Hoppa till innehåll

Pannben och dårskap – race report Personliga Rekordens Tävling

december 22, 2017

Jag gillar upplevelser och älskar att se världen från mina löpskor. Förra helgen såg jag en sporthall från löpskorna. Jaja, kan man ju tänka då, det är väl inget konstigt med det. Nej, inte alls. Bara om man betänker att jag såg samma sporthall, samma rundbana, samma röda golv i 24 timmar. Ja du läste rätt. Jag sprang runt runt i 24 timmar. På en 373 meter lång bana. Det var en annorlunda upplevelse. Inuti mitt huvud mest.

Starten går klockan 11 på lördag förmiddag. Jag tar det lugnt, behöver ju inte positionera mig inför kommande smala stigar. Tittar på klockan och försöker hitta ett tempo som ska hålla ett dygn. Men klockan visar att jag springer i 4:12-tempo vilket jag förstår är helt fel. Den har dålig gps-mottagning. Tar av den då den bara väger på armen. Får försöka titta på de utplacerade klockorna istället. Försöker minnas hur lång tid ett varv skulle ta och räkna istället. Har ju all tid i världen att räkna;)Personliga rekordens tävling 5

Springer med lite olika gamla och nya ultravänner. Småpratar och hejar på alla.

Runt, runt, runt, runt, runt. Efter tre timmar får vi byta håll. Jag fattar inte riktigt hur det ska gå till men arrangören och tidtagaren har järnkoll så plötsligt börjar jag möta löpare som springer åt andra hållet. Första vändningen var första delmålet. Bara några vändningar till så är vi snart i mål!

Runt, runt, runt, runt, runt. Börjar tänka. Runt, runt, runt, runt, runt. Shit vad många varv jag ska springa runt, runt, runt, runt, runt. Och shit vad många varv jag redan sprungit! Det har gått fem timmar när jag tappar huvudet. På riktigt – jag har ju hållit på jättelänge redan och det är enormt många timmar kvar. Ska jag springa 19 timmar till här? Runt, runt, runt, runt, runt.

Stannar och pratar med Roxen. Tar min telefon. Kollar instagram. ”Heja heja heja!” Står det från olika vänner. Meddelandena har flödat in. Går ett varv och boostar mig med fina meddelanden. Tack! Försöker springa men tycker att det är trist. Fattar inte hur jag ska kunna springa hela kvällen, natten, morgonen och till 11 på söndag förmiddag..?

Andreas Falk kommer ikapp mig och frågar hur det är fatt. ”Kom igen nu Sussi! Du vet hur man gör det här, du ska ju till Spartathlon!!!” Jag gråter en tår när han sticker iväg men så försöker jag ta några löpsteg och tänker på målrakan på Spartathlon, den jag inte fick uppleva i år och gör nästan vad som helst för att få uppleva nästa år!IMG_5614

Sen inser jag hur ofantligt lite tid 24 timmar är av ett helt liv och börjar springa igen. Då känner jag hur ont det gör. Fötterna gör ont, benen gör ont, höfterna gör ont, ryggen gör ont. Försöker variera mitt löpsteg lite men det gör ont överallt! Stannar, sätter mig på huk och sträcker ut ryggen. Tänker bort all fysisk smärta och tittar på alla härliga människor runt mig. Har lagt märke till en familj med fyra barn som springer. Börjar prata lite med dem för att få tankarna på annat. Har sedan sällskap med elvaåriga Louise länge. Hon säger så där kloka saker som bara en elvaåring kan säga. Hon springer ett maraton innan de åker till hotellet och sover en stund. Tack Louise för att du plockade upp mig ur min (ena) svacka!Personliga rekordens tävling 6

Varv efter varv. Timmarna går. Benen värker men fysisk smärta är förgänglig. När jag äntligen börjar få till ett bra löpsteg igen och har lyckats tänka bort hur ont det gör kommer illamåendet krypande. Gnäller och piper för Roxen. Han blandar saltgroggar (vatten med så mycket salt i att tungan krullar ihop sig) och tvingar mig att äta. Jag sköljer ner sushibitar med blåbärssoppa. Svårt att svälja men jag känner nästan direkt hur energin kommer åter. Klämmer i mig en squeeze-förpackning barnmat med extra salt i.

Illamåendet försvinner när jag dricker saltgroggar. Jag har haft problem med att jag mår illa på alla tävlingar det senaste året. Tänk om det är så enkelt – lite salt (nåja, mycket salt) och så är det borta en stund. Då kan jag tänka mig att dricka saltgroggar på varenda tävling.

På lördagkvällen vinglar jag fram som vore jag berusad. Är så trött att jag bara måste blunda lite. Att blunda och springa på en platt bana kan ju låta lätt men när kurvan inte är där jag såg den senast springer jag in i en vägg, snubblar på en annan löpares fötter och mina egna. Tjatar och ber Roxen att jag ska få sova. Han säger bestämt ”NEJ!!!”. Jag springer ett varv till och tjatar igen. Bara några minuter!!! ”NEJ!!!”. Ett varv till och sen struntar jag i att Roxen säger nej, jag lägger mig bara rakt ner där jag står, tio centimeter från banan, och somnar. Känner att någon (Roxen) lägger upp mina fötter på en stol så de inte ska svullna. Efter tio minuter väcker han mig, ställer mig bokstavligen upp och ryter ”Sätt ner fötterna!”. Jag får lov att gå ett varv. Tar på dubbla tröjor och ger mig iväg. Efter 300 meter känner jag att den där tuppluren gjorde vad den skulle. Slänger av mig tröjorna och springer. Personliga rekordens tävling 1

Det har gått 14 timmar när jag får med mig huvud, ben och mage. Det är för sent att springa 204 kilometer om jag inte ökar oerhört mycket. Men mitt B-mål var att springa mer än 170 km så att jag kan söka en lott på Spartathlon åtminstone. Jag är trött men räknar på att det kommer gå. Och när jag gjort 170 km tänker jag lägga mig ner och dö lite! Minsann! Det är många timmar kvar. Dippar, svackar, går, gnäller, piper. Illamåendet kommer och går, bartender Roxen blandar saltgroggar och blåbärssoppa.

När jag får en djup svacka mitt i natten ringer telefonen. Vem i hela världen ringer mig klockan 3.34 en lördag-natt??? Det har inte hänt sedan jag var 25-nånting och singel;) Tobbe!!! En av de mesta ultralöpare jag känner. Han säger att jag är bäst i världen och andra fina lögner. Jag har tappat huvudet och gråter men det samtalet får mig tillbaka på banan igen.

Runt, runt, runt, runt, runt. Fortsätter i all evighet känns det som. Klockan 5 på morgonen kliver 12-timmarslöparna av och det blir ganska tomt på banan. Vi har 6 timmar kvar. Det är ganska lite. Jag ligger fyra av 20 tjejer och tänker att jag är nöjd när jag gjort mina 170 km, då räcker det. Varför ska jag slita mer på kroppen då?

När det är 3-4 timmar kvar byter jag några ord med tjejen som ligger trea. Hon går, ser ofantligt trött ut och säger ”Third place is yours.”. Roxen sover, försöker väcka honom men det går inte. Springer till Martin och förklarar läget för honom. Han väcker Roxen som tvingas räkna om det kan gå. Hon ligger många varv före. Men jag går ju igång på tävling, älskar att ta fighten och få kroppen att jobba fast huvudet inte trodde det skulle gå.

Roxen skakar lite halvt om halvt på huvudet, vill inte uppmuntra mig till något omöjligt. Men jag blev väldigt klar i huvudet själv när jag passerar trean vartannat varv och benen bara jobbar. Räknar själv ut att det går. Säger till Roxen att ljuga om han inte tror på det – jag tror själv nu!

Springer runt, runt, runt, runt, runt. Det känns som att jag springer fortast på hela banan och det går ruskigt fort. (Efteråt tittar jag på mina kilometertider och det var visst inte så snabbt som det kändes…;)) Plockar in varv efter varv på trean. När jag har 90 minuter kvar passerar jag henne för gott. Gråter av lycka och smärta. Det gjorde ont att öka så där länge. Tar några varvningar till bara för att vara på säkra siden. Har ju ingen koll på hurdan hon är, tänk om hon kan få energi på slutet och springa ikapp mig igen!! Sedan saktar jag ner och känner illamåendet komma krypande igen. Saltgrogg och coca cola får det att försvinna. Då ropar någon att jag kan ta tvåan också. Det är en timma kvar. Jag ökar (nåja!). Tar in två varv på henne på några minuter. Hon är 12 varv före när det är 50 minuter kvar. Jag räknar. Det är på håret och mer åt det omöjliga hållet. Men jag får energi från en fantastisk publik och att nästan alla löpare börjat springa igen. Springer så fort jag bara förmår.

Tittar på tavlan med varvtider och tycker inte att skillnaden minskar alls fast jag passerar tvåan oftare än jag trodde var möjligt. Men när det är tjugo minuter kvar är hon fortfarande nio varv före. Det börjar kännas omöjligt men varför sluta försöka när det är så lite tid kvar. En ny vän, David, kommer upp bredvid mig och drar med mig. Han lägger sig en meter bakom och pushar mig med fina ord (hur orkade han????) de sista varven. ”Åtta minuter kvar, vi borde hinna fyra varv!” säger han. Åtta minuter av mitt liv. Det är ingenting! Ökar! Ja faktiskt! Hinner fyra varv. På slutet springer vi så tygen fladdrar av fartvinden.

Så ljuder slutsignalen! 24 timmar! Faller ihop på golvet och skrattgråter. Lycklig att det är över och att jag höll ut. Hann inte ta tvåan men fighten var rolig! Hon kom 1500 meter längre än jag. Från att ha varit 25 kilometer före känns det ganska bra! Jag kom trea och 183,8 kilometer. Distansrekord och tidsrekord för mig!

Tack för ett fantastiskt arrangemang!!! Tack för all support, tack för energi, tack för alla meddelanden på sociala medier, telefon och genom Roxen, tack för energikramarna jag beställde ett varv i förväg när jag kände dipparna komma, tack till Tobbe, Jonas, Johan, Martina, Erik för att ni ringde så jag fick pipa och gnälla lite, tack Andreas för att du påminde mig om att jag vet hur man gör, tack till ”Mora” för gott sällskap länge, tack till Louise för härligt sällskap länge och grattis till din prestation, tack till Rune för att du applåderade mig på varenda varv, tack till Martin & Mia för att ni var så himla gulliga hela tiden, tack till Kim och Fredrik för alla klappar på axeln, tack till Malin, Kimmen och Ulrika för att ni kom till hallen och gjorde vågen på varje (!!!) varv, tack till Linda, Lisa, Gunilla, Martin, Tomas, Kristian, Benny, Jessica, Fredrik, Per, ”Kaxholmen”, Hans-Inge, Pernilla, Mikael, Marcus, Siw, Jerry, Mia, Emil, Kent, ”Lammhult”, Henrik, Viking, Jerker, ”Danmark”, Johan, Jens, Roger, Asso, ”Laholm”, David, Jörgen, Heleni, Humlan, Morgan, Alexander, Simon, Jonas, Björn, Hans, Peter och alla ni andra för alla tummar upp och hejarop! Tack till Salomon för att jag får vara ambassadör och för att jag altid kan springa i de bästa kläder och skor!

Extra tack till Roxen som i sista sekunden bestämde sig för att komma med till Växjö för att supporta. Jag förstod inte hur viktig supporten är förrän mitt i och nu efteråt – det hade aldrig gått utan honom!

Kram och god jul! Nu vila:)Personliga rekordens tävling 3

Kommentera

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: