Hoppa till innehåll

Race Report Sandsjöbacka Trippel 2017

januari 17, 2017

Denna gång imponerade jag till och med på mig själv och det händer inte så ofta. När jag anmälde mig till Sandsjöbacka Trippel tänkte jag mest att det skulle bli ett bra träningspass inför årets stora lopp, Triple Arctic Ultra i Lofoten, tre dagar med många höjdmeter, många kilometer och ganska lite återhämtning mellan dagarna. Jag skulle inte ens tävla, jag skulle se det som nummerlappsträning.

Fredagen var den dag jag var mest nervös för. Jag kan lätt dras med av ett för högt tempo på korta lopp och sedan få träningsvärk som inte är av denna värld. 25 kilometer i nattmörker i ett helt okänt område skrämde också en hel del.

Och det höll på att börja illa för jag hittar inte ens till bussen där jag stämt träff med fina ultravännen Lina. Missar den bussen men ser några killar i misstänkta ultrakläder och ryggsäckar. Hoppar på dem helt panikslagen. De tar hand om mig, lotsar mig till starten och köper mig en bussbiljett:) Tack Niklas och Stefan!

Starten går klockan 18.00 från Lindåsskolan. Pannlampa på och ut i mörkret. Försöker ta rygg på Lina men hon försvinner ganska snart på snabba lätta ben. Jag vågar inte öka, ska ju ha krafter till de andra två dagarnas långa lopp. Lina kör också trippel men bara sprint (25+30+22). Efter ett tag kommer vi in på en stig, det är trångt, löpare överallt. Springer förbi där det går men är ganska glad att tempot hålls ner av trängsel. Lera, uppför, nerför, halkar på stenar, snubblar på rötter men känner ändå att jag har en ruskigt bra kväll. Skrattar lite men är mest i min löpbubbla. Klockan piper för varje kilometer men jag tittar inte. Långt kvar. När denna kväll är över är det två dagar kvar. Och många mil!sandsjöbacka trail start fredag.jpg

Mörkret är kompakt i skogen och det finns ingen tid att se mig omkring ändå. Jag behöver titta var fötterna ska sättas hela tiden, annars snubblar jag. Halvvägs kommer vi till Oxsjön (eller om det är Sisjön, förlåt en vilsen Stockholmare;)). Himlen är stjärnklar och fullmånen speglas i sjöns blanka yta. Det är så vackert!! Om jag bara kunde beskriva den synen för folk som undrar varför jag springer så mycket så skulle de förstå;) Och det är ju bara en av alla gånger det är så där vackert att man tappar andan!sandsjobacka-trail-fullmane

Vi är ett litet gäng som håller ihop nästan hela tiden. Pratar inte alls men känner tryggheten att ha andra löpare omkring mig. Vi springer fel på ett ställe, hela gänget. Men det gör inget. Vi hittar rätt efter 500 meter.

Sen ska vi in i RAVINEN. Jag är lite oroad för den men vi springer på botten av den. Den är teknisk men det kommer aldrig några branta backar varken upp eller ner. Till slut får jag lova att fråga en medtävlare om vi varit i ravinen. Det har vi! Tack o lov att jag hann oroa mig lite för den, då känns allt mycket bättre.

Kommer till Botaniska Trädgården och minns från en titt på kartan att den var alldeles i slutet av banan. Tänker att när jag är här på söndag kommer jag vara väldigt lycklig! Ökar då jag känner lukten av mål. Över ett litet berg, hamnar fel och halkar. Ramlar och glider flera meter tillbaka ner på stigen. Rusar nerför leran och nerför Superstar-nerförsbacken (Ja, även i Göteborg har de fattat hur kul det är med en nerförsbacke in i mål, då kan man ju verkligen känna sig snabb även efter 15 mil;)) in på Slottskogsvallen och i mål. Jag vet inte då men jag förlorar spurtstriden med en sekund mot Miss E som också tävlar i Ultra Trippeln. Vi är första och andra dam av de som kör alla tre dagarna. Då börjar mina horn växa ut helt okontrollerat och tävlingsinstinkten och vinnarskallen vaknar!

Tillbaka till hotellet och ladda med varm dusch, mat och sömn inför starten om bara några timmar. På lördag morgon blir jag hämtad av kompisen Ola och hans fru Anette redan innan klockan 6. Starten går 7.00 från Kungsbacka. Ola o jag håller ihop. Pratar om ditt o datt och glömmer att vi springer. 8-9k lättsprunget på asfalt och bred grusväg. Mörkt och kallt men varma samtal. Jag håller ögonen på Miss E som leder med en sekund. Bara jag tar henne med en sekund eller mer idag så slipper jag starta i uppförsbacke imorgon. Hon är i samma segment som jag hela dagen, ibland före och ibland efter.

Efter ett par timmar går solen upp och världen blir så där vacker den bara kan vara när mörkret jagas på flykten och solens första försiktiga strålar glider över den frostnupna marken. Jag släcker min pannlampa och ler åt hur härligt det här är. Springer upp på ett berg där vi halkar omkring på isen. Natten har varit kall och vattnet från igår har frusit. I leran i skogen är det ju bra, jag är knappt blöt om fötterna utan lyckas hålla mig ovanpå leran hela dagen. Men på berget är det halt. Försiktigt tar vi oss fram. Många ramlar men mina Salomon XA Alpine står emot både lera och is. Tacksam!

Efter 21-22 kilometer passerar jag Miss E för sista gången och sen lyckas jag hålla henne bakom mig. Jag är bättre jagad så jag får energi av att bara veta att jag ligger först. Ökar lite och tappar Ola. Vid 25k säger han att jag får springa på själv och vi ses vid mål. Jag fortsätter ensam, passerar några löpare, peppar och småpratar lite. Efter 5-6k kommer en ny vän, Marcus, ikapp mig och vi har sedan sällskap hela vägen in i mål. Skönt att prata bort några kilometer. Jag känner mig oerhört stark men vågar ändå inte öka för mycket. Har ju 82k att tänka på imorgon också!sandsjobacka-trail-ola-2

Sedan kommer vi till de vackra sjöarna, Oxsjön och Sisjön. Vattnet är spegelblankt och vinterns bleka gyllene solljus gör hela världen glittrande vacker. Olas fru Anette står och hejar när det är en mil kvar. Massa energi! Genom ravinen och uppför Änggårdsbergen med utsikt över Göteborg. Nerför långa härliga backar och in i Botaniska, uppför det lilla berget och nerför Superstar-nerförsbacken igen. Skutt in i mål! En minut och 20 sekunder före Miss E! Jag leder! Men på 82k kan mycket hända. Är glad att jag har övertaget men 80 sekunder är vääääldigt lite.sandsjobacka-trail-malhopp-lordag

Ladda om, äta massa mat, vila och gå på fest. Sover redan klockan 21.30 dock. Alarmet ljuder klockan 3.00 och i receptionen på hotellet tittar de konstigt på mig när jag ber om min förbeställda frukost medan andra är på väg hem från krogen. Orkar inte förklara!

Starten från Tjolöholms Slott går klockan 6.00. Benen är förvånansvärt opåverkade av de två tidigare dagarna vilket gör mig glad. Däremot är min mage inte riktigt med på noterna. Känner redan efter några kilometer att det kan bli en jobbig dag. Magen knorrar och gör uppror. Jag tänker på Swedish Alpine Ultra, 107k, då jag knappt åt eller drack något alls på 14 timmar. Det gick bra ändå. Det kommer gå bra idag också! Dricker lite blåbärssoppa och tar en salttablett, de är bra för magen.sandsjobacka-trail-start-sondag-2

Ligger på ett långt led över stock och sten. Det går inte springa om och jag vill inte heller. Miss E ligger bakom men passerar mig efter 3-4k. Tappar henne och blir modfälld. Struntar i hur det går ett tag. Fokuserar på min dåliga mage och negativa tankar fyller huvudet. Långt kvar, obeskrivbart långt, och redan nu känns det fruktansvärt jobbigt! Hur ska detta gå????

Jag har förbjudit mig själv att titta på klockan innan det blir ljust men nu kan jag inte låta bli. Tror att vi sprungit minst 8k men då är det 5…!!! Blir passerad av den ena löparen efter den andra och känner mig hopplöst trött och långsam. Tittar i marken och bara matar på. Jag ger ju aldrig upp och kommer inte göra det idag heller, frågan är bara hur jobbigt det kommer bli. Ensam i mörkret är det lätt att låta demonerna ta över. Och demonerna tar över!

Men så piper klockan och jag tillåter mig att titta. Ser att det ändå går i ett helt ok tempo. Tittar upp mot den djupblå himlen, så där den är innan ljuset tar över. Ser trädens toppar avteckna sig svarta. Kommer ut på en asfaltsväg och ser pannlampor röra sig långt framför mig. Kanske kan jag komma ikapp dem och få lite sällskap, prata bort några kilometer och slippa tänka på min dåliga mage.

Men de är långt bort och jag måste stanna för att gå på toa. Sen känner jag mig ensammast i hela världen. Springer uppe på Fjärås. Då kommer modet tillbaka. På min högra sida ligger en sjö och himlen är alldeles rosa. När jag tittar åt andra hållet tronar fullmånen över Fjärås Kyrka och den sömniga Kyrkbyn. Så vackert!!! Och ljuset kommer! Allt känns lite lättare i dagsljus. Eller mycket lättare.sandsjobacka-trail-marcus-lordag

Vidare, vidare, vidare. Följer gulsvarta snitslar men tappar bort mig flera gånger. Ensam och dåligt markerat. Och jag kan inte ens klaga för jag vet ju att man har eget ansvar att läsa kartan och följa leden. Men jag vill inte ta fram kartan, jag vill bara springa. Chansar! Fel en gång men blir tillbakaropad av en kille jag just passerat, tack!!

Kommer till den första vätskestationen och där står ett helt gäng löpare. Jag blir så glad över lite sällskap men fyller bara på varmt vatten och sticker vidare. Skickar en tanke till fina vännen Jonas som lärt mig det där med att inte stanna vid vätskestationerna fast där är så himla mysigt. Det kan ju ta många minuter att stå en minut vid varje station. Det har jag inte tid med. Miss E är också där men jag kommer förbi. Vi springer sedan tillsammans i flera mil. Jag ser henne lite lite bakom mig länge, länge.

Småpratar med tre killar som springer tillsammans. Härlig löpning igen! Men magen krånglar!sandsjobacka-trail-nya-vanner

På vätskestationen vid 42k måste jag gå på toa och får låna toan på ett gym. Klampar in med mina leriga skor när jag får se Miss E genom fönstret. Toaletten är upptagen och jag får panik. Kan ju inte stå still här. Struntar i toan men får en annan toalett utpekad för mig, snubblar in i städförrådet men hittar till slut rätt. När jag kommer ut sitter de tränande på sina cyklar och roddmaskiner och hejar ”go go go” och Miss E står kvar ute vid vätskan. Mina nyfunna vänner Peter, Ola och Arvid väntar på mig, tack!sandsjobacka-trail-sondagsandsjobacka-trail-hopp-sondagsandsjobacka-trail-hopp-sondag-2

Ola säger att vi snart ska igenom ett litet träsk med vatten till knäna. Ångest! Men det är ok, bara lite vatten och jag trampar bara ner med en fot, lyckas hålla mig på tuvorna. Vidare på löpspår, stigar och grusvägar, över klippor och genom fårhagar. I solens värme sitter folk och fikar och många är ute och promenerar. Många undrar vad vi gör:)

Tappar Peter och Ola men har fortsatt sällskap med Arvid. Fem mil springer vi tillsammans. Pratar ganska lite men det är oerhört skönt att ha sällskap. Ser inte Miss E fler gånger och hoppas att hon inte är en sån där som kan lägga i en högre växel och köra sista milen på 40 minuter. Inget är klart förrän mållinjen är passerad. På morgonen när jag trodde hon var flera kilometer bort var hon ju i själva verket bara några hundra meter före. På samma sätt kan hon ju vara några hundra meter efter nu. Matar på.

På en vätskestation står kompisen Malin, hon säger att jag inte behöver oroa mig över några konkurrenter. De är långt bakom. Men det är flera mil kvar. Jag vill vidare. Fyller på med cola och vatten och drar i Arvid. Vill ha sällskap!

På nästa vätskestation mitt i den vackraste skog säger en tjej att jag ligger tvåa. Jag fattar först inte vad hon snackar om men det visar sig att jag leder trippeln och är tvåa av alla tjejer som springer 82k. Tror inte riktigt på det men på sista vätskestationen innan mål bekräftar funktionärerna det. Då bryter jag ihop, tårarna bara sprutar. Det är jobbigt att gråta så jag försöker tänka på saker som inte berör mig för att spara den sista energin till benen som faktiskt behöver den.sandsjobacka-trail-vatskestation

Arvid är stark och vi har båda målvittring. På ren vilja springer vi tysta den sista milen genom ravinen, upp på berget, genom Botaniska, över motorvägen, upp på det lilla berget och nerför Superstar-nerförsbacken och in i mål! Försöker mig på ett målhopp men faller sedan ihop! Jag vann Ultra Trippeln Dam. Det känns som att det är min största bedrift i löpning hittills:)sandsjobacka-trail-malgang-sondag

Tack till många! Tack för glada hejarop, för sällskap ute på banan, för alla sms och meddelanden på andra sätt, för lån av toaletter, för att jag fick lera ner golvet på Nordic Wellness i Lindome, för att ni som står på vätskestationerna fyller mina flaskor med varmt vatten och blåbärssoppa och frågar tio gånger om jag inte vill ha en kaka eller åtminstone en liten chokladbit, för härligt väder i Göteborg (det regnar väl alltid annars i Göteborg???), för en fin bana – blandat lättsprunget och tekniskt, för fullmånen på fredagskvällen, för härlig tävling Miss E, för fina priser och för ett fantastiskt arrangemang. Och tack till Erik, min man, som tog emot mig i mål och stod ut med mig hela vägen hem – segerrusig, adrenalinstinn, lycklig, dödstrött, stel, illamående! Tack till mina barn som stöttar, hejar och berättar för alla att deras mamma är snabbast i världen;) Tack till Salomon för att ni tror på mig och ser till att jag alltid kan springa i de bästa skor och kläder som finns. Säger bara XA Alpine: Jag sprang förbi ganska många på fredagen och lördagen som försökte hitta den bästa vägen utanför lerpölarna. Jag sprang rakt igenom och var torr om fötterna!

Tack återigen och hoppas vi ses på ett lopp snart igen:)

2 kommentarer
  1. Stefan Claesson permalink

    Fin RR och grattis till segern!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: