Hoppa till innehåll

Motgångar och nytt upplägg

november 24, 2016

Detta år har varit fyllt av framgång och jag har verkligen kunnat springa så mycket eller mer och så fort eller fortare än jag hoppats. Men så kom det några motgångar. Blev superförkyld, trodde jag hade blivit frisk men så var det nog inte. Kunde inte andas på Kullamannen och bröt. Det var ett hårt slag mot min självkänsla. Vänner och bekanta kommer än och säger att de är imponerade och glada att jag lyssnade på kroppen och bröt. Jag visste att jag skulle börja tvivla på om det verkligen var rätt och nu känner jag ju verkligen att jag behöver åka tillbaka till Kullamannen och klara hela. Vi har en oavslutad tvist, jag och Kullamannen!

Har just haft en liten motgång till. Jag skulle ut på ett långpass inför Blåfrusen, hela Blå Leden från Vaxholm tillbaka till Domarudden, det man gör när man har 34k i benen och skymningen börjar komma. Inte för att jag egentligen tror på så långa långpass utan mer för min mentala förberedelse. Hur känns det att springa -kanske ensam – i mörkret efter 3, 4, 5 mil?

Skogen var helt magiskt vacker och min känsla var också magisk. Kände mig extremt stark och fast det började bli mörkt kände jag bara glädje över att få vara ute. Tills jag utan att förstå vad som hände ligger på marken med en fruktansvärd smärta i ena knät och massa blod. Ringer gråtande till mannen som rycker ut akut, hämtar mig i skogen, lindar knät och bär in mig till soffan.

Mina tankar går till en fin vän, Anna, som ramlade och slog båda knäna. Vi som var med då bagatelliserade det hela och trodde att det bara var lite blod och smärta… Att slå i knäna gör ju ont! Det visade sig på röntgen att knäskålarna var krossade. Pulvriserade typ. Det gör ont bara att tänka på!!!

Jag hade inte lika mycket otur som Anna. Mitt knä repar sig snabbt och efter 3 dagar har svullnaden gått ner så mycket att jag vågar fundera på en löprunda. Testar och det känns fantastiskt! Så jag kör en runda till. Och en till och en till!

Är väldigt tacksam för min kropp. Jag har alltid läkt snabbt, vad det än är, och det är jag väldigt glad för!

Har hunnit fundera mycket på hur det är bäst att träna inför långa lopp. Om jag ska springa ett 16-milslopp kan jag ju inte träna på 11-12 mil varje gång. Då blir återhämtningen enormt lång och slitaget stort! När jag kört ultraintervaller har jag känt trötthet i benen på femte, sjätte milen lik den jag känt på långa ultralopp men jag har inte varit i närheten av att vara lika sliten efteråt. Jag har kunnat springa dagen efter. Bestämmer mig för att testa ett upplägg där jag kör rundor på 11-12 kilometer, flera gånger om dagen. Så många jag har tid med helt enkelt!

Och så söker jag lite på nätet efter bekräftelse om det kan funka. Hittar till Sugrörsmannens hemsida. Det han skriver om träning känns så rätt. Hellre många korta pass än ett långt slitigt, mer mängd än fart, det ska vara roligt – är det inte roligt har du kört för hårt, gör saker och ting okomplicerade – spring utan schema eller upplägg, ska du tävla i terräng så träna i terräng. Till saken hör att Sugrörsmannen, Johan Steene, är en väldigt duktig ultralöpare som sprungit massa coola lopp som Spartathlon och Leadville 100.lopning-30

Blåfrusen är om två veckor och om detta upplägg funkar eller inte kommer knappt gå se då. Men det går kanske se på Spartathlon som finns på min önskelista över lopp nästa år:)

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: