Hoppa till innehåll

Race Report Kullamannen – en DNF (Did Not Finish)

november 8, 2016

Anländer Mölle redan fredag lunch för att filma och fota med Salomon – denna gång framför kameran! Så kul och nyttigt att få känna på banans värsta partier och samtidigt vara filmstjärna;) Jag känner mig extremt stark och nya skorna sitter som gjutna på mina fötter, halkar endast där det känns som att inget hjälper.kullamannen-xa-alpine

Laddar, packar utrustning, äter bra ladd-mat, kollar väderprognoser till förbannelse men känner mig ganska trygg. Jag ska ju inte prestera även om jag vet att tävlingsdjävulen alltid far i mig. Jag älskar ju tävlingar! 66k är inte så långt men banan är enormt tuff med många väldigt branta backar och teknisk terräng, och så höstens alla löv och lervälling ovanpå alltihop. Jag har ändå tillit! Min kropp vet hur man gör och den har aldrig inte levererat. Även om jag haft en dålig dag har jag ändå på något sätt lyckats samla ihop mig och levererat.

Lördagen börjar redan vid fyrasnåret med kaffe och yoghurt. Sov som en baby men med några ofrånkomliga inslag av mardrömmar om att missa starten, borttappad utrustning och sura gubbar som jagar mig med kniv mitt i loppet. Men jag är skitnervös – så där så jag skakar! Vet inte ens varför – det är så bara! Jag försöker tänka klara tankar och reda ut vad jag är nervös för men det förblir en gåta.

Åker till starten, träffar bästa Thom från SAU (Swedish Alpine Ultra) och andra ultravänner jag inte sett sen förra loppet. Trevligt försnack och nerverna lugnar ner sig. Startskottet går klockan sju. Thom och jag hamnar längst bak men jag bryr mig inte så mycket. Jag tar dem på slutet;)salomon swedish alpine ultra10

Genom Mölle och sedan uppför uppför uppför. Kroppen känns bra, benen starka och det är kul att uppdatera mig med Thom. Det är tyst runt oss, vi babblar desto mer! Efter några kilometer kommer första nerförbacken och vi springer om. Ropar ”vi ses i uppförsbacken” till alla som flyttar sig. Där kommer de ikapp! Det är kul med Thom för vi springer väldigt jämnt idag också. Vi kan ha sällskap hela vägen som vi hade på SAU. Det känns skönt!

Nerför, uppför, genom snår, lera och stora lövhögar. Första riktigt jobbiga partiet är utmed vattnet efter 6-7k, på hala klipporna. Långsamt sten för sten. Tror aldrig de ska ta slut. Ser ingen ände. Tappar kontrollen flera gånger men faller aldrig illa. Ett steg bakom Thom som är kvickfotad på stenarna. Sen halkar han och trampar snett. Svär, foten gör ont! Han hamnar lite efter men säger ändå att foten är ok.klipstranden-kullamannen-salomon

Jag tror att han ska komma ikapp i uppförsbacken efter Lars Wilks konstverk i Nimis så jag tar det lugnt upp (som om jag skulle kunna göra nåt annat;)) Vi klättrar 160 höjdmeter på 500 meter! När jag kommer upp ropar jag på Thom, han är ju inte långt bakom så i nerförsbacken strax kommer han ju flyga om mig. Tror jag. Men det händer inte. Jag frågar några andra löpare vart han tog vägen men vill ju fortsätta röra mig framåt. Springer om och njuter av utför!

Sen kommer B.R.A.N.T.E.N! Jag har ju sett på banprofilen att det ska vara en till – ännu värre. Och gissa om den är hemsk! Får klättra på alla fyra. Fötterna halkar ner vartannat steg och jag vågar inte titta, varken ner eller upp, bara rakt ner i marken framför mig. Nedanför och ovanför ett tåg av sammanbitna löpare. Brant brant brantast! Paniken är nära men jag tänker på TNT-Martin som tog mig över en annan brant på tvären ”Bara titta i mina ögon och andas ut, Sussi!” Jag andades tydligen bara inåt…;)

Det finns rep att dra sig upp i men jag hamnar på något sätt helt fel med de där repen när alla andra drar i dem. Repen är fästa i träd och jag hamnar alltid mitt under trädet och kan knappt komma förbi. Och det känns som att det är en helt lodrät vägg. Någon skriker ”STEN!!!” och en stor sten rullar ner bredvid tåget av löpare. Läskigt!! Till slut planar det ändå ut lite så vi kan börja gå och springa. Skönt! Bara två gånger till nu då. Kullamannen Ultra är tre varv på en 22k-bana.

Ingen Thom syns till. Pratar med en sjukvårdare på toppen som går honom till mötes. Om nu foten inte var så bra som han sa.

Fortsätter ner, upp och ner. Kommer till fyren med massa publik, massa jubel, massa energi! Men inte tillräckligt! Får frågan hur det känns från Per, en av arrangörerna. Det är först då jag säger det högt och tillåter mig att känna efter. Det är tungt!! Benen känns pigga men jag kan inte andas ordentligt. Att bryta finns inte men jag kommer helt säkert få ta med mig pannlampan ut på sista varvet. Men det är länge dit! Min plan var ju att springa hela dagen så det gör inget. Bryta är inte ens en tanke jag tänker. Andningen är tung men jag tar en salttablett och sköljer ner med blåbärssoppa. Det är kanske höjdmetrarna som gör sig påminda, jag har ju slarvat med backträningen. Men jag kan ju inte ens springa på utför…!

Nerför klipporna och sedan utmed vattnet tillbaka till Mölle. Vid varvning står Trailpappa Erik Ahlström och tar emot mig med en kram. Jag säger att det är tungt, får en kram till och ger mig sen iväg på varv två. Påbörjat varv räknas som ett klart varv så plötsligt har jag ju kommit jättelångt! Och det är bara förmiddag än.erik-ahlstrom-runspire-salomon

Ensam på andra varvet, pratar lite med olika löpare jag passerar eller som passerar mig. Försöker uppbåda energi och glädje – jag älskar ju det här!! Det är lerigt och en riktigt tuff bana, regnet hänger i luften och vinden är iskall när vi kommer ut ur de orangegulbruna skimrande bokskogarna. Men sååå vackert. Jag borde njuta av varje steg, det är ju precis det här jag tränat för. Men när jag tänker på klippstranden, branten uppför och leriga stigar känner jag inte alls det jag brukar känna – utmanande och lockande – jag känner bara rädsla. Det blir svårare och svårare att andas och för varje kilometer jag trots allt rör mig framåt blir jag mer och mer beslutsam att göra min första DNF. Tårarna bränner bakom ögonlocken, jag pratar högt med mig själv, försöker peppa mig själv genom att peppa andra och reda ut för mig själv om jag ska bryta eller fortsätta.

Nerför backen till klippstranden kommer beslutet. Jag kan ju inte ens springa utför. Jag brukar flyga utför och visserligen är terrängen svår med leriga stenar dolda under löven och hala stockar att hoppa över, men jag brukar inte låta mig hindras av trixiga nerförsbackar, jag brukar njuta. Denna dag njuter jag ytterst lite och det går låååångsamt även utför. Jag kommer bryta! Gråter, halkar på strandklipporna i en kilometer och påbörjar klättringen upp från Nimis. Pratar med en kille som säger att vi slipper B.R.A.N.T.E.N på varv två och tre. Lättnad! Den var för läskig! Men jag tror det när jag ser det. Han hade rätt, vi springer en bra bit utför men vänder uppåt så vi slipper den brantaste biten med repen. Skönt!

Två mil har aldrig känts så långt! Jag tror aldrig jag ska komma tillbaka till varvningen. Passerar en kille som haltar i den vackraste av bokskogar. Han har vridit sitt knä ur led, stackarn. Jag funderar över mitt beslut – jag har ju pigga ben och inte ont någonstans… Kommer till fyren och hoppar över en ko (i kartong) för att få en Kullaman-t-shirt. Benen känns starka men det känns som att jag andas genom ett sugrör – så lite syre i luften. Och jag är 30 meter över havet!

4-5k kvar till varvning och jag klarar knappt att springa på platt mark eller nerför ens. Har sällskap med Christian som har löparknä. Vi pratade tidigare under dagen om att aldrig någonsin bryta. Jag skäms när jag säger att jag ska stanna vid varvning. Det blir inget varv tre för mig. Han försöker övertala mig att hänga på men jag står fast vid mitt beslut. (Han kommer in i mål efter att jag duschat, ätit och vilat.)

Till slut kommer jag till varvning, Salomongänget hejar och kramas. Jag bryter ihop när jag meddelar att jag inte kan fortsätta. Tårar och snor överallt. Det känns hemskt, jag är rädd. Varför får jag ingen luft? En lång stund efter att jag stannat känns det fortfarande som att jag andas genom ett sugrör…

Bästa Thom står också i depån, han bröt efter ett varv. Jag skäms också över att jag lämnade honom på klipporna… Vi hade ju inte sagt att vi skulle springa ihop men det kändes som vi hade en tyst överenskommelse även denna gång. Det hade ju varit så roligt! Om inte…!

Men om finns inte i min värld. Verkligheten denna dag var ju att kroppen inte alls ville vara med. Trail-pappa Erik säger till mig dagen efter att jag hade tagit hem det hela eller åtmionstone stått på pallen om kroppen varit på topp. Det kanske kanske är möjligt men jag vet ju inte hur de andra tjejerna mådde, de kanske inte heller var på topp. Om finns inte!

Det har gått några dagar och nu undrar jag ju om det verkligen var så svårt att andas??? Hade jag inte kunnat fortsätta? Ett sista fjösigt litet varv. Beslutet att bryta var enkelt och fruktansvärt svårt på samma gång. Det fanns inga alternativ, jag gör ju det här för att det är kul. I lördags var det inte kul alls, inte ens de underbara härliga utförslöporna som jag brukar älska och njuta maximalt av. Banan är oerhört tuff, men också så häftig, rolig och vacker med inslag av allt man kan önska sig – hav, bokskogar, klippor, byar, fyren, kor, får och hästar, lera, lövhögar, utsikt och vidunderliga vyer, uppför, utför, klättring, hagar, skogsvägar, stigar och en gnutta asfalt (ja, jag gillar att få en liten bit asfalt vid varvningen så man kan höja blicken och öka farten en stund.) Men jag njöt ändå inte ett dugg, då är det något som är fel!

Kullamannen och jag har en oavslutad fight nu – gissa om jag kommer tillbaka för revansch nästa år! skarmavbild-2016-11-07-kl-12-36-17

Tack till Salomon-gänget för att ni tror på mig! Och tack för de fantastiska skorna S-lab XA Alpine. Jag sprang 44k i lera men var torr om fötterna när jag tog av skorna – det var en fantastisk känsla att kunna springa genom alla pölar och veta att fötterna är torra ändå. För mig som är galet frusen och har en frostskadad tå är det oerhört viktigt att hålla mig torr om fötterna så länge det bara går. Och det gick! Och tack till Kalle Flodin för bilderna:)salomon-xa-alpine

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: