Hoppa till innehåll

Race Report

Race Report Kalmar Ironman 2013

När klockan ringer 04.00 känns det som om jag inte sovit alls men att ligga kvar är inte att fundera på. Blandar smoothie och dricker två stora glas + kaffe.

Åker till starten för att vara inne vid 6.00. Kollar cykel och sätter dit flaskorna med sportdryck. Har efter långt samtal med bästa coach Calle gjort lite omplanering i klädval så jag packar om mina påsar också efter en liten lista jag har med mig.

Går sedan ner till simstarten och drar på våtdräkten. Hinner prata med många medtävlande på vägen ner och utanför startområdet. Kramar och lyckönskningar. Vattnet ser lugnt ut. I mitt inre har jag föreställt mig ett stormande hav med höga vågor. Går ut på bryggan och får en lyckokram av Ann.

Starten för proffsen går 06.55 och stämningen är på topp. När startskottet för oss går börjar jag skratta. Det är som ett stort fiskstim som just fått mat. I det ögonblicket börjar mitt livs hittills häftigaste och roligaste upplevelse.

Simningen börjar väldigt bra. Jag hittar rytm, fötter att följa, navigerar bra och andas på vartannat, var tredje, var fjärde andetag. Låter bli att tänka hur långt det. Simningen är tre delar i mitt huvud, var och en av dem innebär ett delmål – varv ett, varv två och sista biten in till växlingen. Varv ett går väldigt bra. Det är mycket mindre trångt än jag föreställt mig. Det går stora vågor men jag använder mig av jiujitsun och försöker bara följa med vågorna.

När jag passerar under bryggan på väg ut på varv två hör jag Calle ropa ”Heja Sussi!”. Det ger ny energi. Då får jag ett armbågsslag på näsan som ger näsblod. Tårarna kommer och jag spottar och fräser blod resten av simningen. Vill inte vara så nära någon att jag riskerar att få ett slag till. Tappar fart och simmar ensam. Vågar inte ligga på fötter. Sedan får jag kramp i vänster vad. Få simma med flexad fot för att krampen ska gå över. Den kommer tillbaka hela andra varvet men på sista biten in till uppstigningen går det över.  Då har jag istället en tjej som försöker klättra över mig, gång på gång på gång. Jag blir superarg och försöker komma bort från henne men hon är över mig hela tiden. Ilska ger ju energi så sista biten så jag använder den till att simma.

När jag äntligen kommer upp ur vattnet är jag euforisk över att simningen är över. Det är fortfarande många bakom mig så jag kan ju inte simmat helt uselt i alla fall. Min klocka har stannat så jag har inte en aning om tiden. Den står på 51 minuter vilket skulle vara samma tid som proffsen simmar påJ

Växlingen går bra. Jag får på tröja, hjälm och glasögon och springer till min cykel. Är så lycklig att cyklingen äntligen börjar att jag hoppar upp på cykeln innan startlinjen. Blir helt kall och tror att jag ska bli diskad men får bara hoppa av och sedan på igen. Lättnad. Calle och Erik hejar på alldeles vid cykelstarten och några sekunder senare Anna och Tim. Precis innan Ölandsbron står också Malin och Jimmy-gänget och hejar.

Jag känner bara ren lycka i hela min kropp. Simningen, 4 kilometer i öppet vatten, är klar och jag klarade det! Tydligen är det motvind. Jag kan se på mina tider att det går lite långsammare än jag brukar cykla men jag känner aldrig motvinden. Jag har en mental medvind och är euforisk över att simningen är över. Och inte ens den var så hemsk som jag trott.

Gel var tjugonde minut är min plan och sportdryck hela tiden. Börjar efter Ölandsbron. I första depåstoppet har jag några små missöden. Jag har glömt fylla min styrflaska så jag gör det när jag ser depåstoppet. Hinner sedan inte stänga locket och kör i ett gupp. Det skvätter sportdryck över hela mig. Jag bara skrattar – det finns inget annat att göra. Tappar den första flaskan jag försöker fånga. Får en ny av de fantastiska volontärerna. Sedan tappar jag mitt punkakit. Jag tyckte jag tejpat fast det så bra men det faller ur. Stannar förskräckt och pratar med en funktionär. Jag får inte hämta det men en tjej från publiken kommer springande med det. Jag stoppar det i ryggfickan på tröjan och där får det ligga. Det blir mitt enda stopp på hela cyklingen.

Trampar på och är lycklig över varje kilometer, varje mil, som läggs bakom mig. Samtidigt är det så härligt att jag inte vill att denna dag ska ta slut. Trycker i mig en gel var tjugonde minut, bananer på alla stopp från och med Resmo och sportdryck hela tiden för att hålla depåerna fyllda. Calle sa någon gång under min träning att om jag kräks är det bra, då vet jag att jag fått i mig tillräckligt. Jag får upp sportdryck hela tiden. Spottar ut åt höger när det är publikfritt. Får ont i magen och mår illa efter 10 mil. Funderar över om jag ätit för många gel men släpper den tanken och ler istället. Ler mot publiken. Det verkar som om hela Ölands befolkning gått man ur huse för att heja på oss. Det ger extremt mycket glädje och energi att bli så påhejad.

Jag cyklar om många och är extra glad när jag cyklar om någon med struthjälm. Jag vet inte hur de mår eller varför jag lyckas cykla om men det bryr jag mig inte om just då. För mig är det ett tecken på att jag håller en bra fart.

Mil 16 och 17 är tunga. Då är jag trött på att cykla, det är motvind och euforin har släppt så pass att jag känner den. Jag vill inte ha mer gel. Jag är grymt kissnödig och inte tillräckligt hard core för att kissa på cykeln. Vill inte heller stanna när det är mindre än en timma kvar. Mitt pannben är tjockt och min galenskap stor så jag biter ihop, trampar på och avverkar kilometer efter kilometer. Det gör ont i rumpan och skaver i ljumskarna men jag ler. Jag ler mot alla som står och hejar. Mitt leende är äkta men jag bestämde mig tidigt för att le mycket. Även om det skulle varit ett fejkat leende ger det signaler till kroppen att detta är roligt. Förhoppningsvis går kroppen på det.

Sista milen är lätt. Då står det massa folk och hejar och jag ser flera bekanta ansikten. Det ger energi. Jag tar av skorna tidigt för att domningarna ska börja släppa. Hoppar av cykeln i tid, innan strecket denna gång. Springer in på växlingsområdet, hänger upp min cykel, ser Erik och gänget men måste kissa. Det tar flera minuter. Jag har visst inte fått upp all sportdryck;-)

Att få av blöta kläder är svårt. Att få på mig trånga kläder när jag är genomblöt är stört omöjligt. Jag blir så arg när kläderna bara korvar ihop sig att jag skriker högt. Nästa gång kör jag cykel och löpning i samma kläder.

Springer ut på tunga ben. Ett maraton ligger framför mig. Den tanken känns jobbig så jag väljer att inte tänka den. Tänker bara på nästa steg. Den ena foten framför den andra och upprepa rörelsen. Många gånger.

Första vätskekontrollen kommer snabbt.  Vatten i ansiktet och sportdryck i munnen. Tar också en gel som jag håller i handen, bara utifallatt.

Ler mot alla i publiken och vinkar till folk jag känner. Calle kommer efter ca 7-8 kilometer, springer med mig en bit, kollar att allt är ok. Tydligen hade jag sagt ”Jag har skrattat hela dagen, nu skrattar jag inte längre, men jag njuter.” Får ny energi av Calles coaching. Han möter upp 4-5 gånger på löpningen. Jag orkar inte prata, bara tummen upp på hans frågor.

Magen gör ont men jag är van att ha ont i magen på löpning så det går bra ändå.

Löpningen går tre varv och vid varvning får man först ett grönt armband och sedan ett gult. Jag tittar avundsjukt på de som har armband, både ett och två. De springer fortare än jag men jag springer om många. Jag längtar tills jag får mitt första armband. Men först ett steg i taget. Känslan att få det är extremt skön. Men jag börjar genast längta efter det gula. Då är det bara 14 kilometer kvar. Delar av banan går genom stan med hejande publik. Jag springer fortare när jag får publikstöd och i stan är stödet enormt stort.

Det sägs att det var väldigt varmt men värmen har aldrig stört mig. Jag känner det inte. Men dricker på varje kontroll och vatten över ansiktet. Ser kända ansikten bland medtävlande, Jocke, Bea, Mia, Torbjörn. Varv tre är tungt. Då springer jag bara på vilja. När det är en mil kvar försöker jag tänka att det bara är en kort träningsrunda. Jag ler och skjuter bort alla dåliga tankar. Tänker tillbaka på dagen, simning, cykling, växlingar, publikstödet, alla vänner som är här för att heja, Calle som kom fast han inte skulle komma och alla nya vänner jag träffat under dagarna i Kalmar. Jag tänker på mina barn som är så stolta över mig och min man som ställt upp på alla sätt fast jag inte alltid varit så trevlig tillbaka.

Jag går genom alla vätskekontroller, 10 meter vila. Då blir loppet indelat i många tvåkilometersbitar. De är lättare att hantera. Två kilometer är ju ingenting. Jag har bestämt mig för att springa hela vägen, bara gå för att dricka. Vid en del kontroller tar det lite längre tid att komma igång men mitt pannben hjälper till. En plan är en plan och jag är groteskt envis. Jag springer hela vägen. När det är 6-7 kilometer kvar säger en tjej bredvid mig ”Sub12 nu då, tillsammans!” Jag har ingen koll på totaltiden men fattar att jag kan gå in på under tolv timmar. Vi springer tillsammans en bit men sedan tappar jag henne bakom mig. Träffar min klubbkompis Can istället. Vi springer tysta bredvid varandra länge men till slut får jag släppa honom. Han banar väg in till mål och springer in 30 sekunder före mig. Jag tror att jag har flera kilometer kvar när jag viker in på målrakan. Springer så fort benen bär mig och bara ler hela vägen in i mål! Min lycka är total och de förväntade tårarna kommer aldrig. Can och träningskompis Jean har gått in strax före mig och tar emot mig.

Kramkalas med Erik, barnen, Calle och alla vänner innan jag blir lotsad till mattältet och ”tvingad” att äta innan jag duschar.

Nu har det gått 3 dagar dagar. Jag lever fortfarande i min ironmanbubbla. Jag har ett stort leende i ansiktet hela tiden. Det är svårt att glömma detta för en sekund eftersom jag har ont överallt. Igår hade jag feber och frossa, mådde illa, hade ont i huvudet, ingen aptit, nackspärr och stickig smärta i benen. Idag känns det mer som efter ett väldigt hårt träningspass.

Jag har köpt en plats till Kalmar 2014 och träningen börjar snart. Men första ska jag bara njuta av denna prestation. En av mina farhågor var att jag efteråt skulle fråga mig ”Hade jag kunnat köra lite snabbare?” Svaret på den frågan är nej. Jag har verkligen presterat det bästa min kropp och mitt psyke förmådde. Och jag är grymt nöjd med min insats. Nu är Ironman införlivat i min komfortzon.

Tider:

Simning:       1:42:01

T1:                4:45

Cykel:           5:57:55

T2:                5:35

Löpning:       3:57:52

Totaltid:       11:48:08

Kalmar IM 19 Kalmar IM 11 Kalmar IM 10Målgång 2 Kalmar IM 8 Kalmar IM 4

3 kommentarer
  1. Calle permalink

    Motiverande läsning! Jag gör min första Ironman start den 28:e, fick pepp av läsningen 🙂

  2. Stefan Sporrefält permalink

    Hej Sussi. Wow vad duktig du är – jag är imponerad! Kul också att läsa dina berättelser, det känns som om man är med i racen. Lycka till och tack också för alla goda kast på mattan. /Stefan Sporrefält

Lämna ett svar till fotografsussi Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: