Hoppa till innehåll

Time to play..?

Imorgon bitti klockan 7 går starten på Kalmar Ironman. Jag kommer nog vara i vattnet 7.08 ungefär. Vill ju inte säga något om min beräknade målgång men det jag kan säga är att jag verkligen verkligen vill göra ett riktigt bra lopp. Jag har hårt konkurrens i min åldersgrupp så placeringar eller chanser till Hawaii behöver jag inte fundera över. Men jag vill göra ett riktigt bra lopp, ha roligt och gå in på en tid som är bättre än min förra. Eller ja – min förra tid var ju inte mycket att hurra för, 13:42 på Kona i orkanvindar – den hoppas jag att jag slår! Men min förra Kalmartid också.

Har varit i Kalmar några dagar och registrerat mig, checkat all utrustning, planerat energi, simmat hela 270 meter mellan två gula bojar i ösregn, kollat väderappar, träffat på massa vänner som jag aldrig träffar, pratat Ironman med andra Ironmen, laddat med sushi, öl och kolhydrater som sig bör, varit på pre race meeting, checkat in cykeln, laddat lite till, förundrats över spegelblankt vatten i kanalen, kollat väderappar igen, ätit mer sushi och .

Nu är det dags. Tiden går obönhörligt framåt hur mycket jag än vill stoppa den, det är bara några timmar till start. Jag får sug i magen då och då av nervositet och förväntan. Jag känner mig inte alls så nervös som jag brukar göra, jag har ju gjort detta förut, jag har inte så höga krav på mig själv denna gång och jag har inte tänkt åka till Hawaii ändå. Jag har också gjort saker som känns som att de var mycket värre än en Ironman – Loch gu Loch Swimrun med 7,5k simning i 8-gradigt vatten, TEC då jag två gånger hållit på i 20 timmar och i nattmörker och självförsörjande på SAU i värsta tänkbara väder.

Men jag är ändå nervös – en Ironman är alltid en Ironman. Det är långt och det kommer vara jobbigt. Jag har lovat mig själv att jag ska njuta och ha kul där ute imorgon. Men jag vet ju att hornen kommer börja växa så fort jag ner i vattnet (eller förresten när jag kommer upp ur vattnet, då börjar ju min tävling, jag kan ju inte hävda mig på simningen på något sätt). Då kommer jag börja jaga ryggar, cykla om och borra ner huvudet mellan tempopinnarna.

Idag började morgonen med frukost med NSE. Vattnet spegelblankt och vackert, jag får förhoppningar att det ska få vara så även imorgon men vågar inte lita på prognoser.

Frukost följs av att packa påsar och checka in cykeln. Eftermiddagen är fylld av fika och sushi. Och en stunds vila i gräset då jag får en sekund att samla tankarna och inse att om bara några timmar är jag ute och cyklar på Öland. Känner att det trots allt kan bli lite kul!kalmar ironman incheckningkalmar IM incheckkalmar ironman glass

Om du vill följa finns jag på: http://www.ironman.com/sv-se/triathlon/coverage/athlete-tracker.aspx?race=kalmar&y=2016#axzz4HnWga7AY

Nu sova och ladda batterierna inför det som en gång var den största utmaningen jag utsatt mig för! See you at the finishline:)

 

Dags för årets A-lopp

Snart är det dags för avfärd mot Kalmar och det lopp som var ett av årets två A-lopp. Jag skriver var för att det inte känns så nu. Nu vill jag bara åka till Kalmar och ha en härlig dag, simma i ett spegelblankt Kalmarsund, cykla i den ljumma sommarvinden på Öland och springa ett litet maraton på lätta fötter påhejad av Kalmars fantastiska publik.

Jag har ju simmat på tok för lite och cyklat kanske alldeles lagom men absolut inte i överkant. Jag känner mig helt bekväm i tanken på att cykla 18 mil. Det kommer göra ont på slutet, jag kommer vara trött trött trött på allt som har med cykling att göra och den knöggliga vägen på fastlandet, men jag har ändå de senaste veckorna gått från ”Det går inte!!!!!” till att det känns rätt ok och ska bli kul!

Har packat alla mina grejer och vet inte vad jag fyllt bilen med de tidigare åren, i år har jag ju inte med något av det. Jag har en liten låda med alla tävlingsgrejer och en väska med annat. Och så en cykel! Vad kan jag ha glömt? Jag brukar i och för sig ha med mig 15 par skor att välja mellan och kläder för alla slags väder och ombyten till förbannelse. Kommer för det mesta hem med allt  oanvänt och knappt ens uppackat. Har med en tröja jag bara använt en gång, min finisher-tröja från Hawaii. Den hade jag på mig dagen efter IM där och sen aldrig mer. Den ska jag ha på mig nu, i detta sällskap kan den vara rätt;)Kalmar 1Kalmar 2

Under ett par dagar har jag varit så nervös att jag mått illa bara jag tänker på Kalmar. Och fråga mig inte vad jag är nervös för! Jag är väl rädd att det ska bli jobbigt!!! Och det kommer det att bli! Det kan jag vara helt säker på!

För er som vill följa – jag har nummer 618 och kommer vara svart, vit och rosa:) Länk kommer på fredag senast!

En härlig vecka i fjällen

Salomon 27k

Vi kommer till Trillevallen redan på fredag eftermiddag. Solen värmer och bergen badar i ljuvlig grönska, inbjudande och härliga. Jag ser fram emot att springa imorgon. Väderprognosen säger regn men de har ju haft fel förut…

Lördag morgon – tidig revelj, frukost, packa ryggan och åka till start med Mark som jag träffade på ett annat bergslopp, Kilians Classik, förra året. Solen syns inte alls idag. En stund innan start börjar de första regndropparna falla och vi tar skydd under ett träd.axa salomon 27k 3

Startfältet är fullt av duktiga löpare och Ida Nilsson är segertippad i damklassen. På detta lopp har jag ingen chans. Massa proffs och för kort distans. Jag har inte ens några ambitioner, vill bara springa och ha kul i bergen. Och det har jag.axa salomon 27k 2

Starten går och vi sticker iväg. Ganska omgående börjar det gå uppför. Alla springer. I uppförsbackar går man ju, tänker jag. Men så kommer jag på att det bara är 27k, då springer man nog…! Hjärtat slår hårt, regnet faller, trångt på stigen, halkar lite i leran. Uppåt uppåt uppåt. Sen planar det ut och jag njuter. Kroppen är inte igång än. Kanske kommer den inte ens igång på 27k… På SAU minns jag att när det var ungefär 27k kvar tänkte jag att jag inte behöver äta eller dricka mer, det är så lite kvar. Nu har jag ändå en plan för energiintag;)

Jag valde samma skor som på Swedish Alpine Ultra, s-lab 5 ultra, de funkade ju då så de funkar idag. Men den lera vi ska igenom idag finns nog få skor som står emot.s-lab ultra salomon 27k 2

Uppe på första berget, Hållfjället, vinden är kall och jag drar på mig jackan. Regnet piskar i ansiktet och gör marken till ett enda stort lerfält. Springer i ljungen bredvid när det går. Springer om folk på platten och utför, sen kommer de och flåsar mig i nacken uppför. Jag skulle nog behöva träna lite uppför…! Släpper förbi dem för att göra om proceduren i nästa nerförsbacke.

Småpratar lite med Mark men för det mesta är vi tysta, svår terräng kräver koncentration. Lera, stenar, rötter och så en o annan spång att öka farten på.

Innan var jag orolig för att jag skulle springa fel. Hade ju inte ens tittat på kartan… Men både före och efter oss har vi ett lemmeltåg i färgglada funktionskläder. Efter en mil hör jag en bekant röst bakom mig, Bingo är ikapp och vi har sällskap hela vägen. Bonus att få sällskap med två trevliga vänner hela vägen. Vi är de enda som pratar, jag försöker i vanlig ordning peppa och heja på alla, kollar läget när det verkar tungt och skrattar högt. Trots regn och lera är ju detta så mycket roligare än en dag på kontoret.axa salomon 27k 1

Utförslöpningen är härlig men jag märker att jag inte alls är igång än. Och leran gör att jag inte vågar springa lika hårt utför. Jag brukar bara kasta mig utför men jag har Kalmar Ironman i tankarna, tre veckor kvar och det är inte värt risken. Ramlar ändå några gånger, rullar i ljungen och har lera ända upp i ansiktet.

Efter andra stigningen innan utförlöpningen står en varningsskylt ”Varning – brant utför!” Där finns till och med ett rep att fira ner sig med. Jag börjar bredvid men tar sedan det säkra före det osäkra och firar ner mig. Mark har tagit det långa benet före och flyger nerför berget. Han väntar in mig vid uppförsbacken som väntar. Då är jag lerig ända upp på magen och i ansiktet igen.

Upp för ett fjäll till och så ner på andra sidan. Genom en vacker skog, ut på spängerna, mera lera, upp för en backe och halkar i mera lera.

Jag är trött trött när jag går i mål på 3:21 som 16 dam av nästan 300 startande. Så nöjd med min prestation, denna distans är ju på tok för kort för mig. Jag måste ju springa på mitt max hela tiden. Om loppet gick tillbaka också över de tre topparna och var 54k kanske jag skulle ha en chans att passera några fler och göra en ännu bättre placering.vivobarefoot axa salomon 11

Familjeläger med TNT

Sen följer tre dagar löpning med barnen på Team Nordic Trails familjeläger. Så fantastiskt att få dela min största passion med barnen. Vi springer i sagoskogen och upp på ett berg, leker kull på myren och har skattjakt. Lundhags Minimaraton går av stapeln första dagen och 200 barn deltar. Efter lägret kan killarna inte välja vad som varit bäst utan räknar upp precis allt vi gjorde. Men när jag frågar några dagar senare säger de unisont ”Miranda”, TNT´s grundare och VD, en tjej med sprudlande energi och en enastående förmåga att få barnen att känna sig sedda, hörda och bekräftade,  ständigt leende och busande med barnen. De sov ganska gott de där nätterna! När Miranda utmattat frågar om vi föräldrar alltid håller ett sånt här tempo ljuger vi och svarar ”Ja alltid!”

Sedan följer fler tävlingar under Axa Fjällmaraton-veckan. Jag springer Vivibarefoot Off Trail Race, för kort (5 km) för mig men så galet kul. Först upp för en slalombacke, sedan på skrå utmed en annan backe i knähög ljung (MJÖLKSYRA), en jättehärlig obanad utförslöping, över en myr där vi för varje steg sjunker ner till knäna i geggan (MER MJÖLKSYRA) och genom en liten skog på mer lera in i mål. Jag sjunker ihop på marken direkt vid målgång med ett stort leende i ansiktet. Jag har lera överallt men vad roligt och vackert!

Nästa dag får jag chansen att testa Salomons nya sko som ska funka på alla underlag och stå emot både väta och lera. Jag ska fotografera det hela och springer med stora kameran och snabba tjejerna Ida Nilsson och Fanny Borgström som vann Salomon 27k. Det blir ett superbra träningspass med fotointervaller uppför slalombacken i Åre. fanny borgström

En fantastisk vecka i fjällen är slut och jag åker nöjd hem med många mil i benen, minneskorten fulla med vackra bilder och ännu vackrare bilder i mitt minne:) Axa Fjällmaratonvecka 2017 är redan bokad i almanackan:)

En het potatis

Mitt förra inlägg om cyklister i trafiken väckte en enorm debatt. Jag har med stort intresse och fascination läst alla kommentarer på sociala medier.  Tack alla ni som delar med er av era upplevelser och erfarenheter. Inlägget delades inte mindre än 77 gånger på Facebook och kommentarerna kom i mängder. Så nog är detta en het potatis:)

Någon skrev att 99% av alla bilister visar väldigt mycket hänsyn men vi minns bara den procenten som beter sig i våra ögon illa.

Så sant! Jag kom precis hem från en cykeltur där vi av olika anledningar hamnade på väl trafikerade vägar. Nästan alla bilar visade mycket hänsyn, ytterst ett fåtal körde så nära att jag blev rädd. Jag vill gärna rikta ett stort tack till alla er som kör hänsynsfullt. Jag försöker visa min uppskattning redan ute på plats genom att vinka eller le om jag kan. Idag var det framför allt en buss i linjetrafik som låg bakom länge på en slingrig väg och inte gjorde en omdömeslös omkörning. När den väl kom förbi mig var det bara för att behöva lägga sig bakom Johan som var ett par hundra meter framför mig….

En uppenbar bilist skrev att 99% av alla cyklister måste vara suicidala idioter:

99% av cyklisterna visar INGEN hänsyn till bilarna. De kör mitt i vägen, i 10km/h fast det är mycket trafik. Dessutom så pratar flertalet i telefon eller lyssnar på musik så de hör inte att man kommer. Vem som är idioten är väl en smaksak…

Någon (också uppenbar bilist) tycker att med det extremt välutbyggda cykelbanenätet i Stockholm borde vi verkligen cykla där och inte trängas med bilarna. Och om cykelbanan är dålig ska man anmäla det till Stockholm Stad.

Jag skulle nog behöva ägna dagar åt att anmäla hål, grus och skador till Stockholm Stad om jag skulle anmäla varenda litet hål på bara den kilometer cykelbana jag var på idag. Och som någon skrev så skulle nog den bilist som tycker vi ska använda cykelbanan inte tycka det var så kul om vi kommer farande där i 45-50km/h när han/hon är ute och söndagscyklar med sina barn.

Debatten pågick några dagar och blev ganska hetsig. Framförallt från bilisternas sida. Det är ingen cyklist som kallat bilister för idioter medan det är ett flertal uppenbara bilister som idiotförklarar hela cykelvärlden. Om man utsätter sig för den fara det innebär att cykla på svenska vägar har man förbrukat sin rätt till att ha en åsikt.  …?

Om någon av er uppenbara bilister som tycker att vi är idioter utan rättigheter skulle råka köra lite för nära och faktiskt skada eller kanske till och med orsaka någons död – hur skulle ni känna då? Nöjda? Det blir ju en cyklist mindre på vägarna att ta hänsyn till? Tror knappt det!

Det som är så farligt är generaliseringen. Jag vet att det finns cyklister som ligger många i bredd, som inte följer trafikregler, som pratar i telefon, lyssnar på musik osv. Men jag är inte en av dem. Ingen av mina cyklande vänner heller. Ändå är det oss som man skäller på/prejar/kör ut mitt framför eller sprutar spolarvätska på.

Kan vi inte bara visa varandra lite mer hänsyn!?!? Debatten får inte handla om att man ska använda cykelbanan eller om man råkade vara i vägen. Ingen skulle skälla ut en bonde som kör sin traktor väldigt långsamt och skapar köer, han gör ju sitt jobb. På riktigt, är det så himla svårt? Lite vanlig hyfs och respekt. Vägarna är till för alla, fotgängare, bilar, cyklar, mopeder, rullstolar osv. Om vi som som cyklar börjar med oss själva så kanske vi kan vända den här skutan. Klimatet på vägarna måste bli bättre, mindre hets och mera hänsyn från båda håll. Jag vill inte riskera mitt liv varje gång jag cyklar. Snälla!

Idag stack jag ut med bästa Johan som säger att han inte tränat på hela sommaren. Jag är i god form men lite orolig för just cyklingen i Kalmar (11 dagar kvar). Jag har tränat mycket löpning och är nog i bättre form än nånsin. Simningen känns ok om inte jättebra! Cyklingen är ett orosmoment. 18 mil är lååååångt!

Johan sticker iväg som en avlöning. Jag ser honom försvinna bakom en krök. Vinden blåser i orkanstyrka och jag vågar inte ligga i bågen. Vinglar hit och dit och är för nära kanten många gånger. Skönt att bilarna bakom visar hänsyn;)

Men så får jag fart. Kommer upp i över 40km/h på platten och benen orkar trycka på fast jag körde ett hårt löppass igår kväll. Kommer ikapp Johan som säger att vi hade motvind….? Jag hade ju medvind..!? Kör vidare. Det blåser så det tjuter i öronen och träden ruskar. Vågar inte ens titta på klockan för att se hur fort det går. Det går fort!

Johan hävdar ändå att vi har motvind. Små vägar som vindlar fram, öppna fält gör att vinden kan få fart. Lika mycket fart som jag har. Vi måste ju haft motvind någonstans men min känsla hela turen är att vi har medvind. Jag försöker inte ens men vi snittar ändå mycket högre än jag väntat mig, jag skulle ju bara öva på vinden.

Så skönt att få ett sådant formbesked nu:) Tack Johan!

Cyklister och bilister

Jag älskar att cykla ute på landsvägarna. Solen skiner, himlen är knallblå, på min ena sida ett lysande gult rapsfält, på min andra skimrande gröna björkar och en röd ladugård, några kor idisslar makligt på gräset under björkarna. Vinden i ryggen, vägen slingrar sig fram, lite upp, lite ner. Jag njuter av att jobba upp farten. Benen får kämpa hårt men jag ler – det här är sommar!redo 6

Men så förstörs idyllen i ett slag av en bilist som kör om, lite för nära. Jag vinglar till av det plötsliga ljudet från en biltuta. Framhjulet går ner i gruset men jag lyckas få tillbaka balansen och upp med cykeln på asfalten igen samtidigt som jag torkar spolarvätska från ansiktet.

Jag cyklade väldigt nära kanten, hade det funnits vita markeringar hade jag legat utanför dem. På en väg nästan helt utan trafik. Vi fick inget möte, bilisten hade lätt kunnat sänka hastigheten i en sekund och hålla ut ett par meter utan att förlora mer än just en sekund av sitt liv. Men det kanske inte fanns tid för det. Och kanske råkade han/hon komma åt tutan i misstag. Och kanske såg han/hon inte ut genom framrutan utan blev tvungen att tvätta den med spolarvätska precis bredvid mig.

Jag cyklar flera hundra mil varje sommar. Jag väljer små vägar utan pendlingstrafik, lämnar hänsyn till bilar i de fall det går, följer alla regler och cyklar farligt nära kanten. Ändå händer det liknande saker varje gång jag är ute med min cykel. Och jag hör om dem från alla mina cyklande vänner.

Sedan läser jag detta inlägg på Facebook:

Kommer runt en tvär kurva och är tvungen att TVÄRNITA! Det är en mötande bil helt i min körbana!! Våpet vobblar vidare men vad gjorde hon där?? Jo, hon hade väjat för en sabla cyklist som körde mitt i hennes körbana. NÄR DET FANNS EN CYCKELBANA PRECIS BEDVID!! Vägen är ingen motionsanläggning! Kör på cyckelbanan eller inte alls! Idioter!! Hoppas ni hamnar i himlen snart allihopa!

Blir rädd! Mycket rädd! Det här har en ”vän” till mig skrivit. Det kan ha varit mig det där så kallade våpet väjde för.

Jag cyklar sällan på cykelbanan. Om ni som hävdar att vi ska cykla på cykelbanan tar en titt där förstår ni varför. Cykelbanan är ofta en allmän parkeringsplats, den är full med gropar och grus, barn och hundar går där. När man fått punktering tillräckligt många gånger av en stor sten på cykelbanan tröttnar man och väljer körbanan. Och att hävda att cyklister bara ska cykla på cykelbanor är ungefär lika idiotiskt som att hävda att bilister bara får åka på motorvägen.

Det finns folk som i samma andetag kan ondgöra sig över cyklister och berömma mig för min ihärdighet och mina framgångar på tävlingar. Tror ni att jag hade blivit lika bra om jag inte fått nöta landsväg med min racer? Om jag bara cyklat cykelbana? Eller fått sitta på trainern i vardagsrummet? race report 19

Jag vet att det finns cyklister som beter sig illa i trafiken, som ligger alldeles för många i bredd, inte följer trafikregler, tror att de bara har rättigheter och inga skyldigheter osv. Men det finns lika många bilister som drar alla cyklister över en kam och låter sin ilska över cyklister sätta mitt och mina vänners liv på spel. Bilisten får på sin höjd en liten buckla. Jag får betala med mitt liv!

Igår cyklade jag på en nästan helt trafikfri väg i Roslagen. På ett ställe sprang en liten flicka (5-6 år) rakt ut i vägen framför min cykel. Hon var helt omedveten om att jag kom. Jag hade sett henne på långt håll och hunnit sänka farten. Vinkade till henne när hon vände på huvudet och såg mig. Hennes mamma stod på andra sidan vägen och ropade ”tack!” när jag hunnit förbi.

Kan vi försöka samsas om vägbanan? Klimatet där ute på vägarna är hårt och det verkar som att när folk sätter sig framför ratten blir de någon annan, någon som bara har rättigheter, någon som bara ska fram på bekostnad av andra människors välbefinnande. Vi cyklister är inte där ute på vägarna för att jävlas med er bilister. Vi vill ju bara cykla!

 

Att cykla rakt in i väggen

Min lilla son Benjamin, 6 år, gillar att springa. Ibland går det lite för fort och han springer rakt in i väggen. Då kommer han gråtande till mig ”Mamma, jag sprang rakt in i väggen!”. Jag tröstar.

Lördag morgon sticker jag ut på en heldagstur på cykeln med Jeanette. Hennes man Jörgen har lovat att möta upp på lite olika ställen o och framförallt fika på Drömkåken. Solen skiner och benen känns helt ok fast det bara gått en vecka sedan jag sprang väldigt långt i fjällen. Jag drar på. Jeanette är lite långsammare så vi har bestämt att jag vänder vid Angarns Kyrka och möter upp henne. Sen väljer vi en ny plats och så håller vi på så. 2 mil i stöten och loopa lite. Känner mig stark och pigg. 12-14 mil ska vi få ihop idag och det behövs. 4 veckor kvar till Kalmar. cykla rakt in i väggen 8cykla rakt in i väggen 3

Vinden ligger mot oss, inte så hårt men tillräckligt för att det ska kännas. Men jag känner mig stark och oövervinnerlig. Med tanke på att jag borde vara trött efter förra veckans långa löptur blir jag glad om jag klarar att cykla hela turen idag, hastigheten är mindre intressant. Kör på hårt och cyklar till och med om en kille. Han kommer ikapp när jag väntar in Jeanette och vi står och pratar en stund. Skönt att vila lite.

Tredje sträckan inför nästa loop är 4 mil lång och en evighetslång raksträcka norrut. Jag ska stanna efter två mil och vila lite tänker jag. Då kan jag köra lite hårdare. Blanda intervaller med distans. Motvind och svagt motlut. Tungt! Äter en banan och surplar vatten. Två mil. Stannar till och vilar snabbt. Börjar cykla igen men börjar må illa. På samma sätt som jag gjorde på SAU. Kräks utan att sluta trampa, mitt pannben är väldigt tjockt! Letar efter en bussficka att stanna på. Måste bara sätta mig ner lite. Eller lägga mig ner. Jag hör hur bilarna saktar ner men jag orkar inte bry mig. Jag må se död ut men jag måste vila lite. Bara ligga och blunda. Huvudet snurrar. Flugorna surrar runt mig. Magen gör ont.

Jeanette syns inte till så efter några minuter ger jag mig iväg igen. Men illamående väller över mig igen och jag måste stanna igen. Tänker att Jörgen kommer ju snart med bilen, jag kan inte cykla mer… Det här var dumt. Jag är ju inte återhämtad efter SAU.

Jeanette kommer, ringer Jörgen men vi bestämmer att vi cyklar fram till Almunge där vi kan hitta ett bra ställe att vänta på. Gräsmattan vid klocktornet ser lockande ut. Jag ligger där och sover i en timma innan Jörgen kommer. Vaknar och kräks. Somnar om igen. Vilken misär! Jag skulle ju bara cykla lite…!

Jeanette är redan på Drömkåken när vi fått upp cykeln på taket. Vi möter upp henne där och fikar. Illamåendet har lagt sig och huvudet slutat snurra. Macka och coca-cola. J&J´s dotter Filippa, 19, älskar min cykel. Jag säger att hon får den billigt idag. Jag vill inte cykla mer och överväger på allvar att strunta i Kalmar. 4 veckor är väldigt kort tid och jag har kanske cyklat för lite. cykla rakt in i väggen 10

Men så kommer tävlingsdjävulen tillbaka och hetsar mig. Jag är ju inte trött i benen, kanske kan jag cykla de 5 mil som är kvar hem. Då skulle det ju ändå bli en bra runda. Jörgen säger att han bara tar ner cykeln om jag lovar att ligga bakom Jeanette hela vägen. Jag lovar!cykla rakt in i väggen 2

Vi ger oss iväg och jag njuter av att cykla lite långsammare. Jeanette är en av de starkaste människor jag känner men pga hälsoskäl får hon inte gå upp i puls och då blir cyklingen genast lite långsammare. Lågintensivt och länge! Hon ska också göra Kalmar och cyklar nästan hela distansen denna dag. Jag skippar 35 km mitt i. Ligger bredvid en klockstapel och kräks istället…!

I Jeanettes tempo blir cyklingen hem behaglig och jag håller illamående och yrsel borta. Jag ligger bakom hela vägen utom i långa uppförsbackar. Det är skönt och jag vet ju att det är bra för mig att bara sitta på cykeln lääänge. Min största oro inför Kalmar är ju inte att vara igång många timmar, det har jag gjort så många gånger nu att jag vet att jag kan. Min största oro är cyklingen. 18 mil är långt och de sista 4-5 milen är förfärligt långa, ohanterbart långa. Då är jag trött på att cykla, trött på att sitta på sadeln, trött på att ligga i bågen, trött på gel, trött på ALLT!!! Genom att träna långpass cykling nu kan jag minimera distansen som blir ohanterbart trist och jobbig. Det behöver inte gå fort!cykla rakt in i väggen 8cykla rakt in i väggen 9cykla rakt in i väggen 7

När vi kör in på J&J´s gård väntar Jörgen med löparskorna. Jag skulle ju inte springa men Jeanette får order att ta ett varv runt kvarteret. Jag lånar ett par skor och vi lufsar 2 km. Det funkar. cykla rakt in i väggen 1

Sen väntar kall cider och chips. Tack Jörgen och Jeanette! För att ni tröstar när jag cyklar rakt in i väggen och möjliggör min färd rakt igenom den istället! Nu känns Kalmar möjligt!

cykla rakt in i väggen 6När jag kommer hem kommer barnen springande och säger att jag ska titta på mitt skrivbord där de lagt en present. Underbara barnen – utan er skulle detta vara så mycket tråkigarecykla rakt in i väggen 5

Race Report Swedish Alpine Ultra

Swedish Alpine Ultra var tänkt som en kul grej i fjällen med kompisar. Vacker natur, skutta runt i ljungen och njuta av storslagna berg runt omkring, ingen tävlingspress, inget jagande av placeringar eller tider, bara solsken och njutning. Det blev inte riktigt så!salomon swedish alpine ultra9salomon swedish alpine ultra21salomon swedish alpine ultra

Jag känner mig stark och laddad trots att långpassen uteblivit eller kortats ner på grund av energibrist de senaste tre månaderna. Efter TEC har jag inte sprungit alls så mycket som jag brukar men min känsla är ändå att jag är både stark (inte snabb – det är jag bara inte) och uthållig.

Jag åker till Nikkaluokta med kompisarna Jonas, Johnny, Klas och Stefan ett par dagar före loppet, laddar och kollar in banan, pratar med andra deltagare och checkar den ena väderappen efter den andra. Det sägs att det ska bli väldigt dåligt väder men både torsdagen och fredagen innan bjuder på värme och finväder. Inte kan det bli så dåligt som de sagt..? Fredag kväll ägnas åt att planera kläder och energi. Jag bestämmer mig för min ”nya” kjol och t-shirt från Salomon. De är insprungna och tvättade, toksköna och skavfria. Skor är det jag tycker är svårast på nya lopp. Vet inte hur terrängen ser ut och vill helst springa i mina fluffiga Sense Propulse. Men med tävlingsnerverna på helspänn känns inga av de tre par jag har med rätt. Önskar jag tagit med fler par!! Men så träffar jag Sten som sprungit detta lopp flera gånger. Han säger att s-lab-skorna jag har på mig är som gjorda för den här terrängen – han ska springa i sina såna. Avgjort! Tänker sedan inte mer på det! Väskan är packad med extra kläder, värmefilt, gels och lyckoamuletterna från barnen, alarmet ställt och kroppen laddad med renskavsgryta som sig bör på fjället.

Lördag morgon – solen tittar faktiskt fram för en sekund innan start. Kanske har alla meteorologer tagit miste på det där väntade regnovädret.

Starten går och jag skuttar iväg. De första stegen känns alltid fruktansvärt jobbiga, innan kroppen fattat och bara vill skicka tillbaka mig till värmen och vilan i stugan. Vi är endast 40 löpare så även om stigen är smal är det ingen trängsel. Jag kommer snart in i rytmen. Träffar Lina som sprungit förut på en fantastisk tid (14.36). Vi småpratar en stund men jag är för varm, börjar gå för att ta av jackan och tänker att henne ser jag inte förrän till kvällen i Abisko.salomon swedish alpine ultra3

Benen känns starka och svarar bra. Jag känner tidigt att det kan bli en bra dag. Det sluttar en aningens aning uppför men benen känns pigga. Egentligen springer jag för fort men det känns så bra att jag tänker att jag kan gå sen, i någon uppförsbacke. Jag har tänkt ha sällskap med Jonas och Johnny hela vägen men de ligger bakom hela tiden. Stannar och väntar in Jonas. Säger att jag känner mig pigg. Om det fortsätter så här drar jag. Är lite rädd för att bli ensam. Jag vet att jag kan börja misströsta väldigt mycket då. Men än är det fullt med löpare runt mig. Känner mig lugn! Och Jonas är stark, han kommer ikapp om jag drar nu!

Springer på stensprängd stig och spänger. Bergen tornar majestätiskt upp sig runt oss. Naturen är verkligen storslagen. Jag kan inte riktigt titta eftersom underlaget är svårsprunget och varje gång jag släpper marken med blicken snubblar jag. Första vurpan gör jag redan efter 14 kilometer. Tittar upp och sätter ena foten utanför spången jag springer på. Fallet ser nog värre ut än det var, jag skäms mer än vad det gör ont. Bakom mig springer Thom, han hjälper mig upp och vi fortsätter framåt. Småpratar med Thom och Janne. Skönt tempo. Jonas och gänget syns inte till men jag behöver gå på toa så jag hoppas de kommer ikapp. Vid Kebnekaise fjällstation stannar jag upp, tittar bakåt och ropar på Jonas så högt jag kan. Inget svar. Nåja, de kommer ikapp sen. Jag har en bra dag!salomon swedish alpine ultra6

Jag har haft en stor hejaklack på alla lopp jag gjort. Mina vänner är väldigt lojala och kommer ut för att heja var jag än är. Detta lopp är jag ensam, inga vänner som inte kör själva är här. Tror jag! Plötsligt hör jag ”HEJA SUSSI! HEJA SUSSI!”. Dagen innan var vi ute och gick och mötte två vandrare som Stefan börjar prata med. När jag kommer dit säger de ”Hej Sussi!” Jag fattar först efter en låååång stund att det är mina barndomskamrater Calle och Fredrik från Jönköping. Vi har inte setts på typ 30 år och de plockar mitt ansikte direkt! Så kul! Och så kul att de står ute och hejar!salomon swedish alpine ultra26

Kilometer läggs till kilometer. Jag är glad och pigg men börjar få lite ont i magen. Äter en gel, dricker blåbärssoppa. Har en plan som jag verkligen bestämt mig för att hålla mig till, stenhårt. Fyller flaskorna med vatten i bäckarna vi just vadat över. Kallt, friskt, gott! Och kallt om fötterna;) Tar en salttablett efter två timmar. Just när de första regndropparna kommer. Vi har skön medvind. Jag ser på marken att det regnar, det droppar och plaskar i vattenpölarna. Vandrare vi möter är genomblöta men jag är torr på framsidan. Njuter av medvinden som hjälper mig framåt, uppåt! Kanske slutar det regna snart…salomon swedish alpine ultra13salomon swedish alpine ultra18

Vandrare med gigantiska ryggsäckar hejar på längs hela vägen. Några frågar vad vi gör. Mitt svar låter galet även i mina öron. Men min ryggsäck är obefintlig bredvid deras och mina s-lab håller inte emot vattnet när vi springer genom jokkarna. Jag har inte bråttom men jag vill komma i mål idag! Kjol och tunna skor i ösregn och 12-14°. Men jag fryser bara lite och då drar jag på mig jackan igen.

Terrängen är tuff. Kikar på kilometertiderna, 7:15, 6:30 osv. Det är inte viktigt så länge jag rör mig framåt men säger en del om terrängen. Regnet gör att vattenansamlingarna blir större och fler. Överallt sticker det upp stora stenblock och trots att jag inte halkar på stenarna en enda gång har jag respekt för underlaget och tar det lugnt där det är tekniskt. Lyfter fötterna högt och fokuserar hårt på var jag ska sätta ner dem. Spänger där det är som blötast är välkomna lättsprungna partier. Då kan jag öka farten lite.salomon swedish alpine ultra7

Thom är precis bakom och vi småpratar. Kilometer efter kilometer. När jag måste besöka dasset väntar han utanför. Magen krånglar och gör ont. Jag skulle nog kunna göra en utvärdering av dassen på hela leden från Nikkaluokta till Abisko;) Börjar må illa och försöker lugna magen med en salttablett. Funkar en stund. Dricker blåbärssoppa och vatten från jokkarna. Klarar inte mera gel. Jonas gav mig några Anton Berg-chokladbitar innan start. De funkar bra!salomon swedish alpine ultra20

Regnet tilltar och jag förundras över naturen. Vidsträckt och storslaget trots att vädret är sämsta tänkbara. Kan knappt tänka mig något vackrare. Jag ser flera kilometer framåt. Framåt. Framåt. Framåt! Tänker sällan på hur långt det är kvar eller hur långt jag sprungit. Då är jag förlorad. Att tänka att jag sprungit 5 mil och benen värker och magen kurrar – och har lika långt kvar och så lite till – det går inte! Inte ens fast jag vet att jag gjort det förut och då ganska mycket längre.

Över Tjäkjapasset går vi. Thoms kompis Lars kommer bakifrån och undrar bullrande när vi passerade honom. Jag har haft så himla trevligt med Thom och känt mig så bekväm i tanken att han dessutom kan leden då han vandrade den åt andra hållet för några dagar sedan. Jag springer bara på utan att fundera över vägen. Om jag skulle ta fel stig ropar Thom bakifrån ”höger” eller ”vänster”. Så oerhört skönt! Vid ett enda tillfälle hamnar vi mellan två vattendrag och ser bron vi skulle tagit några tiotal meter längre bort. Men när vi vadat över draget finns det röda pilar i marken som visar oss rätt ändå. Men när Lars kommer och känns mycket starkare än jag tänker jag att jag blir ensam resten av vägen. Ska försöka hänga på dem men förstår om Thom inte kommer stå utanför nästa dass. Men så springer vi utför och tappar Lars bakom oss. Thom säger att han är enormt stark så han kommer nog ikapp snart. Lars ropar att vi ska köra på hårt då han är usel utför.salomon swedish alpine ultra13salomon swedish alpine ultra14salomon swedish alpine ultra15

65 km passeras. Thom säger att vi bara har ett maraton kvar. Jag tänker en lång stund och opponerar mig sen, det är ju 5 mil kvar. Lite drygt. Thom är tyst men efter några kilometer säger han det finaste någon någonsin sagt till mig – ”det är bara 39 km kvar”. Mitt huvud är mosigt och jag har räknat fel på en hel mil. En hel mil!!! Fatta den känslan när jag inser att det inte ens är ett maraton kvar! När jag trott att vi har fem mil kvar! Får massa ny energi. Och dessutom går det nerför.

Snön var en sak jag oroade mig för väldigt mycket innan loppet. Förra året pulsade de genom djup mjuk snö i flera kilometer. Det har skrämt mig mycket! I år har vi endast några få kortkorta partier med snö. Så skönt! Men regnet tilltar och efter Tjäktapasset har vi vinden emot oss. Fryser lite.

Thom säger precis innan vi börjar utförslöpningen efter passet att det kommer vara teknisk och svår löpning en bra bit. Han är mer än rätt. Shit vilken terräng!! Jag snubblar och ramlar. Halkar i leran och ramlar. Ramlar utan att jag fattar vad som hände. En gång gör det så ont att jag bara lägger ner huvudet i lerpölen jag landat i och ligger kvar. Thom och de två spanjorerna vi haft sällskap med en bit hjälper mig upp och undrar om allt är ok. Känner hur tårarna bränner men är inte trasig. Bara blåmärkesont!salomon swedish alpine ultra23

Strax efter Tjäktapasset passerar vi Lina som ser ut att ha det jobbigt. Hon fryser. Vi peppar och jag hoppas hon ska hänga på oss. Det är lättare att springa tillsammans! Men vi tappar henne bakom oss. Jag fryser också lite men benen är pigga. Mitt enda problem är att jag inte kan få i mig energi. Jag får tvinga ner blåbärssoppan men gelen har jag gett upp för länge sen.

Springer på sköna spänger emellanåt och över steniga stigar. Upp och ner. Ler och intalar mig själv att jag njuter. Jag älskar löpning och gör ju detta för att jag kan! Får en dipp då och då men på det stora hela är jag glad. Trots att jag har värsta magraset ever och inte kan få i mig energi alls. Vatten gå bra och jag bestämmer mig för att låta magen vila. Vatten och salt.

I Alesjaurestugorna möts vi av en underbar stugvärdinna. Hon är så gräsligt imponerad av vad vi gör. Hon säger flera gånger att vi är helt fantastiska. Jag blir glad och rörd i djupet av mitt hjärta av hennes värme och välkomnande. Hon bjuder på saft och kakor, frågar om vi verkligen ska ge oss ut i regnet igen och säger att vi är mer än välkomna att stanna där över natten. Jag byter till en torr tröja, tar på min mössa och äter en chokladbit. Flera blöta och frusna löpare kommer medan vi gör oss iordning och vi tackar värdinnan innan vi ger oss ut på stela ben. Stannade nog lite för länge. Benen känns hemska!

Och vägen är lika hemsk. Lera överallt. Trampar gång på gång ner i svart klägg till knäna. Svårt att få någon fart då jag inte kan se vad som gömmer sig i leran. Halkar och ramlar nästan många gånger. Att nästan ramla är nästan lika illa som att ramla. Adrenalinpåslaget blir enormt och mjölksyran sprutar. Och tanken på att ramla på de vassa stenarna under leran gör mig rädd. Men vi fortsätter framåt. Kilometer efter kilometer. Thom säger att vi kan ta en gelpaus om en stund. Jag nickar välkomnande. Ingen gel men stanna och sträcka ut ryggen lite är också bra!salomon swedish alpine ultra19

Jag är förfärligt yr i huvudet sedan flera mil tillbaka. Jag tror att det beror på terrängen, jag tittar hela tiden bara några meter framför mig fast jag egentligen borde titta upp. Men terrängen är superteknisk och så fort jag tittar upp snubblar jag ju! När vi springer på spängerna försöker jag titta långt fram och yrseln avtar. Tar en klunk vatten, matar på, skrattar lite åt hela grejen.

Regnet tilltar och på flera ställen är spängerna under vatten. Jag funderar över hur det skulle vara i solsken och torrmark. Nu sänks farten avsevärt av leran och rädsla att halka. Mina skor är perfekta och har bra grepp på hala stenar men i lera finns ingen räddning. Ramlar fler gånger än jag någonsin gjort! Blåslagen och blodig!

Känner hur energinivåerna går upp och ner. Dippar och svackor kommer och går. Har lärt mig genom alla lopp att det inte är kört för att jag råkar känna mig trött och uppgiven precis nu. Om några kilometer kan jag känna mig sprittande lycklig trots att jag helst skulle krypa in en mysig fjällstuga just nu och aldrig mer springa. Försöker tänka på att äta något men tar en klunk vatten och några droppar blåbärssoppa. Jag mår illa. Läste just i Rune Larssons bok Löparglädje att tandborstning kan funka mot illamående. Hjärnan får ständigt signaler att det är mat på väg då smaken av gel och annat man stoppat i sig finns kvar i munnen. Då gör magen uppror, den vill inte ha mer. Om man neutraliserar munnen med tandkräm (eller sprit som det finns på vissa lopp utomlands) går illamåendet över. Jag skulle ju ha sällskap med Jonas och Johnny hela vägen och Johnny hade med sig tandkräm. Då behövde ju inte jag också ta en tub. Men jag sprang ju ifrån dem… Men mitt pannben är tjockt. Jag funderar lite över hur hårt jag kommer kollapsa när jag går i mål, det finns ju ingen där som kan ta hand om mig. Men i mål ska jag oavsett om jag får i mig energi nu eller inte.

När vi passerar 90 kilometer säger Thom att det vore kul att gå i mål tillsammans. Jag blir glad. Vi har en härlig dag och jag är så glad över hans sällskap. Han springer bra utför, småpratar, undrar lite då och då hur min mage mår och tar det lugnt tillsammans med mig när jag är trött. Ibland hinner jag precis tänka klart tanken att jag vill gå lite när han börjar gå eller frågar om jag kan ligga först lite. Vi pratar inte så mycket men har samma tempo hela tiden, väldigt synkade både uppför, utför och på platten.

Nid 95-96 kilometer ser vi att en löpare i röd jacka närmar sig bakifrån. Thom säger direkt att det är Lars. Sen tar det bara några sekunder innan en skrattande Lars springer förbi oss i en fart som om han precis börjat, ett tåg som for förbi! Vi försöker ta rygg men han försvinner. Så imponerande, 10 mil i benen och så ett sånt tempo!!!

Vattenpölarna är stora, djupa, leriga och överallt. På flera ställen får vi vada. Brun lervälling stänker upp i ansiktet. Jag bestämmer mig flera gånger för att undvika pölarna, nu har jag fått nog av vatten och vill inte bli blöt fler gånger. Och så tittar jag framåt och ser bara vatten, stigen har blivit en bäck.

Efter 102 kilometer ser vi den sista bron. Efter den är det bara en liten backe kvar och vi är framme. Vi hör tåget och tolkar det som att vi är nära. Först ska vi bara genom det forsande vattnet bredvid älven. Spängerna ligger lösa, några saknas, Jag håller mig i träden när jag ostadigt vadar genom vattnet som forsar fram. Tappar balansen men återfår den utan att falla. Thom kommer över före och sträcker ut en hand, hjälper mig upp på den sista bron. I tystnad springer vi de sista kilometrarna bredvid älven. Vattnet dundrar. Klockan piper 106 kilometer. Halsen känns plötsligt tjock och varma tårar blandas med regnvattnet i mitt ansikte. Nerför sista backen får vi se porten som leder in på Kungsleden. Där står några funktionärer och visar oss rätt. 500 meter kvar!

Hand i hand går Thom och jag i mål på 14:27. På en delad sjunde plats och jag som andra dam. In i värmen, jag blir visad till en skön fåtölj och får en mugg varm blåbärssoppa(!) i handen.salomon swedish alpine ultra10

Swedish Alpine Ultra är det i särklass tuffaste lopp jag gjort. Värre än Ironman Hawaii med orkanvindar och värre än TEC som är 5 mil längre. Mitt mål var att ta mig just i mål. Det var först en bra bit in i loppet jag började fundera över topp tio och sånt där. Jag visste inte hur många som var före men topp tio kändes möjligt. Och det gick:) Jag är sjukt nöjd med min prestation! I de förhållanden som var, ösregn med lera som följd och hårda vindar bitvis var det inte alltid så kul! Men då brukar jag tänka att det är en så ofantligt liten del av mitt liv, snart är jag inne i värmen och får duscha, äta och kanske dricka en kall öl. Då kommer jag snart glömma hur hårt det var och bara minnas de bra sakerna!

Väntar länge på Jonas och Johnny. Jag vet att Jonas borde vara bara en liten stund efter mig. De kommer inte. Jag väntar i fem timmar innan jag går och lägger mig. Kan inte sova. Ligger med telefonen i handen hela natten och väntar på sms från Jonas att de gått i mål. Det kommer inte. Klockan 6.30 stiger jag upp för att gå tillbaka till målet. Då kommer det efterlängtade sms´et från Jonas. De är i mål. De fastnade vid älven. Spängerna var bortspolade och vattnet gick upp till bröstkorgen. Innan bron! De hade blivit bortspolade som ingenting om de försökt ge sig ut där. De fick sitta i ett vindskydd i sex timmar och vänta på att vattnet skulle sjunka. Några vandrare lånade ut kläder och bjöd på kaffe och kakor för att de skulle kunna hålla värmen. När regnet började avta på morgonen kunde de springa de sista 3 (!!!) kilometrarna in i mål.salomon swedish alpine ultra12

Ett stort tack till många som arrangerar, stöttar, hejar, skickar energi, ordnar kläder, skor och rygga, kommer med glada tillrop, hjälper mig upp ur leran när jag ramlat, håller ut en stadig hand, bjuder på saft och värme i stugorna, hämtar grejer när jag inte kan gå efteråt och bara är allmänt härliga hjälpsamma imponerade och imponerande kärleksfulla medlöpare, påhejare, funktionärer, stugvärdar/innor och anhöriga. Och min största tacksamhet till Thom för sällskap, till Jonas som lurade in mig i detta och som alltid till familjen som ställer upp på denna galenskap. Gång på gång på gång!

Pannbensträning och söndagscykling

Har just kommit hem från en vecka i Falkenbergstraketerna där jag skulle cykla hela dagarna på underbara västkustvägar, bland kor, små spegelblanka sjöar och vackra lövskogar. Min plan var att få ihop 50 mil på 5 dagar, har ju cyklat alldeles för lite så jag behövde få till minst 2 långpass och några lite kortare. När vi kommer fram på kvällen ligger vattnet verkligen spegelbland i de små skogssjöarna vi passerat. Flaggan hänger slickad på flaggstången. Himlen är blå  och vinden helt stilla. Gör iordning min cykel för att kunna dra ut nästa morgon.

När jag vaknar nästa morgon har molnen hopat sig och flaggan står rakt ut från stången. Det regnar inte ännu men molnen ser obehagliga ut. ”Det blir bra med vindträning” tänker jag. Tar på både långbyxor och vindjacka och sticker ut. Stannar efter en stund för att kolla vad det är som tar emot. Något är det som stoppar mig, som om jag körde med handbromsen i. Hittar inget, cyklar vidare. Kastvindar gör att jag vinglar över vägbanan. Är glad att jag valde små vägar inåt land med väldigt lite trafik.

Regnet kommer efter bara någon mil. Inte mycket men jag blir ju ändå genomblöt eftersom cykeln inte har stänkskärmar. Vatten från vägen, från cykelstänk och från himlen. Efter 45 minuter vänder jag och cyklar tillbaka. Då förstår jag varför det var så trögt. Vinden i ryggen gör det lätt att cykla fort. Men så cyklar jag fel och får motvind igen.

Så här blir det alla dagar jag cyklar i Falkenberg. Regnet öser ner och vinden gör allt för att stoppa min framfart. En dag har jag motvind åt båda hållen. Gräset ligger slickat utmed marken i diket. Snittfarten blir betydligt lägre.

Jag får ihop 25 mil. Hälften av vad jag tänkt. Men så mycket mer pannbensträning än vad jag tänkt. Jag såg framför mig härliga cykelturer i solsken bland bondgårdarna och böljande halländska kullar.Jag gillar ju att träna i dåliga förhållanden eftersom jag inte vet hurdant det blir på tävlingen. Då är jag mer beredd på det sämre. Jag har tjockt pannben och detta kanske är en av anledningarna till det. Jag har alltid varit väldigt envis och ihärdig och har aldrig gett upp. När jag känner att det tar emot försöker jag igen och igen och igen tills det går. Då växer pannbenet. Så även denna gång. Och nu när jag ser tillbaka på den veckan, som skulle bli skön solskenscykling men blev tuff träning i det sämsta väder man kan tänka sig, blir jag ändå lite glad och nöjd. Jag cyklade inte 50 mil men den träning som blev av var värd mer än 50 mil.

Efter Falkenberg drar vi till Legoland och Skåne. Legoland bjuder på finväder men i övrigt är det rent ut sagt skitväder. Cykeln får stanna inne. Jag springer.

Men när vi ska åka från Jönköping, där vi övernattat hos mormor, och hem till Stockholm är vädret fint. Jag har i alla år tittat längtansfullt på den där vackra vägen bredvid E4:an. Utmed Vättern, genom ett böljande landskap på Gamla Riksväg 1, numera en kulturmärkt turistväg där inga lastbilar eller stressade pendlare åker. Jag bestämmer mig för att cykla. Tittar på en karta och gör en plan. Gränna, Ödeshög, Väderstad, Mjölby, Linköping. Sticker medan resten av familjen äter frukost och packar bilen.

Genom Bårarps bondgårdar med kullarna där jag lekte som barn, utmed Vätterstranden och ut på vägen mot Gränna. Vättern ligger spegelblank vid min sida och solen skiner varmt. Äntligen en söndagscykling!cykling-kulturväg-jönköping-linköping

Innan jag vet ordet av är jag i Gränna. 43 kilometer – det är rätt långt och jag har ju inte ens börjat ännu. Turisterna har skapat trafikstockning i Gränna så jag får en liten paus då det står bilar och bussar över hela vägen. Till slut vänder jag och tar en annan väg ut ur byn. Benen känns starka och längtar vidare. cykling-gränna-polkagriscykel-gränna-polkagrisar

En skylt visar 23 km till Ödeshög. En kort bit. Jag drar på och tänker att jag tar en paus i Ödeshög. Landskapet är så där fantastiskt sommarsvenskt vackert. Röda stugor med vita knutar, klarblå himmel, lysande röda vallmo blommar i kanten av det ljusgröna sädesfältet, några hästar springer i en hage och Vättern glittrar en bit bort. Jag vill stanna och fota hela tiden men har en så otroligt skön känsla av cyklingen att jag känner att jag kan cykla i evighet. Vill aldrig stanna och kliva av. Och det går fort!

Ödeshög passerar jag innan jag vet ordet av. Väderstad nästa. Stannar inte, bara njuter av fart och starka ben. Får energi av solen och en hembakt kaka.

Efter 8 mil börjar jag känna mig en aning trött i benen. Ryggen är stel och det gör lite ont i höfterna. Ovan vid cykeln men inte trött-trött. Tänker att 18 mil om 6 veckor(!) kan vara möjligt om jag bara vänjer kroppen vid cykelposition igen.

Väderstad passeras. I Mjölby möter Erik och kidsen upp med bilen. Jag får en gudomligt god kanelbulle och tackar nej till att åka bil härifrån. Jag har bästa dagen och har några mil kvar innan jag är nöjd. Vi bestämmer träff i Linköping. Drar på hårt. Det har börjat blåsa lite men snett bakifrån så jag ligger utan ansträngning i 40-42 km/h. Det är bra för min självkänsla även om jag fattar att vinden hjälper lika mycket som den stjälpte på Västkusten. Erik berättar efteråt att han trodde han missat mig, jag cyklade mycket fortare än han räknat med så det dröjde väldigt länge innan han körde om. Vi kommer till Linköping ungefär samtidigt.

13 mil och ett snitt på 33km/h. Det känns väldigt bra inför Kalmar. Denna tur var ingen pannbensträning!

Nervositet

Jag har inga nerver av stål. Jag blir skitskraj för minsta lilla prestation och kan inte alls hantera min skräck och känslor inför stora tävlingar. Jag är rädd för vädret – att det ska vara för kallt, för varmt, för blåsigt, för stilla, regna för mycket mycket, inte regna alls, vara blött på marken, vara halt och allt däremellan. Jag är rädd att jag ska få punktering, att jag ska må illa, få ont i huvudet, känna mig ensam, att pannlampan inte ska funka, inte få i mig energi, frysa, bli för varm, få i mig för mycket mat, få skavsår, inte klara simningen, att kedjan ska gå av, att jag ska krocka, få stå i penalty boxen och skämmas, vricka foten (och hur ofta gör jag det? På riktigt! Men på tävling kan jag ändå göra det!!), springa vilse och så vidare.

Jag tror att ett visst mått av nervositet är bra. Då blir man mer fokuserad och kanske funderar igenom saker som skulle kunnat gå fel om man inte funderat på dem. Om man är rädd att få punktering är det ju bra att öva på att byta slang. Inte köra struts-metoden och hoppas att det inte komma hända. Byt till nya slangar några dagar innan tävlingen, cykla några små rundor så du vet att de sitter bra men då vet du att du gjort vad du kan.

Vädret – ja det går ju inte göra så mycket åt men är ändå mitt största orosmoment. Men jag kan förbereda mig in i det sista. Jag tittar ju inte på väderappen stup i kvarten för att jag hoppas att vädret ska bara fixa till sig och bli så där perfekt. Jag vill förbereda mig på det väder som det kanske kommer bli. Väderappar är väl 50% rätt…;) Om det är ostadigt så vill jag inte stå där på tävlingsdagen och frysa i linne och shorts, jag vill ha möjlighet att ta på mössa, vantar och långbyxor. Och vinden – den härliga medvinden och förfärliga motvinden. För att inte tala om kastvindarna som tar tag i cykeln och försöker vräka ner den och mig i diket. Det kan ju bli så på tävlingen så det bästa jag kan göra är ju att öva på vinden. Ge mig ut tidigt på helgmorgnar när det är lite trafik och öva på att slappna av även i kastvindar. Och inse att alla andra har exakt samma motvind som jag, njuta av medvind och även sidvind.

Jag har alltid varit väldigt öppen med min nervositet. Jag är så nervös att jag inte håller ihop så det är ingen idé att försöka dölja den;) Det har också hjälpt mig enormt mycket då jag fått ta del av andras nervositet. Om mina barn är mörkrädda måste jag ju vara stark och orädd. Samma sak i tävlingssammanhang – om det finns någon annan där som visar sin rädsla kan vi känna lite samhörighet och gemenskap – och bli lite mindre rädda. Inom triathlon är fake it until you make it ett vanligt talesätt. Även om alla andra ser väldigt erfarna och orädda ut kan jag nästan lova att de flesta känner ett visst mått av nervositet. Och det står massa andra nybörjare där, du är inte ensam.

Energi är en annan viktig fråga. På långa tävlingar är det viktigt att få i sig energi. Om du är orolig för hur magen kommer reagera så kolla upp vad det serveras och smaka på det, öva på att äta precis sådan energi på några långa träningspass innan tävlingen. Och funkar inte arrangörens energi så ta med egen. Men testa alltid allt innan.

Samma sak med kläder. Tävla i kläder och skor du har tränat mycket i. Inga nya kläder på tävling!

Kedjan kan gå av ändå. Skavsår kan uppstå på något nytt ställe. Magen kan balla ur ändå. Kastvinden kan slänga ner dig i diket och regnet kanske öser ner fast väderappen sa SOLSKEN. Allt kan gå åt helvete även om du är tokförberedd. Men förmodligen händer inget alls av allt det du oroat dig för. Förmodligen går du i mål efter några underbara timmar utan att ha blivit för kall eller för varm (eller kanske lite), utan punktering eller kedjehaveri, magen har glatt tagit emot all energi du gett den och pumpat ut den i musklerna och solen har skinit hela dagen. Då kommer du ha glömt alla de där sakerna du oroade dig för.

Var nervös och ös ut din nervositet! Men låt den göra dig mer förberedd istället för att bara ta all energi.

Vinnare Salomon Sense Propulse

Inför Täby Extreme Challenge hade jag en tävling där jag lottade ut ett par skor från Salomon, ett par Salomon Sense Propulse som är ett par av de bästa skor jag någonsin sprungit i. Jag har sprungit över hundra mil i mina, aldrig fått skavsår eller ont någon annanstans än i musklerna efter lååånga pass. Tre frågor skulle man svara på: Vilka skor jag skulle springa TEC i, vad jag helst stoppar i mig som energi på tävling och träning och vilken tid jag skulle komma att gå i mål på TEC? Det kom in allehanda roliga svar. Bästa tiden var 14:55. Den blev jag både smickrad och förskräckt av;) Det hade varit väääldigt snabbt!

Igår överlämnade jag skorna till vinnaren – Linda Gunnelöf, hon svarade Sense Propulse och blåbärssoppa på de första frågorna och gissade sedan på 20 timmar som målgångstid. Min tid blev 20:21 – ett par timmar sämre än jag hoppats på men ändå seger.

linda vinnare salomon skor

Lindas första reaktion:

”Åh riktiga proffsskor!!” Hon provade och sprang en bit och tyckte att de kändes sueprsköna och mjuka fast ändå stabila.

Jag började springa i dem när jag var skadad i höstas. Försiktigt och rädd att jag började för tidigt fast jag kände av skadan.Men jag kunde fortsätta och fortsätta och fortsätta. Ett tag senare hörde jag att de kallas för rehab-skorna. Så rätt. De ger väldigt mycket stabilisering, stöd och dämpning men känns ändå mjuka mot foten. Jag kallar dem fluff-skorna. De väger ganska mycket så de kanske inte är skorna man väljer på snabba tävlingar men jag har sprungit både Blåfrusen och TEC i mina. Kanske kunde jag sprungit fortare i ett par mindre dämpade skor som väger mindre. Men jag vill ju kunna springa för evigt och då behöver jag dämpningen:)