Hoppa till innehåll

Pannbensträning och söndagscykling

juli 8, 2016

Har just kommit hem från en vecka i Falkenbergstraketerna där jag skulle cykla hela dagarna på underbara västkustvägar, bland kor, små spegelblanka sjöar och vackra lövskogar. Min plan var att få ihop 50 mil på 5 dagar, har ju cyklat alldeles för lite så jag behövde få till minst 2 långpass och några lite kortare. När vi kommer fram på kvällen ligger vattnet verkligen spegelbland i de små skogssjöarna vi passerat. Flaggan hänger slickad på flaggstången. Himlen är blå  och vinden helt stilla. Gör iordning min cykel för att kunna dra ut nästa morgon.

När jag vaknar nästa morgon har molnen hopat sig och flaggan står rakt ut från stången. Det regnar inte ännu men molnen ser obehagliga ut. ”Det blir bra med vindträning” tänker jag. Tar på både långbyxor och vindjacka och sticker ut. Stannar efter en stund för att kolla vad det är som tar emot. Något är det som stoppar mig, som om jag körde med handbromsen i. Hittar inget, cyklar vidare. Kastvindar gör att jag vinglar över vägbanan. Är glad att jag valde små vägar inåt land med väldigt lite trafik.

Regnet kommer efter bara någon mil. Inte mycket men jag blir ju ändå genomblöt eftersom cykeln inte har stänkskärmar. Vatten från vägen, från cykelstänk och från himlen. Efter 45 minuter vänder jag och cyklar tillbaka. Då förstår jag varför det var så trögt. Vinden i ryggen gör det lätt att cykla fort. Men så cyklar jag fel och får motvind igen.

Så här blir det alla dagar jag cyklar i Falkenberg. Regnet öser ner och vinden gör allt för att stoppa min framfart. En dag har jag motvind åt båda hållen. Gräset ligger slickat utmed marken i diket. Snittfarten blir betydligt lägre.

Jag får ihop 25 mil. Hälften av vad jag tänkt. Men så mycket mer pannbensträning än vad jag tänkt. Jag såg framför mig härliga cykelturer i solsken bland bondgårdarna och böljande halländska kullar.Jag gillar ju att träna i dåliga förhållanden eftersom jag inte vet hurdant det blir på tävlingen. Då är jag mer beredd på det sämre. Jag har tjockt pannben och detta kanske är en av anledningarna till det. Jag har alltid varit väldigt envis och ihärdig och har aldrig gett upp. När jag känner att det tar emot försöker jag igen och igen och igen tills det går. Då växer pannbenet. Så även denna gång. Och nu när jag ser tillbaka på den veckan, som skulle bli skön solskenscykling men blev tuff träning i det sämsta väder man kan tänka sig, blir jag ändå lite glad och nöjd. Jag cyklade inte 50 mil men den träning som blev av var värd mer än 50 mil.

Efter Falkenberg drar vi till Legoland och Skåne. Legoland bjuder på finväder men i övrigt är det rent ut sagt skitväder. Cykeln får stanna inne. Jag springer.

Men när vi ska åka från Jönköping, där vi övernattat hos mormor, och hem till Stockholm är vädret fint. Jag har i alla år tittat längtansfullt på den där vackra vägen bredvid E4:an. Utmed Vättern, genom ett böljande landskap på Gamla Riksväg 1, numera en kulturmärkt turistväg där inga lastbilar eller stressade pendlare åker. Jag bestämmer mig för att cykla. Tittar på en karta och gör en plan. Gränna, Ödeshög, Väderstad, Mjölby, Linköping. Sticker medan resten av familjen äter frukost och packar bilen.

Genom Bårarps bondgårdar med kullarna där jag lekte som barn, utmed Vätterstranden och ut på vägen mot Gränna. Vättern ligger spegelblank vid min sida och solen skiner varmt. Äntligen en söndagscykling!cykling-kulturväg-jönköping-linköping

Innan jag vet ordet av är jag i Gränna. 43 kilometer – det är rätt långt och jag har ju inte ens börjat ännu. Turisterna har skapat trafikstockning i Gränna så jag får en liten paus då det står bilar och bussar över hela vägen. Till slut vänder jag och tar en annan väg ut ur byn. Benen känns starka och längtar vidare. cykling-gränna-polkagriscykel-gränna-polkagrisar

En skylt visar 23 km till Ödeshög. En kort bit. Jag drar på och tänker att jag tar en paus i Ödeshög. Landskapet är så där fantastiskt sommarsvenskt vackert. Röda stugor med vita knutar, klarblå himmel, lysande röda vallmo blommar i kanten av det ljusgröna sädesfältet, några hästar springer i en hage och Vättern glittrar en bit bort. Jag vill stanna och fota hela tiden men har en så otroligt skön känsla av cyklingen att jag känner att jag kan cykla i evighet. Vill aldrig stanna och kliva av. Och det går fort!

Ödeshög passerar jag innan jag vet ordet av. Väderstad nästa. Stannar inte, bara njuter av fart och starka ben. Får energi av solen och en hembakt kaka.

Efter 8 mil börjar jag känna mig en aning trött i benen. Ryggen är stel och det gör lite ont i höfterna. Ovan vid cykeln men inte trött-trött. Tänker att 18 mil om 6 veckor(!) kan vara möjligt om jag bara vänjer kroppen vid cykelposition igen.

Väderstad passeras. I Mjölby möter Erik och kidsen upp med bilen. Jag får en gudomligt god kanelbulle och tackar nej till att åka bil härifrån. Jag har bästa dagen och har några mil kvar innan jag är nöjd. Vi bestämmer träff i Linköping. Drar på hårt. Det har börjat blåsa lite men snett bakifrån så jag ligger utan ansträngning i 40-42 km/h. Det är bra för min självkänsla även om jag fattar att vinden hjälper lika mycket som den stjälpte på Västkusten. Erik berättar efteråt att han trodde han missat mig, jag cyklade mycket fortare än han räknat med så det dröjde väldigt länge innan han körde om. Vi kommer till Linköping ungefär samtidigt.

13 mil och ett snitt på 33km/h. Det känns väldigt bra inför Kalmar. Denna tur var ingen pannbensträning!

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: