Hoppa till innehåll

Mental träning

oktober 20, 2016

Nästa år har jag ett par utmaningar som kommer kräva mycket pannben och viljestyrka. Mitt första A-lopp är Arctic Triple Lofoten Ultra Trail, det är långt, innehåller många höjdmeter och har väldigt teknisk terräng. Jag tränar i alla backar jag kan hitta och tar gärna den svåraste vägen i skogen. Och jag försöker få så många mil jag kan i benen, om en runda blir längre än jag tänkt är det bara bra. lopning-22

För några dagar sen fick jag lite tid över mellan en fotografering och en nätverksträff. Åkte till TEC-banan i Täby för att ta ett varv på den. (Väskan med löpgrejer står alltid i bilen;)) Jag hade lite mer än en timma på mig så ett varv blir perfekt, då kan jag springa lite fortare än jag brukar. Springer iväg och njuter av Täbyskogen, utmed Rönningesjön och in på Havrevägen. Här börjar det. Stigen ser inte ut som jag minns och jag kommer alldeles fel. Springer tillbaka och springer rätt. Jag borde ju verkligen känna till varenda träd, sten och stubbe på den här rundan. Men nej, efter några kilometer är jag återigen helt fel. Bestämmer mig för att ta milsrundan tillbaka till Ensta Krog, följer de gröna markeringarna och en skylt där det står ”Ensta 5 km”. Lätt tänker jag. Då blir det 12 km, en perfekt runda. Springer på. Efter några km kommer en skylt där det står ”Ensta 6 km”. Konstigt, jag hade för mig att skyltarna räknade ner men jag kan ju minnas fel…

Men så kommer jag fram till Gullsjön och där var jag ju nyss!!! Någonstans blev det helt fel! Men jag ser en bit av TEC-banan som jag känner igen och tar den för att gena tillbaka till Ensta, jag börjar få tidsbrist.

Men jag kommer aldrig tillbaka till Ensta… Det är som om skogen var magisk och ville att jag skulle få ordentlig pannbensträning. Jag är helt vilse men hör motorvägen en bit bort. Springer dit för att orientera mig. Om jag kan titta på skyltarna kan jag åtminstone utröna vilket håll jag ska åt. Innanför ett staket vid motorvägen står en man som jag frågar om vägen till Ensta. Han tittar konstigt på mig och undrar om jag ska springa dit. ”Det är rätt långt!!” säger han. Jag är ju van vid långt och vill bara veta vilket håll jag ska åt. Han pekar och jag börjar springa.

Efter 2:30 kommer jag tillbaka till Ensta. Har missat träffen och sprungit mer än dubbelt så långt som jag tänkt. Men den sista biten är ändå så skön! Jag orkar trycka på fast jag inte hade med någon energi eller ens vatten. Kroppen känns otroligt stark:)

Ett par dagar senare bestämmer jag mig för att springa ultra-intervaller, en mil var tredje timma i ett dygn. Börjar klockan 12 på dagen. Det går fortare än jag tänkt. Benen är med och det känns som att jag kan springa i evigheter. Äter lite mat, jobbar lite och springer en runda till. Och en till och en till. När jag springer iväg klockan 21 på kvällen börjar det gå långsammare. Kroppen börjar bli lite trött och det är mörkt ute. Mil 4 går ändå i långt under skam-gräns-tempo. Känslan är väldigt bra!

Sover lite på soffan och lämnar huset vid midnatt för mil 5. Känner mig konstig, benen vobblar lite, de ville gärna ligga kvar under filten i soffan. Men Känslan är ändå bra med tanke på att det är mitt i natten! Möter ett gäng på väg till eller från krogen. De tittar konstigt på mig o undrar varför jag springer mitt i natten. Jag bara ler och tänker att även om jag orkade förklara så skulle de nog inte förstå. Inte ens min man fattar ju;)

En mil är ganska kort och fast början på varje mil känns oändligt jobbig är rundorna över väldigt snabbt. Sover på soffan mellan nattrundorna, på med kläderna utan att tänka, tar en klunk vatten och bara sticker iväg. Har bestämt mig! Då är det bara att göra utan att tänka. Kroppen är trött, benen börjar stelt men efter några minuter får jag upp värme och rörlighet och det är bara lite läskigt att tänka att det är mitt i natten och ingen annan är ute, annars är det precis som vilken annan runda som helst. Nästan!

Mil 6 som börjar klockan 3 på natten får jag kämpa hårt för att hålla mig under mitt måltempo. Jag gör det här för att träna pannben men också för att vänja kroppen att fortsätta fast den är trött trött trött!!! Jag klarar skamgränsen med ytterst liten marginal. Lägger mig på soffan men kan inte sova. Mina underarmar värker och domnar. Som om jag tränat dem stenhårt, det svider av mjölksyra. Och jag har bara sprungit, inte tränat armarna alls. Konstigt! Slocknar till slut men så ringer klockan för mil 7.

Armarna svider fortfarande hela rundan och jag kortar av den lite. Tempot var för lågt och armarna domnar. Somnar trots allt och vaknar av att Benjamin klättrar på mig och säger att det knackade på dörren. Nina är här för att springa sista milen med mig. Men jag kan inte lyfta mina armar så jag bestämmer mig för att låta bli den sista milen. 7 mil är bra och endast den sista gick lite för långsamt.

När jag googlar hittar jag lite olika svar men det som verkar mest troligt är mjölksyraförgiftning. Då blir man tydligen trött i underarmarna även om man inte använt dem. Och tröttheten jag kände i armarna var liksom inte någon vanlig trötthet -kan inte förklara den men den var underlig! En kort tupplur på dagen för att ta igen förlorad nattsömn och kroppen känns fit for fight igen. Och jag har lust att springa en mil till!

Väldigt bra pannbensträning med ultraintervaller. Att sticka iväg klockan tre på eftermiddagen eller 9 på morgonen känns ju rätt trevlig och fullkomligt normalt. Det är de där passen mitt i natten som härdar. De får mig att inse att det går. Hur trött jag än är och hur läskigt mörkt och kallt det än verkar där ute är det ju bara att dra på kläderna och sticka iväg. Har jag bestämt mig så har jag bestämt mig!lopning-30

 

One Comment

Trackbacks & Pingbacks

  1. Pannben, Dårskap och groteskt massa träning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: