Skip to content

Race Report Swedish Alpine Ultra

juli 21, 2016

Swedish Alpine Ultra var tänkt som en kul grej i fjällen med kompisar. Vacker natur, skutta runt i ljungen och njuta av storslagna berg runt omkring, ingen tävlingspress, inget jagande av placeringar eller tider, bara solsken och njutning. Det blev inte riktigt så!salomon swedish alpine ultra9salomon swedish alpine ultra21salomon swedish alpine ultra

Jag känner mig stark och laddad trots att långpassen uteblivit eller kortats ner på grund av energibrist de senaste tre månaderna. Efter TEC har jag inte sprungit alls så mycket som jag brukar men min känsla är ändå att jag är både stark (inte snabb – det är jag bara inte) och uthållig.

Jag åker till Nikkaluokta med kompisarna Jonas, Johnny, Klas och Stefan ett par dagar före loppet, laddar och kollar in banan, pratar med andra deltagare och checkar den ena väderappen efter den andra. Det sägs att det ska bli väldigt dåligt väder men både torsdagen och fredagen innan bjuder på värme och finväder. Inte kan det bli så dåligt som de sagt..? Fredag kväll ägnas åt att planera kläder och energi. Jag bestämmer mig för min ”nya” kjol och t-shirt från Salomon. De är insprungna och tvättade, toksköna och skavfria. Skor är det jag tycker är svårast på nya lopp. Vet inte hur terrängen ser ut och vill helst springa i mina fluffiga Sense Propulse. Men med tävlingsnerverna på helspänn känns inga av de tre par jag har med rätt. Önskar jag tagit med fler par!! Men så träffar jag Sten som sprungit detta lopp flera gånger. Han säger att s-lab-skorna jag har på mig är som gjorda för den här terrängen – han ska springa i sina såna. Avgjort! Tänker sedan inte mer på det! Väskan är packad med extra kläder, värmefilt, gels och lyckoamuletterna från barnen, alarmet ställt och kroppen laddad med renskavsgryta som sig bör på fjället.

Lördag morgon – solen tittar faktiskt fram för en sekund innan start. Kanske har alla meteorologer tagit miste på det där väntade regnovädret.

Starten går och jag skuttar iväg. De första stegen känns alltid fruktansvärt jobbiga, innan kroppen fattat och bara vill skicka tillbaka mig till värmen och vilan i stugan. Vi är endast 40 löpare så även om stigen är smal är det ingen trängsel. Jag kommer snart in i rytmen. Träffar Lina som sprungit förut på en fantastisk tid (14.36). Vi småpratar en stund men jag är för varm, börjar gå för att ta av jackan och tänker att henne ser jag inte förrän till kvällen i Abisko.salomon swedish alpine ultra3

Benen känns starka och svarar bra. Jag känner tidigt att det kan bli en bra dag. Det sluttar en aningens aning uppför men benen känns pigga. Egentligen springer jag för fort men det känns så bra att jag tänker att jag kan gå sen, i någon uppförsbacke. Jag har tänkt ha sällskap med Jonas och Johnny hela vägen men de ligger bakom hela tiden. Stannar och väntar in Jonas. Säger att jag känner mig pigg. Om det fortsätter så här drar jag. Är lite rädd för att bli ensam. Jag vet att jag kan börja misströsta väldigt mycket då. Men än är det fullt med löpare runt mig. Känner mig lugn! Och Jonas är stark, han kommer ikapp om jag drar nu!

Springer på stensprängd stig och spänger. Bergen tornar majestätiskt upp sig runt oss. Naturen är verkligen storslagen. Jag kan inte riktigt titta eftersom underlaget är svårsprunget och varje gång jag släpper marken med blicken snubblar jag. Första vurpan gör jag redan efter 14 kilometer. Tittar upp och sätter ena foten utanför spången jag springer på. Fallet ser nog värre ut än det var, jag skäms mer än vad det gör ont. Bakom mig springer Thom, han hjälper mig upp och vi fortsätter framåt. Småpratar med Thom och Janne. Skönt tempo. Jonas och gänget syns inte till men jag behöver gå på toa så jag hoppas de kommer ikapp. Vid Kebnekaise fjällstation stannar jag upp, tittar bakåt och ropar på Jonas så högt jag kan. Inget svar. Nåja, de kommer ikapp sen. Jag har en bra dag!salomon swedish alpine ultra6

Jag har haft en stor hejaklack på alla lopp jag gjort. Mina vänner är väldigt lojala och kommer ut för att heja var jag än är. Detta lopp är jag ensam, inga vänner som inte kör själva är här. Tror jag! Plötsligt hör jag ”HEJA SUSSI! HEJA SUSSI!”. Dagen innan var vi ute och gick och mötte två vandrare som Stefan börjar prata med. När jag kommer dit säger de ”Hej Sussi!” Jag fattar först efter en låååång stund att det är mina barndomskamrater Calle och Fredrik från Jönköping. Vi har inte setts på typ 30 år och de plockar mitt ansikte direkt! Så kul! Och så kul att de står ute och hejar!salomon swedish alpine ultra26

Kilometer läggs till kilometer. Jag är glad och pigg men börjar få lite ont i magen. Äter en gel, dricker blåbärssoppa. Har en plan som jag verkligen bestämt mig för att hålla mig till, stenhårt. Fyller flaskorna med vatten i bäckarna vi just vadat över. Kallt, friskt, gott! Och kallt om fötterna;) Tar en salttablett efter två timmar. Just när de första regndropparna kommer. Vi har skön medvind. Jag ser på marken att det regnar, det droppar och plaskar i vattenpölarna. Vandrare vi möter är genomblöta men jag är torr på framsidan. Njuter av medvinden som hjälper mig framåt, uppåt! Kanske slutar det regna snart…salomon swedish alpine ultra13salomon swedish alpine ultra18

Vandrare med gigantiska ryggsäckar hejar på längs hela vägen. Några frågar vad vi gör. Mitt svar låter galet även i mina öron. Men min ryggsäck är obefintlig bredvid deras och mina s-lab håller inte emot vattnet när vi springer genom jokkarna. Jag har inte bråttom men jag vill komma i mål idag! Kjol och tunna skor i ösregn och 12-14°. Men jag fryser bara lite och då drar jag på mig jackan igen.

Terrängen är tuff. Kikar på kilometertiderna, 7:15, 6:30 osv. Det är inte viktigt så länge jag rör mig framåt men säger en del om terrängen. Regnet gör att vattenansamlingarna blir större och fler. Överallt sticker det upp stora stenblock och trots att jag inte halkar på stenarna en enda gång har jag respekt för underlaget och tar det lugnt där det är tekniskt. Lyfter fötterna högt och fokuserar hårt på var jag ska sätta ner dem. Spänger där det är som blötast är välkomna lättsprungna partier. Då kan jag öka farten lite.salomon swedish alpine ultra7

Thom är precis bakom och vi småpratar. Kilometer efter kilometer. När jag måste besöka dasset väntar han utanför. Magen krånglar och gör ont. Jag skulle nog kunna göra en utvärdering av dassen på hela leden från Nikkaluokta till Abisko;) Börjar må illa och försöker lugna magen med en salttablett. Funkar en stund. Dricker blåbärssoppa och vatten från jokkarna. Klarar inte mera gel. Jonas gav mig några Anton Berg-chokladbitar innan start. De funkar bra!salomon swedish alpine ultra20

Regnet tilltar och jag förundras över naturen. Vidsträckt och storslaget trots att vädret är sämsta tänkbara. Kan knappt tänka mig något vackrare. Jag ser flera kilometer framåt. Framåt. Framåt. Framåt! Tänker sällan på hur långt det är kvar eller hur långt jag sprungit. Då är jag förlorad. Att tänka att jag sprungit 5 mil och benen värker och magen kurrar – och har lika långt kvar och så lite till – det går inte! Inte ens fast jag vet att jag gjort det förut och då ganska mycket längre.

Över Tjäkjapasset går vi. Thoms kompis Lars kommer bakifrån och undrar bullrande när vi passerade honom. Jag har haft så himla trevligt med Thom och känt mig så bekväm i tanken att han dessutom kan leden då han vandrade den åt andra hållet för några dagar sedan. Jag springer bara på utan att fundera över vägen. Om jag skulle ta fel stig ropar Thom bakifrån ”höger” eller ”vänster”. Så oerhört skönt! Vid ett enda tillfälle hamnar vi mellan två vattendrag och ser bron vi skulle tagit några tiotal meter längre bort. Men när vi vadat över draget finns det röda pilar i marken som visar oss rätt ändå. Men när Lars kommer och känns mycket starkare än jag tänker jag att jag blir ensam resten av vägen. Ska försöka hänga på dem men förstår om Thom inte kommer stå utanför nästa dass. Men så springer vi utför och tappar Lars bakom oss. Thom säger att han är enormt stark så han kommer nog ikapp snart. Lars ropar att vi ska köra på hårt då han är usel utför.salomon swedish alpine ultra13salomon swedish alpine ultra14salomon swedish alpine ultra15

65 km passeras. Thom säger att vi bara har ett maraton kvar. Jag tänker en lång stund och opponerar mig sen, det är ju 5 mil kvar. Lite drygt. Thom är tyst men efter några kilometer säger han det finaste någon någonsin sagt till mig – ”det är bara 39 km kvar”. Mitt huvud är mosigt och jag har räknat fel på en hel mil. En hel mil!!! Fatta den känslan när jag inser att det inte ens är ett maraton kvar! När jag trott att vi har fem mil kvar! Får massa ny energi. Och dessutom går det nerför.

Snön var en sak jag oroade mig för väldigt mycket innan loppet. Förra året pulsade de genom djup mjuk snö i flera kilometer. Det har skrämt mig mycket! I år har vi endast några få kortkorta partier med snö. Så skönt! Men regnet tilltar och efter Tjäktapasset har vi vinden emot oss. Fryser lite.

Thom säger precis innan vi börjar utförslöpningen efter passet att det kommer vara teknisk och svår löpning en bra bit. Han är mer än rätt. Shit vilken terräng!! Jag snubblar och ramlar. Halkar i leran och ramlar. Ramlar utan att jag fattar vad som hände. En gång gör det så ont att jag bara lägger ner huvudet i lerpölen jag landat i och ligger kvar. Thom och de två spanjorerna vi haft sällskap med en bit hjälper mig upp och undrar om allt är ok. Känner hur tårarna bränner men är inte trasig. Bara blåmärkesont!salomon swedish alpine ultra23

Strax efter Tjäktapasset passerar vi Lina som ser ut att ha det jobbigt. Hon fryser. Vi peppar och jag hoppas hon ska hänga på oss. Det är lättare att springa tillsammans! Men vi tappar henne bakom oss. Jag fryser också lite men benen är pigga. Mitt enda problem är att jag inte kan få i mig energi. Jag får tvinga ner blåbärssoppan men gelen har jag gett upp för länge sen.

Springer på sköna spänger emellanåt och över steniga stigar. Upp och ner. Ler och intalar mig själv att jag njuter. Jag älskar löpning och gör ju detta för att jag kan! Får en dipp då och då men på det stora hela är jag glad. Trots att jag har värsta magraset ever och inte kan få i mig energi alls. Vatten gå bra och jag bestämmer mig för att låta magen vila. Vatten och salt.

I Alesjaurestugorna möts vi av en underbar stugvärdinna. Hon är så gräsligt imponerad av vad vi gör. Hon säger flera gånger att vi är helt fantastiska. Jag blir glad och rörd i djupet av mitt hjärta av hennes värme och välkomnande. Hon bjuder på saft och kakor, frågar om vi verkligen ska ge oss ut i regnet igen och säger att vi är mer än välkomna att stanna där över natten. Jag byter till en torr tröja, tar på min mössa och äter en chokladbit. Flera blöta och frusna löpare kommer medan vi gör oss iordning och vi tackar värdinnan innan vi ger oss ut på stela ben. Stannade nog lite för länge. Benen känns hemska!

Och vägen är lika hemsk. Lera överallt. Trampar gång på gång ner i svart klägg till knäna. Svårt att få någon fart då jag inte kan se vad som gömmer sig i leran. Halkar och ramlar nästan många gånger. Att nästan ramla är nästan lika illa som att ramla. Adrenalinpåslaget blir enormt och mjölksyran sprutar. Och tanken på att ramla på de vassa stenarna under leran gör mig rädd. Men vi fortsätter framåt. Kilometer efter kilometer. Thom säger att vi kan ta en gelpaus om en stund. Jag nickar välkomnande. Ingen gel men stanna och sträcka ut ryggen lite är också bra!salomon swedish alpine ultra19

Jag är förfärligt yr i huvudet sedan flera mil tillbaka. Jag tror att det beror på terrängen, jag tittar hela tiden bara några meter framför mig fast jag egentligen borde titta upp. Men terrängen är superteknisk och så fort jag tittar upp snubblar jag ju! När vi springer på spängerna försöker jag titta långt fram och yrseln avtar. Tar en klunk vatten, matar på, skrattar lite åt hela grejen.

Regnet tilltar och på flera ställen är spängerna under vatten. Jag funderar över hur det skulle vara i solsken och torrmark. Nu sänks farten avsevärt av leran och rädsla att halka. Mina skor är perfekta och har bra grepp på hala stenar men i lera finns ingen räddning. Ramlar fler gånger än jag någonsin gjort! Blåslagen och blodig!

Känner hur energinivåerna går upp och ner. Dippar och svackor kommer och går. Har lärt mig genom alla lopp att det inte är kört för att jag råkar känna mig trött och uppgiven precis nu. Om några kilometer kan jag känna mig sprittande lycklig trots att jag helst skulle krypa in en mysig fjällstuga just nu och aldrig mer springa. Försöker tänka på att äta något men tar en klunk vatten och några droppar blåbärssoppa. Jag mår illa. Läste just i Rune Larssons bok Löparglädje att tandborstning kan funka mot illamående. Hjärnan får ständigt signaler att det är mat på väg då smaken av gel och annat man stoppat i sig finns kvar i munnen. Då gör magen uppror, den vill inte ha mer. Om man neutraliserar munnen med tandkräm (eller sprit som det finns på vissa lopp utomlands) går illamåendet över. Jag skulle ju ha sällskap med Jonas och Johnny hela vägen och Johnny hade med sig tandkräm. Då behövde ju inte jag också ta en tub. Men jag sprang ju ifrån dem… Men mitt pannben är tjockt. Jag funderar lite över hur hårt jag kommer kollapsa när jag går i mål, det finns ju ingen där som kan ta hand om mig. Men i mål ska jag oavsett om jag får i mig energi nu eller inte.

När vi passerar 90 kilometer säger Thom att det vore kul att gå i mål tillsammans. Jag blir glad. Vi har en härlig dag och jag är så glad över hans sällskap. Han springer bra utför, småpratar, undrar lite då och då hur min mage mår och tar det lugnt tillsammans med mig när jag är trött. Ibland hinner jag precis tänka klart tanken att jag vill gå lite när han börjar gå eller frågar om jag kan ligga först lite. Vi pratar inte så mycket men har samma tempo hela tiden, väldigt synkade både uppför, utför och på platten.

Nid 95-96 kilometer ser vi att en löpare i röd jacka närmar sig bakifrån. Thom säger direkt att det är Lars. Sen tar det bara några sekunder innan en skrattande Lars springer förbi oss i en fart som om han precis börjat, ett tåg som for förbi! Vi försöker ta rygg men han försvinner. Så imponerande, 10 mil i benen och så ett sånt tempo!!!

Vattenpölarna är stora, djupa, leriga och överallt. På flera ställen får vi vada. Brun lervälling stänker upp i ansiktet. Jag bestämmer mig flera gånger för att undvika pölarna, nu har jag fått nog av vatten och vill inte bli blöt fler gånger. Och så tittar jag framåt och ser bara vatten, stigen har blivit en bäck.

Efter 102 kilometer ser vi den sista bron. Efter den är det bara en liten backe kvar och vi är framme. Vi hör tåget och tolkar det som att vi är nära. Först ska vi bara genom det forsande vattnet bredvid älven. Spängerna ligger lösa, några saknas, Jag håller mig i träden när jag ostadigt vadar genom vattnet som forsar fram. Tappar balansen men återfår den utan att falla. Thom kommer över före och sträcker ut en hand, hjälper mig upp på den sista bron. I tystnad springer vi de sista kilometrarna bredvid älven. Vattnet dundrar. Klockan piper 106 kilometer. Halsen känns plötsligt tjock och varma tårar blandas med regnvattnet i mitt ansikte. Nerför sista backen får vi se porten som leder in på Kungsleden. Där står några funktionärer och visar oss rätt. 500 meter kvar!

Hand i hand går Thom och jag i mål på 14:27. På en delad sjunde plats och jag som andra dam. In i värmen, jag blir visad till en skön fåtölj och får en mugg varm blåbärssoppa(!) i handen.salomon swedish alpine ultra10

Swedish Alpine Ultra är det i särklass tuffaste lopp jag gjort. Värre än Ironman Hawaii med orkanvindar och värre än TEC som är 5 mil längre. Mitt mål var att ta mig just i mål. Det var först en bra bit in i loppet jag började fundera över topp tio och sånt där. Jag visste inte hur många som var före men topp tio kändes möjligt. Och det gick:) Jag är sjukt nöjd med min prestation! I de förhållanden som var, ösregn med lera som följd och hårda vindar bitvis var det inte alltid så kul! Men då brukar jag tänka att det är en så ofantligt liten del av mitt liv, snart är jag inne i värmen och får duscha, äta och kanske dricka en kall öl. Då kommer jag snart glömma hur hårt det var och bara minnas de bra sakerna!

Väntar länge på Jonas och Johnny. Jag vet att Jonas borde vara bara en liten stund efter mig. De kommer inte. Jag väntar i fem timmar innan jag går och lägger mig. Kan inte sova. Ligger med telefonen i handen hela natten och väntar på sms från Jonas att de gått i mål. Det kommer inte. Klockan 6.30 stiger jag upp för att gå tillbaka till målet. Då kommer det efterlängtade sms´et från Jonas. De är i mål. De fastnade vid älven. Spängerna var bortspolade och vattnet gick upp till bröstkorgen. Innan bron! De hade blivit bortspolade som ingenting om de försökt ge sig ut där. De fick sitta i ett vindskydd i sex timmar och vänta på att vattnet skulle sjunka. Några vandrare lånade ut kläder och bjöd på kaffe och kakor för att de skulle kunna hålla värmen. När regnet började avta på morgonen kunde de springa de sista 3 (!!!) kilometrarna in i mål.salomon swedish alpine ultra12

Ett stort tack till många som arrangerar, stöttar, hejar, skickar energi, ordnar kläder, skor och rygga, kommer med glada tillrop, hjälper mig upp ur leran när jag ramlat, håller ut en stadig hand, bjuder på saft och värme i stugorna, hämtar grejer när jag inte kan gå efteråt och bara är allmänt härliga hjälpsamma imponerade och imponerande kärleksfulla medlöpare, påhejare, funktionärer, stugvärdar/innor och anhöriga. Och min största tacksamhet till Thom för sällskap, till Jonas som lurade in mig i detta och som alltid till familjen som ställer upp på denna galenskap. Gång på gång på gång!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: