Hoppa till innehåll

Race with a smile – race report Kalmar Ironman 2016

augusti 29, 2016

Dagen börjar tidigt, innan solen hunnit över horisonten. Mörkret ligger tjockt över Kalmar när jag blandar min energismoothie och njuter av varmt kaffe medan jag klär på mig racekläderna, spänner fast chipet runt vänster vrist och packar de sista grejerna i white bag, dvs den påsen jag ska ha vid målgång. Målgången känns som ljusår bort. Först ska jag simma i ishavet.

I växlingsområdet träffar jag massa fina vänner, lyckönskningar och kramar. Sen mot simstarten. Står ensam och är i mina tankar. Bestämmer mig för att njuta och inte alls bry mig om tider och placeringar.

Nationalsången och sedan Kent med ”idag är jag stark”. Jag har hört den så många gånger nu och tänkt på just det här att mina ögon tåras vid tanken på tidigare målgångar, inte bara i Kalmar utan alla lopp. Startskottet går och den långa ormen av våtdräktsklädda förväntansfulla nervösa Ironman to be börjar röra sig framåt. Jag känner hetsen redan i kön och tänker att jag borde vara längre bak, det kommer bli för tufft. Hamnade precis i skarven 1:10- och 1:20-grupperna. Ner i vattnet, crawlar direkt med ansiktet under ytan, det är kallare än jag trodde och jag får lite ångest. Fryser och försöker simma fortare men vill ju inte ta ut mig på simningen – det går ju inte fortare för det.

Kalmarsund ligger spegelblankt och med dimma över vattnet. Vi ser endast till nästa boj. Vackrare för åskådarna än oss – vi ser bara grötigt vatten. Jag märker att jag simmar snett och korrigerar. Armtag efter armtag. Jag har gjort det förut, jag kan! Kallt kallt kallt!!! Jag börjar skaka av köld tidigt men om jag bara fortsätter mata på får jag snart komma upp. Då blir jag varm…Kalmar Ironman simningkalmar Ironman simning 2

Simningen är brutal, jag får så mycket stryk. Spark i huvudet, slag i nacken, spark i höften, slag i ansiktet, andra simmare tar tag i mig för att trycka sig själva framåt eller klättrar över mig – gång på gång. Men jag fortsätter bara simma. Vill bara upp ur vattnet. Skakar av köld men om jag stannar i vattnet blir jag ju inte varmare. Framåt framåt framåt. Hinner aldrig fundera över hur långt det är kvar eller hur långt jag simmat. Det är ett enda långt slagsmål så jag har fullt upp att värja mig. Så fort jag råkar nudda vid fötterna framför börjar den personen sparka vilt med benen. Så trots att jag egentligen hittar fötter med bra fart tröttnar jag på att följa fötter. Vid ett tillfälle är jag så långt från fältet att en funktionär i kanot petar på mig med paddeln och pekar in mot fältet. Det är enda gången jag över huvudtaget slutar simma. Många tankar på att aldrig mer simma dyker upp i huvudet. Kanske ska jag lägga ner allt som har med triathlon att göra och bara springa. Varför gör jag detta????

Till slut är jag inne i kanalen. Då får jag svaret – 200 meter kvar. Gråter en skvätt. Detta var den brutalaste simning jag varit med om. Sånt slagsmål och så trångt. Jag är glad att jag överlevde;)

Mina händer är helt vita av köld. De går inte använda. Drar och sliter i våtdräkten och till slut får jag av den. Armvärmare, strumpor, glasögon, hjälm och handskar. Fatta hur svårt det är att få på det utan händer! Längsta växlingstiden i världshistorien. T2 kan jag tycka är ok att den tar lite tid, då har jag igen det på löpningen. Men T1 vill jag ska gå fort då benen ännu är fräscha, ingen anledning att slösa tid där. Men det går bara inte!

Slutligen ute på cykeln. Calle står vid cykel-ut och skriker åt mig att jag ser pigg och glad ut. Jag är glad! Äntligen! Börjar trampa med fötterna ovanpå skorna. Jag vill få en raksträcka så jag kan sluta trampa och få i fötterna i skorna. Men fötterna är så nerkylda att jag inte känner hur jag stoppar ner dem. Krånglar och strular med fötterna ovanpå skorna. Fryser! Det tar ända tills Ölandsbron innan jag får ner dem ordentligt.

Underbar cykling över bron. Jag kör om – är stark och vill få upp värme så jag ger mig själv fri fart. Det får vara lite jobbigt nu, bara jag får värme i kroppen. Himlen är grå, glad att jag tog armvärmarna också fast jag tvekade in i det sista. Dimman ligger tät över Kalmarsund och glasögonen immar igen. Vita blodlösa fingrar är ju ok på cykeln, de behövs liksom inte då, men det är lite jobbigt att inte känna fötterna.

Trampar om och ler hela tiden. Jag älskar Öland. Det står folk och hejar överallt. Folk sitter i sina trädgårdar och hejar och viftar med flaggor och koskällor. Det känns som om hela Ölands befolkning har kommit ut på vägarna för att heja på oss. Publiken där är fantastisk! Vilken fest! Och jag ler mot alla och envar, jag har den bästa dagen (när simningen väl var över). Vinden är stilla och det går fort. Jag njuter verkligen av att kunna cykla utan att hindras av motvinden. Funderar en stund över vilket håll det skulle blåsa ifrån och inser att om det blir vind kommer vi ha medvind på andra sidan Öland. Hoppas det börjar blåsa lite då!

Cyklar om och blir omcyklad. Samma segment cyklister hela vägen. Jag märker framför allt en indisk kille, Nagaraj, han cyklar om mig, jag cyklar om honom, han cyklar om mig, jag cyklar om honom. Så där håller vi på i 18 mil.

Det går inte så fort som jag skulle vilja men jag älskar cyklingen. Förhållandena är näst intill perfekta och efter den brutala simningen bestämmer jag mig för att njuta, strunta i tider och placeringar. Jag kommer göra ett bra lopp ändå. Men det kommer många andra också göra och jag vill hellre ha en bra dag än pressa mig för hårt, hamna i dropptältet och bara jaga minuter. Jag pratar med alla jag cyklar om, hejar och peppar. Franska Philippe cyklar om och ropar på mig, plockar upp en kamera ur fickan och tar en bild med vackra Öland i bakgrunden.

Sippar gel blandat med vatten från min styrflaska och fyller på med nytt vatten vid vätskestationerna. Har en energiplan för dagen, japansk gel, vatten, salttabletter och nötcreme. Tar en bar på ett ställe när jag börjar dippa lite men kan skippa ganska många stationer och bara cykla igenom, har tillräckligt med energi ändå. Vet ju inte om min plan kommer funka, magen är ju alltid ett kapitel för sig. Men det är skönt att cykla förbi massa folk i energistationerna, många stannar och plockar åt sig från borden men jag drar förbi:) Lite tävlingsdjävul kom nog smygande även om det inte är huvudmålet för dagen.

Det tar mig fyra mil innan jag slutar frysa. Och fingrarna är knappt användbara förrän efter sju mil. Tur att jag övat på att öppna nötcreme utan fullt fungerande händer.

Jag brukar dela in cyklingen i etapper – Öland söderut, Öland norrut och fastlandet. Öland norrut börjar i Degerhamn med den enda egentliga uppförsbacken. Fastlandet är tråkigast och på båda mina tidigare Ironman här har jag cyklat ganska ensam under hela den delen. Vägen är dålig och trixig, jag är trött och känner mig ensam. Inget händer! Inte så denna gång. Jag är i en stor grupp cyklister som omväxlande ligger framför eller bakom mig, vi kör om varandra enligt Ironman-konstens alla regler. 25 sekunder har man på sig att komma upp framför den man kör om, annars kallas det drafting och domarna kan dela ut straff. Ironman är en individ-tävling! Jag vill verkligen inte drafta, vill göra mitt race. Men det är svårt, för många cyklister. Jag är glad att jag inte får straff men hela segmentet jag cyklar i ligger för nära ganska många gånger.

Nagaraj och jag kör om varandra säkert hundra gånger denna dag. Varje gång skrattar vi lite och säger något peppande. Efter 15 mil lägger han sig bredvid mig en stund och pratar. Indisk härlig engelska men jag hör inte riktigt vad han säger, bara ler och svarar god dag yxskaft! Vi kan prata på löpningen tänker jag.

Kör om och möter flera kompisar från NSE och andra vänner. Ropar heja heja till alla! Till slut vänder jag och börjar köra sista biten tillbaka till Kalmar och löpning. Är glad! Kan knappt fatta att trots bristen på långa cykelpass är jag nästan klar med cyklingen. Och tiden kommer bli densamma som förra gången då jag cyklat många hundra mil mer än i år!

Vinkar till vänner och tittar på löparna som redan springer när jag närmar mig T2. Tar det lugnt, fötterna upp ur skorna och vicka på vrister och tår för att få tillbaka blod och känsel i fötterna, saktar ner, stannar, kliver försiktigt av cykeln. Vet att det är inte här jag spar tid – jag blir alltid så förfärligt yr i huvudet vid växlingarna.

Lämnar cykeln och gåspringer mot tältet. Jublar och peppar de andra tjejerna där inne. Nu ska vi äntligen få springa!! Äntligen! Av med cykelbyxorna och strumpor, på med Salomon-kjolen, nya strumpor och skor. Stapplar ut, hoppar lite för att få igång benen. Ler mot världen. Jag är så lycklig! Tänker maraton en (1) gång och sen aldrig mer! Det går inte tänka maraton nu. Då är jag förlorad. Jag ska bara springa till första vätskekontrollen, ta en gel där och sedan fortsäta till nästa. Och nästa och nästa. Benen känns tröttare än jag trott. Men trötthet är inget jag bryr mig om. Första kilometern går snabbt, genom stan, med jublande publik, ut i parken, in på kullerstenen, förbi barer och restauranger fulla med folk. Hör mitt namn då och då! Ler mot alla! Så glad! ”Min” indier kommer strax. Jag har ju bytt kläder så han ser först inte att det är jag.

-Pink wheels, säger jag och ler. Då vet han;) Vi växlar några ord om den fantastiska cyklingen men springer mestadels tysta bredvid varandra. Eller rättare sagt, han ligger en halvmeter snett bakom mig. Det känns tryggt. Ibland känner jag endorfinerna rusa och får fart, tror att jag tappat honom. Men nej då, han är där. Hela löpningen.

Ut genom hamnen och upp mot norra Kalmar och bostadsområdet där. Roland från SAU skriker högt när jag passerar hans trädgård.

En stund senare ett välbekant ansikte som skriker på mig – Calle som betyder så mycket och som hjälpt mig enormt mycket med min träning. Han säger att jag ser så glad ut. Det kanske är då jag inser hur glad jag faktiskt är och hur mycket roligare detta är än jag kunnat hoppas på;)

Matar på. Tillbaka mot stan. Får mitt första varvarmband, blått. Första armbandet har en så mycket större betydelse än att bara 14 k är avklarade på löpningen. Jag bär det med en stolthet man bara kan förstå om man varit där;) In på kullerstenarna. Hör kommentarer från publiken ”Titta så glad hon är!”, ”Kolla hon har kjol! Kan man springa med det?” Jag bara ler! I 42k ler jag så ansiktet nästan spricker.kalmar ironman löpning

Nagaraj en halvmeter bakom, även genom stan. Vi behöver inte prata, vi bara matar på, byter ett uppmuntrande ord då och då. Längs hela banan vänner som hejar på, Anna och Martin från SPIF, Louise och Odd från NSE, vännerna Tiina och Kenna från Oskarshamn (förlåt för den svettiga kramen ni fick på varje varv;)), Anna, Emelie och Anders från NSE, Linda som jag fotade när hon gifte sig och vars man Joppe också är någonstans ute på banan, Simmar-Lotta (förlåt för den svettiga kramen du också fick;)), triathlonkompisen Lars, Ann från NSE, Felikss fina lilla familj Sara och Hedvid, swimrun-Lotta, Coach Calle, SAU-Roland och många andra:)

Springer, springer, springer. Ler och skrattar. Peppar medtävlande som ser ut att ha det jobbigt. Springer springer springer. Ett maraton är långt. Men jag har sprungit mycket längre än så. Matar på. Får mitt andra armband, det röda. Stolt och glad! Ut på sista varvet. Tackar funktionärerna i varje vätskekontroll för dagen som varit. Ni är fantastiska och vet precis vad jag vill ha på varje varv. Ni tilltalar mig med namn och ger så mycket energi! Tack!

Springer mitt sista varv med mycket glädje och stolthet. Tänker att jag ska dricka champagne ikväll. Jag mår så bra! Idag kommer jag inte kollapsa, idag är jag stark! När vi har 15 k kvar säger Nagaraj att vi kan göra en fartökning de sista 10. Jag säger att vi kan försöka men jag tror inte jag kommer fixa det. Jag vet så väl vad min kropp klarar och inte är det ett snabbare tempo. Nagaraj börjar öka när vi har 7-8 k kvar. Jag ser hans rygg länge men sen släpper jag. Möter Jeanette som är på väg ut mot Kalmars norra villaområde. Hon ser pigg och glad ut:)

Sista gången genom parken med massa publik. Sista gången in på idrottsplatsen för mitt sista band, det gröna. Publikstödet är enormt. In i stan på kullerstenarna, publiken är helt vild. Ökar farten. Hoppas få se Nagarjas rygg igen men han är nog långt borta. Ut och genom self service-parken en sista gång, upp på bron, genom tunneln och in genom stan. Sista vändorna och så ser jag målet. Min lycka vet inga gränser. Jag spurtar in i mål! Får min medalj. Klockan stannade på 11.22. Inte den tid jag tänkt men jag släpper det. Jag har haft den bästa dagen. Jörgen med familj tar emot mig. Möter Nagaraj som gick i mål några minuter före mig. Målfoton och kramkalas.kalmar ironman målgång nagarajkalmar ironman målgång 2kalmar ironman målgång 1Kalmar ironman medalj

Jag finner det väldigt fascinerande att min kropp vet hur länge den måste hålla ihop. Jag har en fantastisk dag, mår så bra hela tiden (utom möjligen på simningen), mitt leende är äkta hela dagen. Och så tar det trettio sekunder efter att jag gått i mål innan jag börjar kräkas och har mig. Söta Tilde säger var jag kan kräkas ”Där kräktes en kille alldeles nyss så kräks där!” säger hon och pekar på en pöl på marken. Hur kan kroppen veta? Jag trodde verkligen att jag skulle få dricka champagne denna kväll men icke, det blir IV i dropptältet. Dagen innan skämtade Felix och jag om att vi ses i dropptältet, då har vi kört alldeles perfekt. Jag tyckte jag tog det ganska lugnt och brydde mig inte om att pressa. Visst – hade ju gärna gjort maran under fyra timmar istället för 4 timmar och 50 sekunder, men pressade mig aldrig särskilt hårt. Ändå ligger jag där sen, med dropp, tills de stänger. Missar snacket i athletes garden, Heroes´ Hour och Jeanettes hjulning in i mål. Missar allt!

Efter ett par påsar dropp piggnar jag till men då är allt över, målet är stängt, ölflaskorna i Athletes garden tomma och massagebänkarna ihopfällda. Jag får sällskap med Ann och Jeanette med familj för att hämta min cykel och åker sedan hem och sover. Glad att det är över och enormt nöjd med dagen fram till målgång!

Tack alla som hejade och supportade, på plats eller på avstånd, till medtävlande som körde snyggt på cykeln och log tillbaka på löpningen, tack till vänner som skickade heja-meddelanden, tack till funktionärer för ett enastående jobb utmed banan och tack till Salomon för de bästa kläder och skor man kan ha. And thanks to Nagaraj for the nice company all day long:) Och mitt största tack till familjen som alltid supportar, stöttar och hejar!

 

2 kommentarer
  1. Grattis! Du är grym! Kul läsning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: