork och glädje att springa vidare. Jag ler och försöker lura kroppen. Jublar och gör ett tjolahoppsasteg (nåja!) då och då. Jag var inte alls så pigg som jag verkade men det enklaste sätt att få energi är att ge. Och trots att jag letade efter en anledning som skulle vara försvarbar att kliva för av så hittade jag ju ingen. Och då kan ju lika gärna vinna!

Nya fina vänner i depån vid varje varv. Tack tack tack! Ni gav så mycket energi bara genom att ni var där!!tec 2016 1

Varv tio kliver Torkel på. Torkel har många små barn och sjunger barnvisor för mig. Jag är trött trött trött. Säger redan från början att han får underhålla mig. Jag orkar inte prata! Torkel är bra på att sjunga och prata så ett varv går av bara farten. Vi träffas inte så ofta så det finns mycket att prata om. Men Torkel svamlar också en massa om att han ska springa två varv. Argumenterar med honom tills jag fattar att Jonas mår dåligt! Men både Torkel och Urban garanterar att jag inte behöver springa ensam.

Jag piper och gnäller rätt mycket inför Torkel. Jag mår inge vidare. Kan inte sätta fingret på vad det är men jag har ju sprungit 11 mil så det kanske är ok…!

Torkel springer två varv och gör det med glädje och bravur. Bättre pacers än mina kan jag inte tänka mig. Hoppas ni andra också hade glädje av Torkels skönsång!

När jag kommer in för varv tolv står fina vännen Johan där. Han kramar mig så jag lyfter från marken och det är så skönt att låta benen bara hänga. Vill inte att han ska ställa ner mig. Men jag vet att tvåan är om inte jättenära så ändå ganska nära! Kramar Torkel och Urban kliver in.

Går uppför backen och berättar för Urban att jag inte mår alls bra. Jag kommer inte prata, han får hålla låda. Jag är ännu mer trött trött trött! Piper och gnäller. Urban pratar på om ditt och datt. Jag minns knappt något men jag vet att jag var glad över hans sällskap. Urban har långa maratonben och skuttar lätt fram över stenarna i skogen. Jag frågar om han är sugen på längre distanser och lägger till att jag gärna tar några pacervarv med honom på TEC framöver. Med honom som deltagare. Dagen efter får jag ett sms där det står att han ska springa TEC. Om några år! (Eva förlåt om jag lockar din man i fördärvet;))

Vi varvar. I depån har Erik och Malin kommit tillbaka och jag har en stor hejaklack! Vi ger oss ut på nästsista varvet. NÄSTSISTA!!! Det var mitt värsta varv förra året och jag fuskade så fort pacer-Jonas vände ryggen till. Såg bara uppförsbackar vart jag än tittade. I år var det inte riktigt så. Det kändes som ett bra varv. Jag tittar ju inte på klockan men min känsla var att det gick lite fortare. Jag kunde springa och emellanåt gick det i ett hyfsat inte alls skamligt tempo! Fortfarande är skogen mörk mörk men jag kan ändå se trädens toppar vilket torde betyda att ljuset kommer snart. Jag hade ju tänkt gå i mål medan det ännu är mörkt men det kommer inte hända. Då kan jag lika gärna se en vacker soluppgång.

Urban förklarar att Jonas kommer till sista varvet. Om han inte är där lovar Urban att springa med mig. Tack! Urban har aktiva barn och skulle vara på innebandycup redan klockan åtta på söndag morgon. Han fick nästan åka direkt! Utan sömn eller frukost!

Men Jonas är där! 35 minuter till tvåan och vi sticker iväg. Jag har ont i magen men knatar på. Jonas tjatar om att 25 minuter inte är mycket. Han lyckas lura mig. Jag är så oerhört trött. Försöker allt jag kan, att springa men får gå även på några platta partier. Det går bara inte!

Förbi Rönningesjön, Havrevägen, in i skogen, över Stora Stocken – ”skutt skutt” eller var det mer ”släp släp”??? – förbi vackra svanarna som fortfarande bildar ett kärlekshjärta, nerför Branta Backarna under kraftledningen, genom Leriga Rötterna och ut på motionsspåret, förbi villområdet med chipsskålen, nu uppblötta av nattens regn, in i sista skogspartiet, uppför klippan, nerför backen, förbi lekplatsen.

Fåglarna har kvittrat länge och alla paddor som förskräckta tittat på oss från stigarna hela natten är försvunna. Några ligger tillplattade och nedtrampade kvar. Vi passerar många löpare. Jag hejar och peppar så gott jag kan. Tackar för dagen som varit! Sista varvet! Någonstans på sista varvet inser jag att jag passerat ganska många, jag kan komma in på topp 10 av alla som springer 100 miles. Passerar två killar. En stund senare kommer en kille och en tjej och springer förbi oss. Jag frågar vilket varv de är på varpå hon svarar ”14”. Jag får panik, tror att det är hon som låg tvåa, knuffar till Jonas och kutar iväg allt jag kan, förbi dem i diket och bara fortsätter. Jag kan inte tappa det nu, inte när jag haft ledningen i nästan 8 mil!

Jonas undrar vad jag pysslar med men har ju inte så svårt att hänga med. Riktigt så fort går det ju inte fast det känns som om jag springer väääldigt fort!

Men jag fattar att det inte kan vara tvåan och inser att tjejen är pacer, killen passerade vi ju för en stund sedan. Men vi skrattar gott åt det hela allihop. Det gav energi! Tack för att ni skrämdes!

Men mina horn växer ut. Jonas säger att nio killar gått i mål och jag hoppas att det inte finns någon mellan mig och målet nu. Lyckas hålla den där skräm-killen (som i verkligheten heter något helt annat, nämligen Jens) bakom mig. Det var jobbigt, han hade väldigt långa ben och gick snabbare än jag sprang där på slutet. Mina miniatyrsteg var inte mycket att hurra för! Men jag lyckades till och med springa i motluten. Vid 10-kilometersskylten kommer tårarna. Tårar av tacksamhet och glädje. Det är en procent kvar! EN PROCENT!!! 1600 meter och det känns som ett maraton. Jag har ont överallt och benen vill inte mer! Men jag vill komma på topp tio! Tack Jens för att du jagade lagom mycket där på slutet!

Jonas skickar meddelande till Erik att jag är på väg in. Jag mår uselt och vill att de ska veta det och vara beredda på akutläge. Jag ser bara marken framför mig. Har svårt tunnelseende av trötthet och vet att jag kan kollapsa. Jag har så gräsligt tjockt pannben och vinnarskalle att jag kan ignorera allt! Och jag vet att det inte alltid är så bra för hälsan.

Tack Nina, Torkel, Urban, Jonas för att ni orkade höra på mitt gnällande och pipande och för att ni sa exakt rätt saker i rätt ögonblick! Utan er som bästa pacers hade jag nog legat där under någon gran och sovit än!

Men jag springer i mål! Klockan stannar på 20:23. Jubel, applåder och kramar. Erik, Malin, Johan tar emot mig i mål och jag är så glad! Glad att det är över! Jan-Erik lämnar högtidligt över segerplaketten och mitt bältesspänne. Benen bär mig inte. Erik stöttar från ena hållet, Johan från det andra. Jan-Erik säger ursäktande att det tyvärr blir ett silverspänne även denna gång. (För guldspänne måste man in under 20 timmar.) Men jag är glad! Jag vann! Över alla tjejer, många killar (de flesta faktiskt) och över mina egna demoner!

TACK!!!

Det sägs ju att ensam är stark men det har jag nog visat många gånger att det är fel!

Mina ben sprang varenda steg själva! Men de fick sin energi från många håll. Tack…

Alla ni som trodde på mig och hörde av er innan och peppade och lyckönskade – ni gjorde mig frisk och fick mig att vilja!

Alla ni som bara tittade förbi lite för att heja! Ingen nämnd ingen glömd, jag har visst inte ens uppfattat alla, men bara att höra mitt namn och få en snabb kram räckte för att orka många kilometrar till.

Mattias för fantastiskt sällskap i sex varv!

Jens för att du och din pacer skrämde mig!

Sten Orsvärn som inspirerade genom att göra ett fantastiskt 200-mileslopp!

Alla medlöpare för glada tillrop i spåret!

Mimmi som knäcker och bänder och sticker mig med nålar. Utan dig hade jag nog fortfarande haft ont i den där fjösiga bråkiga muskeln som hindrade mig från att springa i höstas!

Jeanette som är en ruskig häxa när det kommer till att träna andra i styrka och rörlighet. Du är fantastisk på att få andra att både känna sig och faktiskt bli starkare!

Eric för lån av en superduperlampa som kunde lysa upp min väg i mörkret!

Peter och Micke på Sveadiesel för lån av ännu en superduperlampa!

Coach Calle vars kloka ord jag plockade fram många tunga stunder i skogen!

Miranda och hela Team Nordic Trail för enorm inspiration, glädje och pepp! Jag är stolt över att tävla i er logga! Så glad att du och mamma Elsa kom dit för att heja!

Johan för pepp, för att du tror på mig och för att du hängde i depån hela natten för att heja på mig och ta emot mig i mål! Och för blåbärssoppan:)

Funktionärer och arrangörer – fantastiskt vilket jobb ni gör!!! Och särskilt tack till David Sundvall som försiktigt frågar om jag vill veta. Veta hur mycket efter hon är, Den Hotfulla Tvåan. Alla vill nog inte veta och jag uppskattar den respekt du visade genom att inte bara kasta tiden i ansiktet på mig:)

Salomon, Mandel och Sassa som sett till att jag har hela, rena, nya kläder att springa i. Jag älskar Salomons Endurance-byxor som sitter där de ska och inte rör sig det minsta lilla. Har inga skavsår någonstans. Och de finns i svart med rosa ränder – perfekt för mig! Och skorna – Sense Propulse – de kallas visst rehab-skor i vissa kretsar. Jag har sprungit mååånga mil i mina det senaste halvåret. Inga skavsår och bara såå sköna.

Mina pacers – Nina, Torkel, Urban, Jonas. Med er kan jag hålla demonerna i schack där ute i skogen, inga skogsmonster vågar visa sig så länge ni är med och ni får mig att vilja springa fast benen värker och orken tagit slut för länge sen.

Barnen, alla mina älskade barn, jag hade svårt att hålla ordning på vilka som är mina och vilka som är andras när jag hade ett helt gäng ungar runt mig som skrek ”HEJA SUSSI!!!” – kärlek! De två som är mina på heltid är de bästa supporterna som finns. De berättar glatt för alla och envar att deras mamma är snabbast i hela världen! Nåja..!

Bästa Depådrottning Nina som peppar innan, under och efter, står i depån hela dagen och langar blåbärssoppa, salttabletter och sushi. Utan dig hade det varit väldigt mycket svårare, för att inte säga omöjligt!

Malin, Jimmy och Melwin!!! Jag har inga ord. I tisdags var jag ledsen, uppgiven, rädd och svag. Skulle nog inte starta. Pratade telefon med Malin som peppade och muntrade upp. När vi lägger på känner jag tillit, kraft och styrka. Jag minns knappt vad hon sa men bara att ha sådana vänner gör mig till en vinnare oavsett hur det går på TEC. Att ni sen hänger i Täby hela dagen för att se mig svischa (nåja!!) förbi utan att stanna o prata gör det hela ännu tydligare. Ni är BÄST!!!

Min man Erik som bara ställer upp vad jag än får för mig för galenskaper. Jag har inga ord!!! Du är fantastisk på att få mig att känna mig bäst i världen!

Jag skulle nog kunna springa 100 miles ensam. Kanske, jag har aldrig testat och jag vill aldrig testa. Det var en tung dag och en tyngre natt! Jag fick gräva djupt inom mig för att uppbåda energi och glädje att springa vidare. Men ni hjälpte mig att gräva så förrådet av energi ständigt var fyllt och dörren dit stod vidöppen – bara att ösa av under de tunga stunderna! Nu minns jag bara glada ansikten, fina ord och all energi ni gav!

Tack tack tack!!!

Stor kram!!!Salomon 16

 

Annonser
5 kommentarer
  1. Linda-Marie Börjesson permalink

    Grymt!! Så imponerad av dig Sussi!!! Helt otroligt!! Ska bli så kul att ses snart! Lite rolig kuriosa… Mattias fru Sara och jag är kollegor 😃
    Stor kram och hälsa familjen!

  2. Sara Larsson Fällman permalink

    Hej!
    Av en slump hittade jag din blogg i fredags och blev helt såld. Du är min nya idol 😄! Dina racerapporter är så fantastiska och hjärtliga att det helt enkelt inte går att hålla tårarna borta. Vilken fantastisk prestation du har gjort, och vilket gäng du har runt dig! Grattis!
    // Sara

Trackbacks & Pingbacks

  1. Distansrekord och besvikelse på TEC 100 miles | Naturfys
  2. Time to play..? | Pannben, Dårskap och groteskt massa träning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: