Hoppa till innehåll

Maxi Race Annecy

maj 29, 2017

Ett lärlopp att lägga till handlingarna och bakom mig. Inget blev som jag förväntat mig. Jag trodde det skulle vara hemskt att springa i mörkret och bli lättare och lättare när dagen grydde. Det blev tvärtom. Jag startar längst fram – med proffsen. Känner mig lite malplacerad men väldigt priviligierad:) Hinner ta en ordentlig titt på proffsen runt omkring, kollar in deras utrustning och klädval. Nästan alla har stavar, inte jag. I övrigt är det inte så stor skillnad på oss. Salomon-utrustning dominerar – inte så konstigt med tanke på att vi befinner oss i Salomons födelsestad och högborg. Jag har min s-lab sense 5 på mig, skorna jag älskar för att de ger så bra markkontakt och löpkänsla men efter många timmar kanske en gnutta för lite stöd. Ska dock inte tänka på efter många timmar nu. Ska bara starta och mata på. Till mållinjen.maxi race annecy 25

Starten är väldigt odramatisk. Jag håller mig på kanten och blir omsprungen av en lång seg orm av löpare. Noterar några tjejer och hopas att jag kan ta dem i någon nerförsbacke längre fram. Detta lopp är inte viktigt alls men det är kul att springa om folk:) Oavsett är mitt mål för dagen att ta njuta av utsikt och härlig löpning och ta mig just till målet. Inga krav på mig själv, jag är bara väldigt nyfiken på vad jag kan prestera. Är i bättre form än någonsin och benen svarar bra. Känner inget alls av den där geléartade känslan jag brukar ha alldeles när startskottet gått och några kilometer in i varje lopp.

Efter 3-4 kilometer börjar stigningen. Svag lutning uppåt i några kilometer. Jag vet att det kommer bli brutalt men springer lite sakta ändå. Bara för att ingen annan går så vill inte jag ta initiativet till det. Genom Annecys utkanter innan vi kommer in i skog på riktigt. Terrängen blir omväxlande brantare och mer svårsprungen. Jag går när det går uppför. Dricker lite blåbärssoppa. Tänker att jag ska hålla mig till min energiplan. Idag är jag stark. Inget kan gå fel, känns det som. Trots min oro över branta backar, start mitt i natten och svår terräng.

Efter 8 kilometer kommer första tidskontrollen. Jag vet att cut off-tiden där är två timmar. Jag passerar efter en timma. Glad. Fortsätter uppåt. Mörkt men snart blir det ljust och då kommer det bli ännu lättare. För det känns verkligen lätt men jag tillåter inte mig själv att pressa för hårt ändå. Jag matar på hårt och är andfådd men på ett bra sätt. Första toppen är efter 18 kilometer med en vätskekontroll. Jag är hungrig och tar en liten skål tomatsoppa och en apelsinklyfta. Smakar gott och gör underverk för mina energidepåer.maxi race annecy 21

Och nu ska det gå nerför hur länge som helst. Ser på klockan att jag ligger i 3-någontingtempo. Härlig oteknisk flygtur nerför. Helt helt underbart. Efter ett par kilometer in i skogen och serpentinväg. Brant och tekniskt. Saktar ner väsentligt men springer ändå bara om folk. Har roligt, peppar de andra och tjoar glatt.

Nere alldeles för snabbt men en bra bit är redan avklarad. Jag tänker aldrig någonsin på hur långt jag har kvar, bara på vad jag gjort. En femtedel är ganska mycket och det känns som att vi precis började. Småpratar med andra löpare men de flesta är tysta och ler bara smått plågade när jag skuttar förbi.

Fåglarna har börjat sjunga sina morgonsånger. Hela skogen ljuder av tusentals fåglar. Då och då hör jag en koskälla men annars bara trampet av löpande fötter.

Tittar upp mot och ser konturen av bergen. Det betyder dagsljus snart. Jag har lite ont i magen och tänker att jag ska gå på toa på nästa kontroll. I nästa ögonblick kräks jag. Helt oväntat. Bara lite men illamåendet tilltar och jag vill bara kräkas igen.maxi race annecy 20

Dagen gryr så där fantastiskt vackert, rosalilaorange himmel och grönskimrande fält. När solen väl kommer över horisonten glittrar hela skogen som var den av guld. Helt fantastiskt och jag vet precis varför jag är här. Ska bara kräkas lite och sen starta om min mage. Försöker lugna ner magen med en salttablett, det har alltid funkar förr. Når en liten topp och hinner precis börja springa utför när jag tömmer hela magen i den guldglittrande skogen. Hör några löpare frågar Sava? Jag svarar att allt är bra. Vet ju att när jag kräkts en gång så kommer det kännas bra en liten stund. Då kan jag starta om, äta bra saker och få ny energi. Och springa hela vägen in i mål. Är ju stark idag!maxi race annecy 17

Teknisk väldig rolig nerförlöpning på nykräkt mage var precis vad jag behövde. Känner mig lätt och glad. Fötterna bara funkar och jag skuttar fram över stock och sten. Snubblar inte ens en endaste gång fast jag flyger nerför. Andra löpare flyttar på sig när de hör mig komma. Står leende bredvid den smala stigen och väntar på sin tur. Lycklig igen!

Vattenstation nedanför berget och jag fyller alla flaskor, tar en salttablett och fortsätter. Ingen tid att spilla vid kontrollerna. Bara jag rör mig framåt hela tiden blir det bra! Uppåt igen. Men det dröjer inte länge förrän jag behöver sätta mig och vila och blir passerad av alla jag skuttade förbi tidigare. Sava bien? Är den ständiga frågan. Bara bra! Är mitt ständiga svar! Vägrar erkänna att det inte alls är bra, bara ler!

Landskapet är ofantligt vackert och jag njuter verkligen av utsikten. Skogen glittrar, himlen är djupblå och bergen majestätiska. Några fallfärdiga hyddor fulländar den franska landsbygden. Små blommor, gula, vita, rosa, blå mitt i allt det gröna gör hela landskapet lite snällare.maxi race annecy 12maxi race annecy 10maxi race annecy 9maxi race annecy 5

Matar på. Magen krånglar ännu mer och det är jobbigt att ens dricka vatten. Jag försöker analyser vad det är som gått snett – åt jag någon konstigt igår? Har jag tagit för många salttabletter? För få? Tomatsoppan? Höjden? Det är inte alls så varmt som det kommer bli så värmen är det enda jag kan utesluta. Fortsätter kräkas. Pratar med några andra medtävlande som verkar ha samma problem. Ser en tjej komma ut ur skogen och torka sig runt munnen innan hon fortsätter springa. Möter svenska Fredrik som också kräks och inte får i sig energi.

Efter 50 kilometer ringer jag hem och gnäller för maken. Jag ligger bra till tidsmässigt och vill verkligen veta vad jag kan göra. Men jag måste få i mig energi. Mitt i en backe står en funktionär och säger att detta är ”Den Stora Stigningen”! En smal stenväg intill en bergvägg och stålvajerstaket på utsidan. Jag går nära bergväggen. Inte rädd egentligen men väldigt omtöcknad och vinglig. Efter några minuter sätter jag mig på en sten. Då kommer en kille jag pratade med tidigare ikapp och peppar. Han berättar att han också kräktes förut men sov 15 minuter i förra depån. Efter det är han som en ny människa. Jag hittar således en fin liten plats bakom ett träd mitt i branten, plockar fram min jacka och kurar ihop mig med ryggan som kudde. Ställer klockan på 15 minuter men vaknar efter 10, inte pigg som en lärka men det känns som en omstart. Vacklar ut från mitt läger, några andra löpare tittar konstigt på mig när jag förklarar att jag sovit. Upp, upp, upp! Bara en liten stund senare än jag uppe och det planar ut till springbar mark. Så skönt! Tack för tipset om tupplur, hoppas du tog dig i mål!!maxi race annecy tupplur 2

Sen går det svagt uppåt igen. Jag springer och går om folk, peppar och pratar med alla. Glad att det vänt. Nu är det bara en liten bit kvar upp och sen blir det en lång härlig utförslöpa. Går förbi en snöhög och svalkar mig med en näve snö i nacken. Solen värmer obönhörligt nu men jag tycker ändå temperaturen är helt ok. Väl uppe på krönet kastar jag mig ut med ett tjut, funktionärerna på toppen sa att det är fem kilometer utför, lättlöpt och fint. Sen en stor energidepå.maxi race annecy snö

Hinner två kilometer innan jag får kramp och knip från helvetet i magen. Plötsligt känns det som om någon stuckit en kniv i min mage och jag står framåtböjd över knäna och låter alla passera. Några stannar och frågar om jag är ok. Jag gråter av smärta och erkänner att det gör förfärligt ont i min mage. Får medlidsamma blickar och uppmuntrande ord. ”Bon courage!” Det här är en av de fina grejerna med ultra. Man springer aldrig någonsin förbi någon i nöd utan att kolla om det finns något man kan göra. Tacksam för det men när jag erkänner högt hur ont det gör blir det verkligt på ett helt nytt sätt.maxi race annecy tupplur1

Tar mig hur som helst på något sätt ner till vätskedepån, sjunker ihop på en matta och somnar. Vaknar av att jag måste kräkas. Tjejen som kom ut ur skogen och torkade sig runt munnen kommer fram och frågar hur jag mår. Hon mår också dåligt och vill kliva av. Jag peppar henne att fortsätta och vi tar oss vidare tillsammans. Skönt med sällskap! Men jag kommer bara några hundra meter innan jag ser en liten glänta med så skön mossa att jag för evigt vill göra just den gläntan till mitt sovrum. Önskar henne all lycka till och somnar igen. Vaknar av en geting som surrar runt mitt huvud efter tio minuter. Fortsätter uppåt. Sex kilometer till kommer jag utan att stanna. Svetten forsar, jag går i skuggan uppåt uppåt uppåt. Bara dåliga tankar i huvudet. Försöker tänka på hur härligt det kommer vara att gå i mål. Glory is forever! Är ju mer än halvvägs så nu går ju inte bryta. Om man ska bryta får man ju göra det tidigt så man inte sliter ut sig i onödan.

Men så kommer jag till en vändpunkt. En kille har skadat sig och blodet forsar ur hans knä. Han sitter i en ihopfällbar stol och får såret ihopsytt av en läkare. Jag önskar honom snabb återhämtning och går vidare. Stigen är väldigt smal och det finns ingenstans att stanna. Brant ner på ena sidan och upp på den andra. Jag hittar en stubbe att sitta på. Den är murken och jag faller ner på marken bredvid. Ligger kvar när flera personer passerar och undrar om jag skadat mig. Ringer en vän som inte vill ge råd att kliva av eller fortsätta. Men när han hör hur illa det är – att jag kan ha tio timmar kvar och inte får behålla någon mat eller ens vatten säger han att det vore idioti att fortsätta. Egentligen ringde jag ju inte för att få råd utan för att få höra att det är helt ok att kliva av. Eller tvärtom – ta dig till nästa station och bestäm dig då. Jag vill att någon annan ska fatta beslutet åt mig.maxi race annecy 2maxi race annecy 1

Men jag går den smala stigen ner till den skadade killen igen. Om bilen står kvar och jag får åka med så gör jag det. Annars fortsätter jag. De syr fortfarande och jag sätter mig bakom bilen. När de är klara ska jag bestämma mig. Vilar och hoppas på mirakel. Men de är klara alldeles för snabbt, funktionären meddelar att om jag sätter mig i bilen är jag ute ur tävlingen. Det låter så hårt men jag sätter mig i bilen och gråter. Flera andra löpare har samlats, en efter en efter kliver in i bilen. Ingen annan skadad, bara ruskigt medtagna, någon kräks.

Jag skäms och drar ner kepsen över ansiktet så ingen ska se mig. Jag var ju så kaxig tidigare och tjoade mig nerför bergen.

Tillbaka i Annecy försöker jag springa tillbaka till hotellet. Det går inte, illamåendet bara sköljer över mig och även efter flera timmars sömn i min säng har jag svårt att äta. Det var helt rätt beslut att kliva av. Men det känns så snopet att inte få veta. Veta vad jag hade kunnat göra för tid på ett sånt här lopp. Jag hade räknat med 20 timmar men allt under 24 skulle vara bra! Passerade halvvägs med god marginal för 20 timmar. Jag är i mitt livs form och starkare än jag någonsin varit, skadefri och stark. Och så ska magen balla ur värre än den gjort på något annat lopp. Nu måste jag ju komma tillbaka nästa år för revansch;)

Tack Salomon och Maxi Race för en fantastisk upplevelse i underbara berg och skogar, för ett fint arrangemang och en rolig omväxlande bana. Och extra tack till Salomon för att ni tror på mig och låter mig testa om det går. Jag hoppas att jag lyckades peppa någon lidande löpare att fortsätta, att det faktiskt är så mycket roligare att springa i bergen än att sitta på kontoret även om det är groteskt jobbigt emellanåt! Om jag lyckades med det var det värt allt att vara där:) Och tack till alla er som hört av er med pepp innan och tröstande ord efteråt! Jag kan säkert springa ett ultra ensam men med stöd från min omgivning blir det så mycket roligare både att fortsätta hela vägen in i mål och att bryta!

Min övergripande känsla just nu är enorm besvikelse. Men jag är ju inte långsint. Inte med några känslor. Besvikelsen börjar redan ersättas av revanschlust. Jag vet att jag är en bra löpare, jag är som starkast när det blir riktigt tufft. Då brukar jag vara den som bara ler och fortsätter, peppar de som är omkring mig och springer om, om, om! Jag brukar avancera från en halvdålig placering till helt ok placeringar ju längre lopp det är och ju längre in i loppet jag kommer. På slutet brukar jag passera många många löpare som går även nerför och på platten. Det är min styrka, att bara fortsätta. Erik Ahlström sa en gång efter ett lopp att jag är en maskin. I vissa avseenden kan jag bara hålla med. Jag kan uthärda vilka svåra förhållanden som helst och bara mata på hur länge som helst, bara jag inte får den där D.Å.L.I.G.A känslan som jag hade på min första DNF (Kullamannen) och även denna gång. En gång har jag utsatt mig för livsfara genom att fortsätta fast jag mådde fruktansvärt dåligt. Jag visste inte då men en läkare talade om för mig efteråt att jag ska vara glad att jag överlevde. Det har jag lovat mig själv och mina nära och kära att aldrig göra om igen. Och det är ett löfte som måste hållas ovillkorligt! Ibland vet man inte och frågan efteråt kommer ju vara ”Vad hade hänt om jag fortsatt, hade jag verkligen inte kunnat ta mig en liten bit till, ett varv till, fem mil till (!!)?” Och det svaret går ju aldrig att få. Jag bryter ju inte av svag vilja eller dålig karaktär – just där och då finns inga alternativ och jag både vill och måste sätta hälsan först. Jag kanske hade kunnat ta mig i mål. Men till vilket pris? Det får jag aldrig veta!

Nu ska jag blicka framåt och försöka reda ut mina magproblem. Det var första gången jag kräks på ett lopp och verkligen inte fick behålla något alls men inte första gången jag hade problem med magen. Det är ju mer regel än undantag och nu ska jag verkligen försöka ta reda på vad som är fel och vad som skulle kunna funka.

Krammaxi race annecy 27

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: