Hoppa till innehåll

Spartathlon 2017 – ett övningslopp inför 2018

oktober 29, 2017

Starten på loppet går klockan 7.00 på historiska Akropolis i centrala Aten, gryning och himlen är så där hoppfullt djupblå inför en ny härlig dag. Det blåser en del. Jag springer tillsammans med alla 370 löparna ner för backen från Akropolis, kullersten, ojämnt, trångt och uppstickande trafikhinder ur vägen gör att tempot hålls ner rejält. Har sällskap med Nina, Tommy och Ivan. Alla har pratat om sällskap till Korinth, 8 mil bort och den tuffaste cut offen. Trafiken är grotesk och bilarna tutar. Jag spexar och vinkar till långa rader av arga bilister och motorcyklister. Ingen vinkar tillbaka. Förstår dem, vad är det för dum avstängning en fredag morgon när de ska till jobbet? Efter ett tag kommer vi ut på en stor väg där vi trängs med bilar, motorcyklar och långtradare, alla släpper ut sina avgaser rakt i ansiktet på oss och jag försöker låta bli att andas. Det är ju inte så bra när man ska springa 25 mil…! Men luften är åtminstone sval och avgaserna känns därmed mindre hemska. Efter ett par timmar kommer de första solstrålarna i ryggen och världen blir gulskimrande vacker.IMG_5558

IMG_5561Vi har sällskap av en hund. I 20 kilometer springer en gathund bredvid oss, hundar bakom stängsel bredvid banan skäller och viftar på svansen åt honom. Som om de hejade på:)

Vid 21 kilometer passerar vi en stor arkeologisk utgrävningsplats med gamla ruiner. Då börjar jag förstå att jag är i Grekland och springer mitt livs lopp. Och samtidigt får jag gräsligt ont i magen. Måste gå på toa. Men ruinerna är avspärrade och därefter kommer vi in i en stad med byggnader överallt. Magen kniper och trycker. Letar febrilt efter ett träd eller en buske eller åtminstone något jag kan gömma mig bakom. Hittar inget men efter en lång stund hittar jag en skräphög. När jag försöker gömma mig bakom den kommer en tjej till och sätter sig bredvid mig. (När jag pratar med svenska Sandra ett par dagar efter loppet visar det sig att samma tjej satte sig många mil senare på loppet bredvid henne också;))

I en liten by utanför en skola står hela skolans elever och hejar. Deras skrik är öronbedövande glädjande. Jag ler från hjärtat och high fivar alla jag kommer åt:) Känner mig som en superlöpare!

Springer på. Magen gör ont och benen börjar göra ont. Foten känns och oroar mig lite. Men den kändes efter sju kilometer och det har inte blivit värre alls. Bara känts. Måste gå på toa bakom många skräphögar, buskar, träd och små skjul. Magen krånglar mycket och jag börjar få svårt att äta men har bestämt mig för att hålla mig till min energiplan. Inget ska stoppa mig. Jag äter en clif bloks varje halvtimma i 4 timmar. No matter what! Får behålla dem men är ju fruktansvärt trött. Kämpar med varje steg. Borde inte vara så här trött redan. Tappar Nina, Tommy och Ivan. Sandra, Jonas och Andreas kommer också och springer förbi. Jag är sist av svenskarna. Men i gott sällskap av en japan jag pratar lite med. Han är väldigt söt men pratar inte så mycket engelska, svårt att ha ett samtal då. Möter greken Marios som sprungit 25 gånger redan efter några kilometer och jag bestämde mig då för att hålla mig i närheten av honom hela loppet. Han har startat 25 gånger och har gått i mål 17 tror jag han sa. Han kan det här och är dessutom grek.IMG_5560

Ser Tommy och Nina några hundra meter framför mig och kommer ikapp dem då och då. Pratar med lite olika människor varav alla verkar så väldigt erfarna, alla har startat Spartathlon åtminstone en gång förut och många flera gånger. Jag känner mig som en nybörjare på alla sätt. Marios säger att vi har de bästa förhållandena någonsin på loppet, det är runt 20 grader och kommer inte bli varmare. Vinden svalkar en del också. Men han säger att skandinaver ofta har problem med värmen ändå, även när det inte är tokvarmt är det för varmt för kalla svenskar. Jag har det jobbigt på alla sätt. Till check point 11 där Nina och Jeanette står och får hjälpa till. Jag gnäller och piper för dem och säger högt hur trött jag faktiskt är. Piper om att foten gör ont och benen värker, magen krånglar och tempot är långsammare än jag hoppats på i början. ”Min” japan kommer och fast jag vill stanna med Nina och Jeanette sticker jag med honom. Ropar tack bakåt till finaste support crew i världen och springer vidare. Känner sakta men säkert att kroppen är på gång trots allt. Får en kaka av min japanska vän och vi tar det sakta men ihärdigt framåt på gatorna. Efter några kilometer vill han gå och jag fortsätter ”ensam”. Ropar att vi ses vid Kung Leonidas. Ser inte honom mer. Marios kommer ikapp och frågar hur magen mår. När jag säger att det är dåligt ger han mig några neutraliserande tabletter att suga på och vid 5 mil börjar jag må bra. Tänker att fem mil är ju trots allt en femtedel och det är väldigt mycket. Väldigt mycket! Vi har ju trots allt bara precis börjat.support crew 2

Ser fram emot Korinth. Där ska Nina och Jeanette stå igen och denna gång i sällskap med min man också:) Det går upp och ner mer än jag förväntat mig men jag försöker småspringa även när det lutar uppför. Vill ha god marginal i Korinth. Då kan jag vila en längre stund där. Vid en station bjuds det på gurka, det smakar gott och även om jag vet att det inte innehåller de kalorier jag behöver så äter jag glatt med salt på. Dricker cola till och smsar Nina att jag vill ha tomater. Och behöver mer toapapper. Magen krånglar fortfarande lite men jag känner mig stark. Korinth är inte långt bort och då är en tredjedel gjord. EN TREDJEDEL!!! Shit det är ju jättemycket!IMG_5522

Springer utmed kusten på en lite mindre väg bredvid motorvägen. Ser ett gigantiskt oljeraffinaderi och inser hur absurt det här är. Det är inget vackert lopp men herregud, Feidippides kunde ju inte veta hur det skulle se ut idag när han sprang för 2500 år sedan. Var tredje kilometer är det en check point och jag dricker cola på alla. Tänker hela tiden att jag ska försöka äta något större i Korinth. Marios kommer ikapp igen eller om jag kommer ikapp honom. Han säger att jag inte får stanna i Korinth. Jag måste skapa marginal. Halvvägs mellan 42 och Korinth står Nina och Jeanette och fotar och hejar. Kärlek och glädje. Gråter en skvätt. Finare vänner kan man inta ha. Klockan piper men jag tittar inte. Vet ju att det är långt kvar.spartathlon sinshine

big smile spartathlonMen så är jag slutligen i Korinth vid stora stationen där Nina och Jeanette är. Får massage av två massörer, en på varje ben. Äter tomater med salt på. Fryser. Svensk-grekiska Alexander är där. Jag vill ha ris men det är slut i depån. Alexander fixar från det japanska support crewet. Tack! Det räddade några mil till för mig. Till nästa stora check point är det endast 9 kilometer och där är Erik. Springer fort så jag hinner prata lite med honom. Springer förbi Marios som har sällskap med Georgia. Pratar några ord med dem men så går det utför och jag ökar. Nerför backen in i Gamla Korinth springer jag med ett stort leende i ansiktet men ser inte mitt support crew någonstans. Frågar efter dem och då står Erik där plötsligt. De trodde jag skulle komma om en kvart!!!tomatoes

Sitter ner en stund och äter lite tomater med salt på. Mår fortfarande lite illa och får inte ner så mycket. Någonstans långt inne vet jag hur dumt detta är. Jag MÅSTE få i mig matmat men det går bara inte. Man kan inte springa 25 mil på tomater, salt och cola. Jag har satsat så hårt på det här och så sabbar jag allt genom att låta illamåendet tar överhand. Jag skulle ha tryckt ner mat, kräkts upp den och behövt gå på toa tusen gånger till då men att tro att jag kan fortsätta över ett berg och sedan 9 mil till en hel natt och en hel dag till utan mat är ju höjden av dumhet. Jag kan inte begripa hur dum jag var. På några stationer äter jag några skedar yoghurt, mår bättre en stund av det men det räcker ju ingenstans.

Nästa sträcka går genom vingårdar och på grusväg. Skön kontrast till oljeraffinaderiet:) Stora rosablommande buskar gör mig lycklig en stund. 13 kilometer ska avverkas innan bästa gänget får ge mig ny energi. Det är det de gör. Jag piggnade ju till så enormt mycket av att träffa Nina och Jeanette första gången och sedan har det bara gått bättre och bättre. Jag har hopp. Jag ska ta mig i mål är min enda tanke. Men först till Zevgolatio där de väntar mitt på stora torget.support crew 1

Innan jag kommer fram till Zevgolatio står det massa barn med block i händerna på gatorna. ”Autograph?” säger de och sträcker fram blocken. Jag skriver glatt hälsningar och ritar hjärtan. Tills jag inser att de är för många. Har inte tid med det här, vill ha tid att vila lite.

Jag får sitta med en filt runt mig. Fryser så jag skakar. Nina masserar mina ben. Skymningen börjar komma och jag får min pannlampa. Dricker några klunkar alkoholfri öl. Det är gudomligt gott efter all cola. Tomater med salt och öl – världens delikatesser!

Sticker iväg för elva kilometer till nästa station. Jag tar det i etapper så behöver jag inte tänka på hur långt det är kvar. Det enda jag tänker är hur långt det är till mitt gäng. Att tänka på hur långt det är kvar är farligt, då är jag förlorad. Det är inte greppbart för hjärnan och bara tanken svindlar. Går det ens springa 25 mil?

Springer bakom några andra löpare när mörkret faller. Tryggare så. Aldrig ensam. Då och då passerar jag någon, byter några uppmuntrande ord och fortsätter framåt. Cikadorna sjunger högt och några får bräker. Det börjar bli ofantligt tungt igen och illamåendet kommer krypande. På nästa station får jag ligga ner under en filt i tio minuter. Sen kräks jag upp allt jag fått i mig den senaste timmen. Jeanette ger mig en honungsförpackning som jag ska trycka i mig om några minuter. Sticker iväg men går jättemycket fast det inte ens går uppför. Magen hoppar upp och ner när jag springer och illamåendet trycker på. Stannar efter 5-6 km och kräks. En funktionärsbil stannar, väntar tills jag kräkts klart och frågar sedan om jag är ok. Jaja, svarar jag bara. Livrädd för att bli avplockad av dem. En medlöpare stannar och försöker ge mig en förpackning med kex men jag tackar nej och önskar honom lycka till. (Och jag ser honom gå i mål 20 timmar senare:))

Min enda tanke är att jag ska ta mig till Gamla Nemea så kan jag vila en lång stund där. Men min lilla marginal äts upp av att jag går så sakta. Försöker springa. Ger mig själv tillåtelse att gå om jag springer 200 meter. Men efter 150 meter kräks jag. Mitt i språnget. Till slut kommer jag fram till Ancient Nemea och rasar ner på en madrass på marken. Upp igen och får massage. Fryser så jag skakar och säger att jag ska kliva av. Massagestunden tar slut. Stationen ska stänga strax och funktionärerna håller på att plocka ihop alla saker. Jag ligger under en filt och sover. Bästa support crewet försöker få mig att ta mig samman och plocka fram det Sussiska pannbenet. ”Det är nu det ska fram!” säger Jeanette utan minsta medlidande. Jag orkar inte svara. Gömmer mig under filten och ber om tio minuter sömn. Sen ska jag sticka. Jag lovar. När tiden är ute inser jag att det inte kommer gå. Illamåendet tilltar igen och Erik sliter en sopsäck från en funktionär, jag kräks i den och somnar sedan om. Det kommer inte gå. Jag säger allvarligt att jag inte kan fortsätta. Jag har lovat mig själv och mina närmsta att aldrig mer sätta min hälsa på spel. Det är över! Jag gråter!natt spartathlon 1

Under tiden kommer en grekisk tjej som också ska bryta. Hon ser att jag kräks, ger mig några piller (primperan) mot orolig mage som jag sköljer ner med lite te. Nina och Jeanette har gått för att hämta bilen när jag känner att illamåendet är borta och trots att det bara är 20 minuter till nästa station ska stänga ber jag Erik om min pannlampa och bara drar. Springer de sista fyra kilometrarna på 18 minuter. Kommer till en stängd station. Funkisarna där säger att jag inte får fortsätta. ”Thank you!” säger jag, tacksam att de fattar beslut åt mig och sjunker ner på en stol. Bilen med mitt gäng är några hundra meter bort och de kommer för att plocka upp mig.

Jag får skriva på ett papper (en autograf till;)) att jag bryter och lämna ifrån mig nummerlappen. Jag sitter på stolen och kniper hårt i min nummerlapp.

Till slut lämnar jag den, ger upp, sätter mig i bilen och gråter. Och jag gråter än vid bara tanken.

Vid stängningen av målet är jag där och ser de sista löparna gå i mål. Jag gråter och gråter. Är så vidunderligt besviken på mig själv. Jag skäms och svarar inte på några uppmuntrande sms från fina vänner och bekanta. Jag vill bara vrida tillbaka klockan och göra något annorlunda. Jag vill känna det där som de känner, de som går i mål för första gången på detta gräsligt tuffa lopp. Jag vill upp för det där berget och få den härliga (nåja…) utförslöpningen på andra sidan. Jag vill vara igång mer än 16 timmar (som jag var nu), jag vill få hallucinationerna, jag vill ta mig genom natten och se Grekland, underbara Grekland, vakna till liv. Jag vill höra tupparna gala och kyrkklockorna ringa. Kanske ta en morgonkaffe med de grekiska gubbarna i någon liten by i bergen. Jag vill vara på gränsen till vad jag förmår, utan att må illa. Jag vill ha den där glasartade blicken och fåniga leendet när jag vinglar och stapplar utmed den publiktäta gatan fram till Kung Leonidas fötter. Jag skulle ge dem den ömmaste kyss de någonsin fått.IMG_5614

Stort tack till många, för att ni hejade, supportade och trodde på mig! Hörde att Spartathlon är beroendeframkallande så nu har jag en plan inför nästa år, ska ju ta mig i mål på detta groteska lopp!

KramIMG_5495IMG_5488

One Comment
  1. Jan-Erik permalink

    Härlig läsning även om det inte blev som du ville.
    Helt rätt av dug att fortsätta den där sista biten och låta tävlingen plocka av dug. Jag gjorde inte det och ångrar det så himla mycket nu. Dit igen ska vi så är det bara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: